DET VINRÖDA MONSTRET

Eurostar hette den, och kom från det stora och multinationellt berömda elektronikföretaget i Tyskland. Det var ”dammsugarnas dammsugare” om man skulle tro den mycket unge och vattenkammade säljaren i den vita kortärmskjortan i varuhuset.

Med stort och provisionsbaserat engagemang redogjorde han för sug - och ljudtester, partikelutsläpp och design. Svadan och charmen var praktiskt taget oemotståndlig.

Enbart namnet lockade till köp. Euro var namnet för dagen. Då i mitten av nittiotalet var Europa och EG en ren dröm för oss svenskar. Krogarna lockade med EG-priser på mat och dryck, och kom vi bara med i EG skulle vi inte bara få bidrag och spriten nästan gratis utan också jobb i massor.

När så EG blev EU och vi blev medlemsland kom verkligheten ikapp oss. Men det är en annan historia.

Alltnog, tillbaka till dammsugaren.

När VISA-kortet var dragit och jag äntligen fått grepp om kartongen för utgång till bilen sa den vattenkammade:

     -  Egentligen vet jag inte ett skit om dammsugare. Det är min sambo som städar, jag ser inte ens dammråttorna, sa han med ett elakt smil.

Att vi hade fått ett monster i huset stod snart klart. Eurostaren visade sig vara ett ondskefullt väsen som skulle få en någorlunda balanserad tvåbarnsfar att drivas till ursinne en gång i veckan.

Den stora och vinrött glänsande apparaten var imponerande tung och gjorde sig bra i städgarderoben, men visade sig snart högst ovillig till arbete.

Tung som en mindre stridsvagn följde den bara motvilligt med ut på golvet. Att dra med vanliga kroppskrafter räckte inte. Eurostaren stod lugnt still. Ett ilsket ryck i slangen krävdes, med följden att vidundret då kom farandes och slog en i hälarna. Med små hjul och tung kropp levde den sitt eget liv på golven i huset.

Med precision sökte den upp varje stolsben eller dörrpost för att där stå och tjura på stället. Att rulla över sin egen sladd – otänkbart! Att ta sig upp för en mattkant – rena bergsklättringen! Så fort det kom till lite tuffare tag under bord eller mellan sofforna i vardagsrummet kastade den sig helt enkelt på rygg under ilsket vrålande.

Fredagstädningarna blev en hård och ojämn kamp mot ett monster som helst av allt ville stanna i garderoben. Ursinnet över en alltför dyr och idiotisk konstruktion blev ett blodtryckshöjande elände av gigantiska mått, och till slut hamnade eurostaren i garaget.

Så hände det sig att svärmor skulle flytta och vi i familjen tog på oss slutstädningen av hennes lägenhet. Med viss tvekan föll dammsugningen på min lott. Svärmors dammsugare var en klassisk brunsvart Electrolux från fyrtiotalet. En lite långsmal sak med medar.

Den visade sig bli en ren fröjd att samarbeta med. Som en liten snäll tax följde den varje steg jag tog. Den sög och sög, inga stopp, inga överfall på bakbenen utan bara ett lugnt och sansat uppträdande.

Tänk vad tekniken (inte) har gått framåt!

Vad som hände med monstret är en historia för sig. Vår granne och spelkompis i bandet, O, behövde snabbt en dammsugare till sin tillfälliga lägenhet efter en separation. O, som tack vare sin vänliga person och erkänt stora tålamod gick i bandet under namnet ”den gode”, tog gärna hand om monstret.

Efter två veckor kom han, svart i ögonen av okontrollerad ilska , och skrikande med gäll röst:

-         Ta skiten! Jag står inte ut!

Monstret blev till slut tvångsplacerad och kom att sluta som dammsugare i den replokal som vi delade med flera andra band.

Där fick den garanterat stå i lugn och ro och helt i fred i många år.

MUSIKEN I FRAMTIDEN

Svensk musik säljer bra utomlands. Branschen har anpassat sig efter den nya tekniken. CD-skivan har förklarats död och ersatts av nedladdningar och streaming. Och mitt i allt regerar Spotify och You Tube. Eller "äger" för att att använda ett modernt uttryck.
De skivor som trots allt köps tycks vara mest vinylplattor! Låt vara i liten mängd och av entusiaster, men ändå.
Alltså är allt frid och fröjd. Det fungerar, bolagen lever vidare, artisterna får sina pengar om än i mindre mängd, tillgängligheten är ofantlig och det totala musikintresset bara ökar.

Men - ändå. Det finns en stor och viktig hake och det gäller framtiden. Vem ska minnas dagens artister när skivorna som medium inte längre finns. En skiva i rent fysisk bemärkelse överlever ju. Gamla stenkakor, LP, EP, singlar och CD-skivor finns ju kvar och påminner  kommande generationer om musiken och dess artister.
Hur ska dagens artister bli ihågkomna och legendariska? Deras musik som idag häckar i låtlistor i datorer och telefoner kommer naturligtvis att drunkna i mängden. Och vem sparar låtlistor i en dator?
Och ingen ska inbilla mig att Spotify kommer att bli lösningen på mina farhågor. Snart nog är det fenomenet upphunnet och utkonkurrerat av nya intressenter och tekniska lösningar.

Ytterst handlar det ju naturligtvis om musik som konsumtionsvara. En låt håller någon månad och sedan kommer det en ny o s v. Musiklyssnandet idag är mest ren konsumtion och tillfredställelse för stunden. Artister drivs fram som plantor, konsumeras och... glöms bort.
Det är ingen rolig utveckling om ni frågar mig.
Visst, det har alltid funnits dagsländor. Populärmusik som kommer och går. Pop- och schlagerbranschen har alltid fungerat på det viset. Men problemet är att idag riskerar även de artister som jobbar med tyngre och djupare mening  också att glömmas bort och drunkna i den nya tekniken.
Mediet att överleva i finns inte längre!
Än så länge produceras det musik i form av ett album men hur länge? När albumen inte längre finns i vanlig mening så försvinner de snart som form.

Vilka ska bli framtidens Sinatra, Dylan, Beatles, U 2 eller Springsteen? Artister som skriver in sig i musikhistorien och som ska fungera som förebilder och inspiration för nya generationer. Hur ska det gå till när de inte längre finns?

Hur allt detta ska åtgärdas vet naturligtvis inte jag. För egen del är jag varken teknikfientlig eller
överdrivet konservativ. Som musikälskare är jag bara orolig. Orolig för musikens utveckling som sådan och bekymrad över att INGEN har framfört dessa funderingar i debatten.
Har ni läst någon musikskribent diskutera problemet? Nej.
De stora tidningarnas musikskribenter är upptagna med att vara såååå hippa och omfamna allt nytt reservationslöst. Att riskera bli betraktad som mossig och teknikfientlig vågar man inte.