DET VINRÖDA MONSTRET
Eurostar hette den, och kom från det stora och multinationellt berömda elektronikföretaget i Tyskland. Det var ”dammsugarnas dammsugare” om man skulle tro den mycket unge och vattenkammade säljaren i den vita kortärmskjortan i varuhuset.
Med stort och provisionsbaserat engagemang redogjorde han för sug - och ljudtester, partikelutsläpp och design. Svadan och charmen var praktiskt taget oemotståndlig.
Enbart namnet lockade till köp. Euro var namnet för dagen. Då i mitten av nittiotalet var Europa och EG en ren dröm för oss svenskar. Krogarna lockade med EG-priser på mat och dryck, och kom vi bara med i EG skulle vi inte bara få bidrag och spriten nästan gratis utan också jobb i massor.
När så EG blev EU och vi blev medlemsland kom verkligheten ikapp oss. Men det är en annan historia.
Alltnog, tillbaka till dammsugaren.
När VISA-kortet var dragit och jag äntligen fått grepp om kartongen för utgång till bilen sa den vattenkammade:
- Egentligen vet jag inte ett skit om dammsugare. Det är min sambo som städar, jag ser inte ens dammråttorna, sa han med ett elakt smil.
Att vi hade fått ett monster i huset stod snart klart. Eurostaren visade sig vara ett ondskefullt väsen som skulle få en någorlunda balanserad tvåbarnsfar att drivas till ursinne en gång i veckan.
Den stora och vinrött glänsande apparaten var imponerande tung och gjorde sig bra i städgarderoben, men visade sig snart högst ovillig till arbete.
Tung som en mindre stridsvagn följde den bara motvilligt med ut på golvet. Att dra med vanliga kroppskrafter räckte inte. Eurostaren stod lugnt still. Ett ilsket ryck i slangen krävdes, med följden att vidundret då kom farandes och slog en i hälarna. Med små hjul och tung kropp levde den sitt eget liv på golven i huset.
Med precision sökte den upp varje stolsben eller dörrpost för att där stå och tjura på stället. Att rulla över sin egen sladd – otänkbart! Att ta sig upp för en mattkant – rena bergsklättringen! Så fort det kom till lite tuffare tag under bord eller mellan sofforna i vardagsrummet kastade den sig helt enkelt på rygg under ilsket vrålande.
Fredagstädningarna blev en hård och ojämn kamp mot ett monster som helst av allt ville stanna i garderoben. Ursinnet över en alltför dyr och idiotisk konstruktion blev ett blodtryckshöjande elände av gigantiska mått, och till slut hamnade eurostaren i garaget.
Så hände det sig att svärmor skulle flytta och vi i familjen tog på oss slutstädningen av hennes lägenhet. Med viss tvekan föll dammsugningen på min lott. Svärmors dammsugare var en klassisk brunsvart Electrolux från fyrtiotalet. En lite långsmal sak med medar.
Den visade sig bli en ren fröjd att samarbeta med. Som en liten snäll tax följde den varje steg jag tog. Den sög och sög, inga stopp, inga överfall på bakbenen utan bara ett lugnt och sansat uppträdande.
Tänk vad tekniken (inte) har gått framåt!
Vad som hände med monstret är en historia för sig. Vår granne och spelkompis i bandet, O, behövde snabbt en dammsugare till sin tillfälliga lägenhet efter en separation. O, som tack vare sin vänliga person och erkänt stora tålamod gick i bandet under namnet ”den gode”, tog gärna hand om monstret.
Efter två veckor kom han, svart i ögonen av okontrollerad ilska , och skrikande med gäll röst:
- Ta skiten! Jag står inte ut!
Monstret blev till slut tvångsplacerad och kom att sluta som dammsugare i den replokal som vi delade med flera andra band.
Där fick den garanterat stå i lugn och ro och helt i fred i många år.