FAVORITLAG - TOK OCH GALENSKAP?

Att hålla på ett lag i hockey eller fotboll är inget konstigt. Det gör de flesta mer eller mindre. Men varför och hur kan diskuteras. Vad jag ofta slås av är att många både unga och vuxna  väljer ett lag i engelska Premier League eller i nordamerikanska NHL. Som ung kanske det inte är så märkligt. Man fattar ofta tycke för de bästa lagen som vinner mest och som ofta syns i TV. Av det skälet lär Arsenal, Chelsea och framför allt Manchester United ha flest supportrar här - eller "fans" som det numera kallas.
I NHL är det lagen med flest svenska spelare som är favoriterna. Allt det där är väl inte så mycket att orda om. Det är när vuxna blir rabiata beundrare till storlag någonstans ute i världen som frågor inställer sig. Alltså - vad är vitsen med att hålla på Real Madrid och Barcelona, egentligen?
Klubbar, stora som multinationella företag, som öser ut hundratals miljoner för att köpa in de bästa spelarna. Varför och vad är vitsen med att hålla på dom? Har inte förstått det. Vore jag uppvuxen i Katalonien med de nedärvda nationalkänslor som härskar där gentemot övriga Spanien vore det naturligt. Men att i Sverige, där nationalkänslor snarare ses som en belastning, hålla på Barca blir ju bara konstigt. Visst jag förstår - det är inget ont i att följa ett bra lag och tjusas av fantastiska bollartister. Men att verkligen h-å-l-l-a på laget i extrem mening. Det är då det blir tok och galenskap.
Har ofta roat mig med att ifrågasätta folks RÄTT att hålla på ett visst lag. Bor du i Skåne, har du då rätt att ha Brynäs  som favoritlag? Nja...Eftersom Brynäs har massor av supportrar över hela landet är det särskilt kul att retas med dessa. Många är kanske födda i eller har bott i Gävletrakten, OK då. En del kanske har släkt i Gävle eller rent av känner någon som spelar i klubben, också OK. Men för dem som håller på Brynäs av det skälet att de var ruskigt överlägsna på sextio- och sjuttiotalet, nej - inte OK.Tok och galenskap! Man ska enligt mitt förmenande hålla på det lag där man är född eller där man bor. Punkt. Hur skulle det se ut om Luleåbor håller på HV71 och Jönköpingsbor på t ex Frölunda? Räfst och rättarting och ordning i leden!

Alltnog, var står jag då själv i diskussionen? Håll i hatten!
För egen del är situationen nämligen den att jag är rabiat, på gränsen till sjukt engagerad i Färjestad BK. Som hockeylag är Färjestad en "pärla bland elitseriens (SHL) gråstenar" som en begåvad gymnasist en gång diktade. Jag blir illamående varje gång det blir förlust och glad och oerhört lättad i själen vid vinst. Egentligen tar jag varje förlust som en personlig förolämpning. När klubben vann SM för första gången 1981, då grät jag framför TV:n, och när jag på plats i arenan fick uppleva det senaste SM-guldet 2011 var det en av mina största stunder någonsin.
Jag har i alla år terroriserat min omgivning med olika medel. På arbetsplatsen var det naturligt att sprida diverse souvenirer. Allt från affischer, flaggor, lagbilder, klistermärken, plastankor och kalsonger med klubbmärket på. När jag en gång hängde ett par kalsonger i gardinerna på personalrummet rann sinnet över på en kvinnlig kollega. Jag fick lova att aldrig göra så mer.
Vad ger då mig rätten till denna dyrkan av landets bästa hockeyförening? Vad gör mig värdig?
På femtiotalet när jag var knatte var FBK ett lag i div III. I Karlstad härskade nämligen bandyn. Göta och senare Boltic regerade på vintrarna. FBK höll till på en uterink bakom fotbollsplanen på Tingvalla idrottsplats. Läktare fanns inte och man fick stå på snödrivorna
för att följa matcherna. Hockeylaget med sina blekgröna och fladdriga tröjor bestod mest av avdankade bandyspelare. Men vi dyrkade dom. 1959 byggdes en konstfrusen bana med hjälp av ideella krafter. Min pappa och jag var vid ett par tillfällen med och kärrade grus vid gjutningen. Rinken ligger på samma ställe som Löfbergs Arena ligger idag. Färjestad tog sig sakta upp genom seriesystemen och ishall byggdes så småningom. 1976 var det dags för den första SM-finalen och resten är historia. Själv var jag med hela tiden. Som pojklagspelare och målvakt med lånade benskydd, klubba, handskar och en Allers på magen under jackan stod jag på samma is som dagens stjärnor nu glider ut på. Visst karriären som spelare blev mycket kort, men känslan för klubben och hockeyn den satte sig fast.
Har jag då rätt att hålla på mitt favoritlag? Vad tror ni? Och förresten, vill någon annan
från annat håll, kanske i Luleå eller Jönköping, hålla på Färjestad, så går det bra.
Tok och galenskap!

MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.