För många av oss som växte upp i Karlstad på 50- och
60-talet var han en välkänd person. Han var lång, tämligen korpulent och iförd
vaktuniform och skärmmössa. Han patrullerade sakta runt på Tingvalla
idrottsplats med händerna på ryggen. Fötterna pekade utåt och minen var minst
sagt myndig. Han hette Lars Olsson och var ensam ordningsvakt när Karlstad BIK,
i folkmun ”Kubik”, spelade fotboll.
Det föga smickrande namnet Dret-Lars hade han burit sedan
barnsben och varför vet nog ingen. Kanske hängde det ihop med principer. För
principer hade han. Här skulle ingen minsann ”komma här och komma”. Han var både
bespottad och respekterad på en och samma gång. För oss ungar var han mest obekväm.
Det var nämligen främst vi smågrabbar som råkade ut för hans nitiska vaktande.
Detta var tider långt före huliganer och läktarbråk. En och annan
överförfriskad ledde han säkert ut, men annars var det vi ungar som aldrig
undgick hans vaksamma öga.
När jag gick på fotboll i 10-11 årsåldern ägnade jag mig
mest åt att samla tomglas som sedan pantades i kiosken vid läktaren för lite
godis. Konkurrensen var svår och det innebar att man mest kröp runt på
ståplatsläktarna för att vara först med att lägga beslag på tombuteljerna. Denna
lite oskyldiga verksamhe var halvskum i Lars ögon, och när vi var alltför
påträngande röt han till. Uttrycket ”ska ni va här får ni gå hem” kanske inte
var hans uppfinning men det användes flitigt. Det värsta man kunde göra var
annars att sitta på det gamla trästaketet som omgav själva planen. Lars hade
fullt upp med att hålla staketet rent. Så fort han passerat hoppade vi förstås
upp igen tills han återkom efter en ny runda runt planen. Det tog en god stund
eftersom Lars inte vandrade särskilt fort. Vid ett tillfälle tappade en av
åskådarna humöret över Lars nitiska jagande av oss smågrabbar och skrek – För
helvete Dret-Lars! Varför låter du inte ungarna vara ifred? Det finns värre
saker att bråka om! Varpå Lars vände sig om, pekade med hela handen och röt –
Det ska du skita i! Det var ord och inga visor.
Före matcherna skötte Lars insläppet för innehavare av frikort
och de honoratiores som inte behövde köa vid stora ingången. Under en period
spreds ett rykte på realskolan att Lars släppte in elever med s. k . KLIF-kort.
Kortet, som innebar medlemskap i skolans idrottsförening, tvingades vi elever,
mer eller mindre, att köpa för en krona av gymnastiklärarna. Dessa som på den
tiden nästan alltid var kaptener i reserven satte man sig inte gärna upp emot.
Och mycket riktigt, kortet fungerade. Lars synade kortet och nickade nådigt,
och in kom vi. Troligtvis visste han inte vad kortet innebar, men när det såg
förtroendefullt ut lät han nåd gå före rätt.
Så hände det sig att jag fick lära känna Lars privat. I
det civila livet arbetade han på KMW-verkstaden, stadens största arbetsplats.
Han var s.k. hjälpare som fick gå runt i verkstaden och hoppa in där det
behövdes. En period hamnade han på en avdelning där min pappa var verkmästare,
och där blev han kvar som en allt-i-allo. Under ett sommarjobb senare lärde jag
alltså känna den figur som man både hade smugit för och gjort grimaser åt bakom
ryggen. Naturligtvis var inte Lars den där barske och elake ordningsvakten
privat. Iklädd jobbaroverall var han en mycket snäll och generös person med ett
hjärta av guld. Kanske var han lite för snäll i vissa lägen. Man märkte hur
gubbarna på verkstaden ofta roade sig på hans bekostnad. Något som berörde mig
riktigt illa.
Lars hade ovanan att hela tiden suga på Dominotabletter,
och han delade gärna med sig. Han skickade ofta hem en ask med pappa, ” te frua
och ongera”, som han uttryckte det. Något som pappa gjorde stor sak av hemma i
köket. Han radade upp askarna i ett porslinsskåp och delade bara ut en ask då
och då när andan föll på. Som mest hade han en rad på en halvmeter tablettaskar
i skåpet, och varken brorsan eller jag skulle ens ha kommit på tanken att norpa
någon utan lov.
I fortsättningen behövde jag varken betala eller fuska
mig in på fotbollsmatcherna. Lars släppte naturligtvis in mig gratis. Vid ett
tillfälle var Örebro SK på besök för en seriefinal i div II. Det kom massor av
folk och köerna ringlade utanför Tingvalla. Lars var klart stressad och väste
åt mig när jag dök upp vid grinden. – Sno dej in för fan, jag har ögera på mej
en sån här dag!
Det fanns lite tragiska drag kring Lars person. Trots
hans myndiga framtoning och mäktiga gestalt anade man ensamhet. När han fyllde
50 år åkte pappa och jag till hans enrummare i centrala Karlstad med en blomma.
Där satt han ensam med en stor tårta. Som frånskild med en son, som han bara
träffade ibland, blev det nog inte så många fler besök den där dagen.
Lars var en stor och färgstark personlighet som de flesta
i min generation i Karlstad kände till, men som få om ens någon verkligen kände.
