Nyfikenhet kan vara en dygd men också en plåga. Här kommer en sedelärande historia om en liten kartongbit, lite text och fyra häftstift.
För många år sedan upptäckte vi genom bilfönstret ett litet anslag på gaveln till ett falurött uthus på en liten gård i hemtrakterna. Vi såg lappen, som var en bit kartong med några handskrivna textrader, varje gång vi åkte ut för att plocka svamp eller bär på landsbygden ett par mil hemifrån. Huset, som stod vid vägkanten på andra sidan ett litet dike var omgivet av högt gräs och det var svårt att se en naturlig förklaring till varför en lapp skulle sitta just där.
Varje gång vi passerade stället kom diskussionen upp. Vad står det på lappen? Och varför sitter den där? Mitt ute på vischan på ett litet uthus på en gård som dessutom alltid verkade folktom. Det spekulerades en del, mest från min sida. Hustrun och döttrarna undrade också men ryckte mest på axlarna
Att stanna bilen och krångla sig över diket och titta närmare på lappen blev liksom aldrig av. Det var för besvärligt helt enkelt, och dessutom mitt i en vägkorsning.
Åren gick, våra utlykter till skogen fortsatte och lappen satt kvar. Varje gång kom frågan upp, och som vanligt var det jag som undrade mest. Man kunde så småningom ana en viss otålighet från familjen. "Det var ett förskräckligt tjat om den där lappen" kunde man höra. Jag kom alltid fram till att endera dagen skulle vi stanna och titta efter.
Nyfikenheten blev större och större och jag kunde inte sluta att fantisera om det där lilla anslaget. Alla upptänkliga förklaringar inventerades, men de föll alltid på sin egen orimlighet. En lapp på en timmervägg på ett litet sketet uthus mitt ute i ingenstans där man aldrig såg en enda människa. Det var ju fan inte klokt....
Gåtan blev lite av en fix idé. Att fundera på den där okända texten fick ett värde i sig. Att stanna och läsa den mer och mer utblekta texten blev liksom alltmer omöjligt. Man kunde ju bara bli besviken. Det var ju säkert inte så märkvärdigt. Inget som skulle förändra världen eller något om lösningen till livets alla gåtor. Det kunde ju i allra värsta fall vara en ren fälla. Tänk om det stod "Nyfiken i en strut"!
Så en dag hände det. Vi skulle göra den vanliga söndagsutflykten till våra svampställen och kom till vägskälet med det lilla röda uthuset och...... LAPPEN VAR BORTA!
Kvar var bara tre av de fyra häststiften. Chocken slog till som ett vedträ i skallen. Nu skulle jag ju aldrig få veta vad det stod på lappjäveln....
Tomheten var oändlig och nyfikenheten ännu oändligare om ni förstår det omöjliga i just det.
Nu gällde det acceptera faktum. Jag skulle alltså aldrig få veta vad man hade skrivit på den där kartongbiten som satt på den där faluröda timmerväggen på det där uthuset på den där folktomma gården på landsbygden mitt i hjärtat av Närke. Denna förbaskade nyfikenhet
som försätter en i sådana omöjliga situationer!
När vi numera någon gång passerar huset så tittar jag lite i smyg på väggen. Sneglar så där lite obemärkt och låtsas förstås som om ingenting har hänt.
Men jag lurar naturligtvis bara mig själv.
