BLACK OUT

Hörde stjärnkocken Tommy Myllemäki berätta om sin blackout i VM i matlagning härom dagen. Trots hans enorma rutin, stora framgångar och alla intensiva förberedelser så stod han där och helt plötsligt visste han inte hur han skulle filea en fisk...
Visst har vi väl alla råkat ut för något liknande.
Min mest pinsamma upplevelse är cirka tjugo år gammal. På skolan där jag jobbade hade vi varje jul en populär tradition att ordna en stor julshow för alla elever och inbjudna föräldrar. Det låg ett gigantiskt arbete varje höst bakom showen där både elever och lärare var inblandade. För min del var jag hårt involverad i det mesta. Dagen när showen skulle gå av stapeln var full av förberedelser. Det var ljud, ljus och rekvisita i mängder som skulle på plats. Det skulle repeteras och samordnas. Nervösa elever och nervösa lärare sprang om varandra under intensiv tidspress. Ingenting fick ju gå fel när två-tre hundra förväntansfulla personer intog skolans idrottshall.
Just detta år skulle skolkören och en solist sjunga John Lennons/Yoko Onos "Happy X-mas, War is over". En grupp lärare stod för kompet och jag skulle spela akustisk gitarr. Numret skulle öppna showen och all fokus i inledningen låg på mig som skulle spela introduktionen - en enkel ackordföljd som sedan skulle bära fram hela låten. Repen gick bra och det fanns egentligen inget att oroa sig för.
Men stressen och den hårt uppskruvade stämningen skulle ta ut sin rätt. In i det sista var det saker som skulle fixas och svettig och andfådd var jag sist upp på scenen, pluggade in gitarren, tog ögonkontakt med de andra och skulle bara slå an det första d-ackordet......
.....när blackouten slog till. Hur gick låten? Vad var det för låt ? Vilken tonart? Allt var svart
och tomt i mitt arma huvud. Aldrig någonsin hade detta hänt tidigare. Jag hade spelat i band
i många herrans år och aldrig haft några problem. Lite koncentrerad nervositet kände man, men det här .........
Det blev dödstyst i idrottshallen och de andra i bandet vände sig mot mig med frågande blickar. Robert, som grabben hette som utklädd till John Lennon skulle sjunga vände sig nervöst om och såg förtvivlad ut. Jag drog ett djupt andetag och kände paniken komma.
Svettiga fingrar letade efter första ackordet, men vilken jävla låt skulle vi spela och hur gick den? Thomas som tidigare var proffsmusiker och skulle spela lite snygga fill-ins på sin gitarr väste i örat på mig:
 - D-dur, för fan!
Då dök Happy X-mas  upp i dimmorna och jag började spela. Men, jämmer och elände, i paniken spelade jag i rak fyrafjärdedels takt, och när de andra skulle falla in så rasade låten ihop. Den förtvivlade solisten hittade inte var han och i sexåttondelstakt,  och den går inte att sjunga på annat sätt. Haveriet var fullständigt trots att jag försökte reparera skadan så gott det gick. Skammen var förfärlig och helst skulle jag vilja sjunka genom golvet. Ingen missade att det var mitt fel. Bistra blickar och roade hånleenden syntes mellan strålkastarna. Jag försökte hitta ursäkter så gott det gick. Men så blev det som det brukar
bli i sådana sammanhang. Ingen sa någonting! Och det var ju värre än någonting annat.
Efteråt bad jag sångaren Robert om ursäkt. Det kändes som om jag förstörde hans stora
stora stund på skolan. Men snäll som han var viftade han bara bort det hela.
Men resten av showen gick bra, jättebra!

FANJUNKARE PERSSON

 

Vad sägs om ett lumparminne? Inte det? Men jag måste bara få berätta detta.

Min militärtjänst gjordes på I 2 i Karlstad på sextiotalet. Inryckningen skedde på morgonen direkt efter studentbalen, och jag var inte särskilt kaxig när jag tog mopeden och åkte upp till regementet. Dessutom hade pappa mumlat något om att ”försvara fosterlandet”. Inte blev det bättre när det visade sig att just min pluton fick en viss fanjunkare Persson som chef. Denne var känd som en barsk hårding som aldrig någonsin drog på munnen. Därav smeknamnet ”Zinka”, eftersom hans mungipor alltid var dragna nedåt. Fanjunkaren var stenhård och mycket krävande. Den som inte gjorde sitt bästa fick rejäla avhyvlingar. Han drev oss hårt och var som alla förstår fruktad av alla.

Det talades om att han hade en snygg dotter i lämplig ålder som ingen tordes närma sig. Någon hade visst försökt men hade åkt med öronen före ut ur fanjunkarhemmet. Men mitt i allt rytande och marscherande kom vi att gilla honom. Han var lika rättvist elak mot alla och höll oss om ryggen vid eventuella problem med andra rekryter eller befäl ute på övningarna. Han stod på vår sida helt enkelt, vilket innebar en viss trygghet.

Ett bra exempel på ”Zinka” och hans konsekventa befälsföring måste berättas. Det vankades kompanifest som kom att äga rum på Folkets hus i Skoghall en fredagkväll mitt i vintern. Det bjöds på mat och dans under ett milt sagt hejdlöst festande. Några musiker i kompaniet hade tillfälligt satt ihop ett band, och en stor mängd Skoghallstöser hade lockats dit för dansens skull. Festandet blev allt värre och slutade inte förrän långt inne på småtimmarna. Vad jag minns så satt fanjunkare Persson vid befälsbordet och betraktade skådespelet med bister min. Han smuttade på ett litet glas cognac som troligtvis räckte hela kvällen.

Hur vi kom tillbaka till regementet minns jag inte, men morgonen efteråt glömmer jag aldrig. Vid väckningen klockan sex skulle tjugo tappra krigare försöka göra sig i ordning för dagens program: fysisk träning. En mer tilltufsad samling soldater har nog aldrig skådats. Många kröp in i duschen för att med det iskalla vattnet, som var det enda som erbjöds, försöka bli människa igen. En del orkade knappt stå på benen vid uppställningen och visitationen klockan halv åtta. Det spekulerades vilt om huruvida dagsprogrammet verkligen stämde. Inte ens ”Zinka” kunde väl vara så grym att vi skulle behöva plågas så just denna morgon. Mest stönade herrarna Sandberg och Olsson, som brukade sätta en ära i att komma lindrigt undan. Utom vid sällskapliga tillfällen. De var absolut ”bäst på fest” på hela kompaniet. Vi trodde alla på inre tjänst med persedelvård eller något mera humant i stället för den fysiska träningen. I allra värsta fall, trodde vi, kunde det bli lite handboll i den varma idrottshallen.

Döm om den förlamande skräck som drabbade oss när fanjunkaren med beslutsamma steg närmade sig iklädd i träningskläder! Det skulle springas terränglöpning! Det fruktade Sannavarvet i snålblåst och iskallt regn! I vårt eländiga tillstånd! Och vår "käre" plutonschef skulle föregå med gott exempel och ta täten!

Det skulle bli en fasansfull prövning. För egen del kan jag drömma mardrömmar om det där förhatliga varvet än idag. Det var svårt att komma runt ens mitt på sommaren, och när man var vid god vigör. Jag stapplade runt på ren vilja som så många andra. Fem kilometer med som det kändes bara uppförsbackar har aldrig varit så fasansfullt långt.

Sandberg och Olsson kom aldrig ut från kaserngården. De stupade vid norra grinden och kräktes både länge och väl. Därefter uppsökte de logementet för välbehövlig sömn och vila. När detta senare nådde ”Zinka” bröt helvetet ut. Som gruppchef för de båda "sjuklingarna" fick jag föra dessa till befälsrummet inför den kommande bestraffningen. Sandberg som hade talets gåva förklarade att deras hälsotillstånd tyvärr inte medgav några fysiska övningar just denna dag och beklagade det inträffade.

Det som sedan hände skulle det talas länge om i logementen och korridorerna. Efter raseriutbrott och tillbörlig utskällning tog fanjunkaren omedelbart de båda rekryterna med sig ut på en ny runda. Han tog täten med de två stackarna stapplande efter. Ibland fick han t o m knuffa dem framför sig. Det blev minst sagt en mödosam eftermiddag för olyckskorparna. Synen, när de senare till allas skadeglädje kom krypande uppför trapporna till kompaniet som låg på femte våningen – den glömmer man inte.

MUSIKÅRET 2014 - mellan mina öron

Här är plattorna som fick mig att lyssna lite extra och nicka belåtet under 2014. Inga större överraskningar men ändå....

1. THE WAR ON DRUGS - Lost in the Dream - toppar välförtjänt de flesta listor detta år. Bra och innovativ klassisk rock med tanke bakom
2. ROSANNE CASH - The river and the thread - en överraskning från en av countryns mest ärrade och ärade drottningar
3. RYAN ADAMS - Ryan Adams - Kanske inte hans allra bästa platta men ändå bra nog. Perfekt bilmusik
4. JUSTIN TOWNES EARLE - Single mothers. Ett TV-program fick upp intresset
för Steve Earles son. Han går sina egna vägar och är trovärdig rakt igenom
5. FIRST AID KIT - Stay gold - Det går inte att gå förbi tjejerna Söderberg. Det låter så bra och engagerat och det är ännu bara början
6. STURGILL SIMPSON - Meta modern sounds.....En bredbent klassisk countryartist men ändå med ett eget tonfall. Lyssna in partyt som sologitarristen bjuder upp till!
7. JACKSON BROWNE - Standing on the breach - Trodde han hade gjort sitt, men här är han tillbaka med låtar som nästan låter som förr
8. HURRAY FOR THE RIFF RAFF - Small Town heroes - Så enkelt, så ärligt, så ovanligt, så långt från glansen och glittret
9. CHRISSIE HYNDE -  Stockholm - En perfekt popplatta från tanten och dessutom gjord i Sverige
10. FIRE! ORCHESTRA - Enter - En hiskelig blandning med gräddan av våra "Young guns" i svensk jazz och några rockare som skruvar upp volymen. Ofattbart bra, helt enkelt.

NYFIKEN I EN STRUT

Nyfikenhet kan vara en dygd men också en plåga. Här kommer en sedelärande historia om en liten kartongbit, lite text och fyra häftstift.
För många år sedan upptäckte vi genom bilfönstret ett litet anslag på gaveln till ett falurött uthus på en liten gård i hemtrakterna. Vi såg lappen, som var en bit kartong med några handskrivna textrader, varje gång vi åkte ut för att plocka svamp eller bär på landsbygden ett par mil hemifrån. Huset, som stod vid vägkanten på andra sidan ett litet dike var omgivet av högt gräs och det var svårt att se en naturlig förklaring till varför en lapp skulle sitta just där.
Varje gång vi passerade stället kom diskussionen upp. Vad står det på lappen? Och varför sitter den där? Mitt ute på vischan på ett litet uthus på en gård som dessutom alltid verkade folktom. Det spekulerades en del, mest från min sida. Hustrun och döttrarna undrade också men ryckte mest på axlarna 
Att stanna bilen och krångla sig över diket och titta närmare på lappen blev liksom aldrig av. Det var för besvärligt helt enkelt, och dessutom mitt i en vägkorsning.

Åren gick, våra utlykter till skogen fortsatte och lappen satt kvar. Varje gång kom frågan upp, och som vanligt var det jag som undrade mest. Man kunde så småningom ana en viss otålighet från familjen. "Det var ett förskräckligt tjat om den där lappen" kunde man höra. Jag kom alltid fram till att endera dagen skulle vi stanna och titta efter.
Nyfikenheten blev större och större och jag kunde inte sluta att fantisera om det där lilla anslaget. Alla upptänkliga förklaringar inventerades, men de föll alltid på sin egen orimlighet. En lapp på en timmervägg på ett litet sketet uthus mitt ute i ingenstans där man aldrig såg en enda människa. Det var ju fan inte klokt....
Gåtan blev lite av en fix idé. Att fundera på den där okända texten fick ett värde i sig. Att stanna och läsa den mer och mer utblekta texten blev liksom alltmer omöjligt. Man kunde ju bara bli besviken. Det var ju säkert inte så märkvärdigt. Inget som skulle förändra världen eller något om lösningen till livets alla gåtor. Det kunde ju i allra värsta fall vara en ren fälla. Tänk om det stod "Nyfiken i en strut"!

Så en dag hände det. Vi skulle göra den vanliga söndagsutflykten till våra svampställen och kom till vägskälet med det lilla röda uthuset och...... LAPPEN VAR BORTA!
Kvar var bara tre av de fyra häststiften. Chocken slog till som ett vedträ i skallen. Nu skulle jag ju aldrig få veta vad det stod på lappjäveln....
Tomheten var oändlig och nyfikenheten ännu oändligare om ni förstår det omöjliga i just det.
Nu gällde det acceptera faktum. Jag skulle alltså aldrig få veta vad man hade skrivit på den där kartongbiten som satt på den där faluröda timmerväggen på det där uthuset på den där folktomma  gården på landsbygden mitt i hjärtat av Närke. Denna förbaskade nyfikenhet
som försätter en i sådana omöjliga situationer!

När vi numera någon gång passerar huset så tittar jag lite i smyg på väggen. Sneglar så där lite obemärkt och låtsas förstås som om ingenting har hänt.
Men jag lurar naturligtvis bara mig själv.

KLÄRENS

Där det finns människor, där finns också mobbing. Tyvärr är det så. Problemen finns på jobben, i föreningarna, inom drotten, i vänkretsen eller i skolan. Efter mer än fyrtio år som lärare på högstadiet har jag naturligtvis sett och jobbat med problemet ur alla möjliga olika
aspekter. Ibland lyckades man, men lika ofta slog det slint.
Problem med mobbing är inte lika lätt att lösa som många politiker och skolbyråkrater tycks tro. Att skriva likabehandlingsplaner räcker inte långt. Att som många låsa fast sig vid politiskt färgade dogmer hjälper inte heller.
Och inte var det bättre förr. Om nu någon tror det.
Låt mig berätta om Klärens, eller möjligen Clarence, som var en liten blyg kille i utkanten av min kamratkrets där jag bodde som ung grabb i en liten idyllisk småstad i Västergötland.
När han visade sig fick han alltid ett kok stryk av de äldre killarna. Det var självklart att han alltid skulle ha en omgång. Varför visste  nog inte många, men strunt samma, stryk skulle han ha, och stryk fick han.
Vid sex-sju års ålder började jag fatta att det inte stod rätt till, men det var ju de större grabbarna som bestämde. Mina föräldrar blev också medvetna om Klärens situation, och jag blev ombedd att hälsa på honom och ta med honom ut och leka.
Klärens bodde med sin mamma och mormor i ett hus kallat Alphyddan som låg vid kanten av Hellidsberget. På tomten fanns en nedlagd kiosk, då vägen förbi var ett populärt promenadstråk upp till slottet på berget.
Mottagandet blev översvallande från mamma och mormor när jag dök upp. Lite för översvallande tyckte jag nog då jag som sjuåring inte greppade hela problematiken. Klärens
själv var misstänksamt avvaktande, och varken cowboys och indianer eller bygga koja passade riktigt. Klärens var helt enkelt annorlunda. Idag skulle jag nog gissa på en eller två diagnoser, men sådant fanns inte på den tiden. Antingen var man normal eller dum i huvudet.
Det hela skulle inte heller få ett lyckligt slut.
Själv fick jag höra att jag lekte med idioter, och om inte alla vetat om att min pappa varit brottare hade jag nog också fått stryk.
På ängen på andra sidan vår gata låg en stor äng, där både hästar och kor betade. Där spelades det fotboll när kreaturen var på annat håll. De äldre pojkarna lät oss småglin vara med om vi plockade bort ko- och hästskit. Vi fick vara "bollkallar" eller t o m fylla ut i lagen
om vi lydde order.
En gång kom Klärens springande och ville vara med. De äldre såg fram emot att ge honom
en ny omgång stryk, när en av killarna fick en lysande idé. Han tog fram en brun baskermössa, lade den över en lagom stor sten, och ropade;
- Klärens! Vill du spela boll? Kom och sparka till bollen så mycket du orkar!
Klärens tog glädjestrålande full sats, sprang och sparkade på stenen så mycket han förmådde.
De råa skratten från killarna överröstade Klärens förtvivlade gråt där han låg och vred sig av smärta.
Själv sprang jag hem och hämtade pappa. Han läste lusen av grabbarna, tog Klärens i famnen och gick hem med honom till Alphyddan.
Vi såg aldrig något mer av Klärens. Ingen visste var han tog vägen.
Än idag vet jag ingenting om honom, och vilket liv han fick.
Men minnet av Klärens, det har följt mig hela livet

DRET-LARS

För många av oss som växte upp i Karlstad på 50- och 60-talet var han en välkänd person. Han var lång, tämligen korpulent och iförd vaktuniform och skärmmössa. Han patrullerade sakta runt på Tingvalla idrottsplats med händerna på ryggen. Fötterna pekade utåt och minen var minst sagt myndig. Han hette Lars Olsson och var ensam ordningsvakt när Karlstad BIK, i folkmun ”Kubik”, spelade fotboll.

Det föga smickrande namnet Dret-Lars hade han burit sedan barnsben och varför vet nog ingen. Kanske hängde det ihop med principer. För principer hade han. Här skulle ingen minsann ”komma här och komma”. Han var både bespottad och respekterad på en och samma gång. För oss ungar var han mest obekväm. Det var nämligen främst vi smågrabbar som råkade ut för hans nitiska vaktande. Detta var tider långt före huliganer och läktarbråk. En och annan överförfriskad ledde han säkert ut, men annars var det vi ungar som aldrig undgick hans vaksamma öga.

När jag gick på fotboll i 10-11 årsåldern ägnade jag mig mest åt att samla tomglas som sedan pantades i kiosken vid läktaren för lite godis. Konkurrensen var svår och det innebar att man mest kröp runt på ståplatsläktarna för att vara först med att lägga beslag på tombuteljerna. Denna lite oskyldiga verksamhe var halvskum i Lars ögon, och när vi var alltför påträngande röt han till. Uttrycket ”ska ni va här får ni gå hem” kanske inte var hans uppfinning men det användes flitigt. Det värsta man kunde göra var annars att sitta på det gamla trästaketet som omgav själva planen. Lars hade fullt upp med att hålla staketet rent. Så fort han passerat hoppade vi förstås upp igen tills han återkom efter en ny runda runt planen. Det tog en god stund eftersom Lars inte vandrade särskilt fort. Vid ett tillfälle tappade en av åskådarna humöret över Lars nitiska jagande av oss smågrabbar och skrek – För helvete Dret-Lars! Varför låter du inte ungarna vara ifred? Det finns värre saker att bråka om! Varpå Lars vände sig om, pekade med hela handen och röt – Det ska du skita i! Det var ord och inga visor.

Före matcherna skötte Lars insläppet för innehavare av frikort och de honoratiores som inte behövde köa vid stora ingången. Under en period spreds ett rykte på realskolan att Lars släppte in elever med s. k . KLIF-kort. Kortet, som innebar medlemskap i skolans idrottsförening, tvingades vi elever, mer eller mindre, att köpa för en krona av gymnastiklärarna. Dessa som på den tiden nästan alltid var kaptener i reserven satte man sig inte gärna upp emot. Och mycket riktigt, kortet fungerade. Lars synade kortet och nickade nådigt, och in kom vi. Troligtvis visste han inte vad kortet innebar, men när det såg förtroendefullt ut lät han nåd gå före rätt.

Så hände det sig att jag fick lära känna Lars privat. I det civila livet arbetade han på KMW-verkstaden, stadens största arbetsplats. Han var s.k. hjälpare som fick gå runt i verkstaden och hoppa in där det behövdes. En period hamnade han på en avdelning där min pappa var verkmästare, och där blev han kvar som en allt-i-allo. Under ett sommarjobb senare lärde jag alltså känna den figur som man både hade smugit för och gjort grimaser åt bakom ryggen. Naturligtvis var inte Lars den där barske och elake ordningsvakten privat. Iklädd jobbaroverall var han en mycket snäll och generös person med ett hjärta av guld. Kanske var han lite för snäll i vissa lägen. Man märkte hur gubbarna på verkstaden ofta roade sig på hans bekostnad. Något som berörde mig riktigt illa.

Lars hade ovanan att hela tiden suga på Dominotabletter, och han delade gärna med sig. Han skickade ofta hem en ask med pappa, ” te frua och ongera”, som han uttryckte det. Något som pappa gjorde stor sak av hemma i köket. Han radade upp askarna i ett porslinsskåp och delade bara ut en ask då och då när andan föll på. Som mest hade han en rad på en halvmeter tablettaskar i skåpet, och varken brorsan eller jag skulle ens ha kommit på tanken att norpa någon utan lov.

I fortsättningen behövde jag varken betala eller fuska mig in på fotbollsmatcherna. Lars släppte naturligtvis in mig gratis. Vid ett tillfälle var Örebro SK på besök för en seriefinal i div II. Det kom massor av folk och köerna ringlade utanför Tingvalla. Lars var klart stressad och väste åt mig när jag dök upp vid grinden. – Sno dej in för fan, jag har ögera på mej en sån här dag!

Det fanns lite tragiska drag kring Lars person. Trots hans myndiga framtoning och mäktiga gestalt anade man ensamhet. När han fyllde 50 år åkte pappa och jag till hans enrummare i centrala Karlstad med en blomma. Där satt han ensam med en stor tårta. Som frånskild med en son, som han bara träffade ibland, blev det nog inte så många fler besök den där dagen.

Lars var en stor och färgstark personlighet som de flesta i min generation i Karlstad  kände till, men som få om ens någon verkligen kände.

 

 

 

 

 

 

PRINSESSAN

När prinsessan vaknar upp skiner rummet upp omkring henne. Den vackra interiören gör sitt bästa för att välkomna henne. De ljusa rummen som omger henne bär drag av både Madicken och Carl Larsson. Miljön är som hämtad från sagornas och konstens värld. Trägolven, de stora fönstren, leksakerna, kramdjuren och alla böckerna är hennes trygga värld. Ibland sätter hon sig ned och bläddrar i sina favoritböcker innan hon gör sig påmind för resten av familjen.
Prinsessan älskar de sköna konsterna. Böckernas värld är hennes. Färger, bokstäver, siffror, djur och blommor intresserade henne tidigt och musiken fick hon med modersmjölken. Redan när hon kunde sitta upp utan stöd tog musiken tag i henne. Hon vaggade i takt när det spelades upp på gitarr, fiol eller grammofon. Dansen blev nästa förtjusning i hennes utveckling. Att göra snabba synkoperade steg med en viss elegans blev en specialitet som roade alla i hennes omgivning.
Med tiden förfinades hennes musikaliska smak. Allt duger inte när begåvningen hon bär på ställer sina krav. När morfar tar upp gitarren och anslaget, rytmiseringen och tempot inte är av den klass mamma och pappa utövar - då kommer onda ögat fram som klart och tydligt
anvisar vem eller vilka som ska stå för underhållningen.
Numera prövar prinsessan sin omgivning med egna formulerade krav i form av matvanor och annat vardagligt. Önskan att välja meny prövar tålamodet i familjen liksom den självklara rätten att t ex äta framför teven.
Prinsessan mejslar ut en egen personlighet, ett eget jag och en egen vilja med stor beslutsamhet. Omgivningen prövas och humöret växlar precis som det ska vara i en liten prinsessas liv.
Utvecklingen går med fart och kunskaper och erfarenheter läggs på hög. Pussel, spel och lekar roar henne samtidigt som hon håller på att lösa livets koder i en rasande fart. Bokstäver sätts ihop bit för bit och snart spirar en tidig läsförmåga som snart blir verklig. En ung begåvad människa tar form. Bildningen hämtas naturligtvis från tjänstvilliga familjemedlemmar, förskolepersonal och från universitetet "Fem Myror är fler än....."via SVT Play.
Som prinsessa charmar hon alla omkring sig. En älskad dotter, ett förtjusande barnbarn och en liten kul kompis för kamrater och sin kusin. Och i maj när göken gal och solen skiner ska hon fylla tre år.
I

NATT UTAN NÅD

Försökte att se en del av Oscarsgalan härom dagen, men gav upp då reklamen dök upp var femte minut, och att man aldrig kom till skott. Väntan på att något väsentligt skulle hända blev helt enkelt för lång. 

Det hela påminde om en hård natt en lördagkväll för ett antal år sedan när grannen/kompisen O och jag tänkte se boxning på TV. Det var kamp om tungviktstiteln mellan Mike Tyson och Frank Bruno, och Viasat bjöd upp till boxningsgala. Halv elva på kvällen kom O tassande genom häcken försedd med några öl och höga förväntningar på en rafflande match. Själv hade jag laddat upp med mackor, chips och diverse förfriskningar. Det gällde att vara ute i tid då sändningen skulle börja klockan elva. Nåväl, galan kom igång med rejäla försnack och en lång rad av experter, som aldrig ville sluta att spekulera. Sedan gällde det att ta sig igenom ett antal förmatcher av skiftande kvalitet. Det gick ett par timmar och intresset började svalna en aning. Vi gled allt längre ned i sofforna och våra samtal kom att handla mer och mer om sådant som inte rörde boxning. Inte förrän någon gång mitt i natten då vi rätade på ryggarna och storögt fick uppleva kvinnlig boxning för allra första gången. Idag är detta inte särskilt sensationellt, men då på nittiotalet var det "hot stuff" åtminstone för oss. Vid fyratiden började vi lite hålögda undra när fan den där Tysonmatchen skulle börja. Det är inte omöjligt att vi lurade till lite mellan varven. Boxning kan faktiskt bli lite enahanda i längden. Särskilt när poängsegrarna hela tiden avlöste varandra. För hur osympatiskt det än låter så är det ju nedslagningarna som kittlar mest. Det går ju så att säga inte att sticka under stol med. Ölen och mackorna var för länge sedan slut och gäspningarna blev allt djupare. Men skam den som ger sig, och var det boxningsgala så var det, förbaske mej! Så småningom började det dra ihop sig, och vid sextiden på morgonen visade sig Tyson och Bruno, äntligen. Spänningen gjorde oss klarvakna. Nu skulle hela nattens väntan äntligen få sin belöning. Efter långa förberedelser i ringen, mycket tjo och tjim av kommentatorerna var det dags. Det var ju tidernas fight. Skulle Tyson slå Frank Bruno? Denne hade ju faktiskt spöat vår egen tungviktstjärna Lillen Eklund, rätt rejält dessutom. Skulle det bli femton rafflande ronder? Gonggongen gick, och det gick nästan att ta på spänningen i vardagsrummet där vi suttit i sju timmar.

EN KNAPP MINUT senare var matchen slut. Tyson slog i stort sett ett enda slag - och Bruno gick i däck. Winner and still heavyweight champion of the world - Mike Tyson!! Ten and out.

MONICA Z

Det verkar som jag är sist med att se filmen om Monica Zetterlund. Efter alla lovord så känns det nästan overkligt att anmäla filmen som en praktfull besvikelse.

Bortser man från en fantastisk rollprestation av Edda Magnason och en bra scenografi så är resten en praktfull kalkon. Filmen är ett hopkok av händelser i Monicas liv, och så full av felaktigheter att man tar sig för pannan. Visst kritik har framförts mot faderns roll som har utformats för att krydda upp storyn så som manusförfattarna, Birro och Fly, vill ha den. Mer om det senare.
Men detta är inte nog. Rena påhitt, en tidslinje som inte fungerar och märklig fokus på vissa händelser staplas på varandra. En filmbiografi är ju inte bara vad den berättar utan också vad den INTE berättar, eller hur?
Förutom den fantastiska insatsen både skådespelarmässigt och sångmässigt i huvudrollen finns ju här bara trams. Kjell Bergkvist gör sin vanliga gubbfigur som vi ser i allt han gör. Argsint, grälsjuk men ändå med ett stort hjärta. Här har man anpassat rollfiguren efter skådisen vilket gör historien helt igenom falsk. Birro och Fly bygger hela dramaturgin på denna familjekonfikt för att få historien dit dom vill. Alla som läst biografier om Monica och sett Tom Alandhs filmdokumentärer vet att pappan Bengt Nilsson, som själv var dragspelare och orkesterledare, stöttade Monica hela vägen. Han ledde in henne på musikerbanan och följde hela karriären.
Övriga roller består av maskeradliknande karikatyrer av olika kändisar. Bäst, åtminstone utseendemässigt, klarar sig Vilgot Sjöman. I filmen får den historien alltför stor plats.
Monica levde i många olika relationer, och Sjöman var trots allt bara en bifigur. Övriga, t ex Beppe Wolgers lockar bara till skratt. Den Svulloliknande gestalten är inte värdig en av våra största poeter och textförfattare. Två så viktiga personer som Hasse och Tage sveper bara förbi. Den senare som var Monicas mentorstöd i livet är här reducerad till en flabbig studentspexartyp med hårfärgen som enda likhet. Povel Ramel hinner bara fyra av ett leende, och Arne Domnerus ser ut som glasögonförsedd skolgrabb i en Lasse Åbergfilm. I verkliga livet bar Dompan  glasögon först i mycket mogen ålder.
Vissa kända personer avböjde säkert sin medverkan. Av det skälet antar jag att Monica Nielsen här kallas Marika Nilsson.
Tidsmässigt gör man många rejäla kullerbyttor. I början av karriären strax efter första USA-resan 1959 säger basisten Sture Åkerberg att man kan sjunga jazz på svenska och hänvisar till Cornelis.
och det är minst tre år före Cornelis mötte en publik på vispråmen Storken för första gången. När Vilgot Sjöman presenteras något år senare sägs det att han jobbar med Lena Nyman och en sexig film som ska heta Nyfiken Gul. Problemet är att den filmen kom först 1967. I bakgrunden vid samma tidpunkt spelar man Tages hitsingel "Miss Mac Baren". Problemet denna gång är att den låg på Tio i topp i november 1966! Alltså, rejäla slarvfel som borde undvikits.
Av hennes tre äktenskap skildras bara ett. Basisten Sture Åkerberg framstår som den livslånga kärleken, som här blir en röd tråd i handlingen, och bröllopet i kyrkan får utgöra pampig final i bästa Åsa-Nissestil. Monica hann i verkligheten med ett äktenskap även med basisten Lasse Pettersson men detta fick inte plats i handlingen. Inte heller hennes förhållandena med pianisten Steve Kuhn och Magnus Roger omnämns. Däremot får alla tillfälliga förbindelser representeras i filmen av en okänd amerikan kallad Chambers som naturligtvis bedrar henne.
Monicas alkoholproblem, ständigt dåliga samvete för dottern och hennes prestationsångest skildras med varsam hand, och det ska vi vara tacksamma för. Vi ska ge manusförfattarna en eloge för att de inte föll för frestelsen att frossa för mycket i skam och elände.
I handlingen, som naturligtvis aldrig kan bli heltäckande, saknar vi ändå stora bitar. Revyerna med Hasse och Tage nosar man bara på och film- och tevekarriären liksom samarbetet med Povel Ramel saknas helt.
Slutligen ett par exempel till på konstigheter. För att sy ihop den påhittade konflikten med fadern målas en falsk historia upp om en i radio direktsänd konsert med Monica och Bill Evans i USA. Att Sveriges radio med Arne Thorén som reporter skulle satsa så stort 1965är skrattretande. Likaså påstår man i filmen att Ella Fitzgerald hånade Monica för hennes försök att sjunga om New Orleans under hennes första USA-besök. Enligt Monicas egna memoarer var det Louis Armstrong som hävde ur sig något liknande när de träffades i Sverige.
Naturligtvis kan man inte begära hur mycket som helst av en film om en artist. Även om det råkar handla om en av våra största. Men att avsiktligt förvränga ett människoöde och slarva med tid och väsentliga fakta är inte OK. Manusförfattarna hävdar sin konstnärliga frihet och uppfinner en egen genre inom vilken det är tillåtet att hitta på vad sjutton som helst.
Att hela projektet sedan räddas av en omåttligt begåvad ung skådespelerska och sångerska hjälper inte.

INGEN TROR DEJ

Hörde häromdagen en historia om Zlatan som kom att sätta igång både minnet och tankarna. Sann eller inte men så här var historien. Zlatans fru lär visst komma från Lindesberg och vid ett av familjens besök där utspelades följande. En ung grabb mötte en storväxt figur som kom joggandes längs vägen. Grabben fick till sin stora förvåning se att joggaren var just Zlatan. Storögt stirrade han på idolen som då utbrister: ”Ingen idé grabben – ingen tror dej!”

Ingen tror dej. Alla har säkert upplevt något liknande. Att uppleva något stort - och sedan inte bli trodd. Tänk så frustrerande att inte få dela upplevelsen med andra och dessutom bli beskylld för lögn och fantasier.

Själv minns jag ett par tunga exempel från barndomen. Det första hände vid åtta års ålder. I min lilla hemstad i Västergötland var det på den tiden vanligt att man firade lucia redan kvällen före genom att klä ut sig på olika sätt och gå och lussa för varandra. Både barn och vuxna spökade ut sig efter bästa förmåga och gick runt och ringde på hos grannar och vänner. Lite senare på kvällen samlades man på torget i staden och som jag minns var det rena feststämningen när alla skulle visa upp sig. En lustig tradition som idag säkert är bortglömd.

Första året var jag cowboy och sa ”tjing-tjing” till alla utan att väcka någon större uppmärksamhet. Året därpå blev det andra bullar. Pappa, som hade spelat amatörteater och revy i ungdomen plockade fram en låda med utklädningssaker och gjorde om mig fullständigt. En kudde på magen, frackjacka, ett skjortbröst i papp, fluga, runda glasöon, hög hatt, lite smink, och en rökpipa av plast i mungipan… och som om detta inte var nog en halvmeterstor säkerhetsnål för att hålla ihop kavajen. Resultatet var att döma av folks reaktioner fantastiskt. Vi gick ut och in ur stugorna i kvarteret och jag blev rikt belönad med både småpengar och godis.

När vi senare kom till torget utbröt kaos, och jag blev jag nästan nedtrampad. Alltfler strömmade till och pappa som var lika chockad som jag sa åt mig att börja gå. Vi gick gata upp och gata ned med en stor folkhop efter som skanderade ”Gubben, gubben…” Min reaktion var skräckblandad förtjusning. Att som liten knatte på åtta år väcka sådan uppståndelse var lite för mycket att hantera.

Kvällens händelse fick en fortsättning dagen efter på skolgården. När jag kom dit stod eleverna i små grupper och pladdrade på om den där konstiga gubben som de sett på torget igår kväll. Och jag, fylld av stolthet, stegade naturligtvis fram och ropade ut att ”DET VAR JAG!”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ingen trodde mej! I stället blev jag hotad med stryk om jag påstod något så obegripligt dumt. Besvikelsen skar i hjärtat. När jag för en gång skull gjort något märkvärdigt så blev jag inte trodd. En av klasskompisarna kom fram lite senare och viskade att han tittat noga på gubben och tyckte sig känna igen vissa drag, men att det skulle vara jag, nej det kunde det ju inte bara vara. "Det förstod ju varenda människa".

På kvällen när det hela skulle redas ut under kvällsmaten tröstade pappa mig så gott det gick. HAN och JAG visste ju hur det låg till, och det fick vara bra nog

 

MUSIKMINNEN 4

Har man haft pop/rock/jazz som sitt främsta intresse sedan man gick i pappslöjden så har man ju hört en del. För min del var det klippt när jag först hörde Elvis på Radio Luxemburg - någon gång 1956. Det sade bara klick i skallen och på den vägen är det. En hel del konserter har det blivit genom åren, och många fantastiska upplevelser som man bara måste dela med sig av.
Det har blivit populärt att rangordna sina bästa album, låtar och just konsertupplevelser.
I min värld är det den 28 maj 1971 i Stockholms konserthus som satt de mest lyckligaste spåren. The Band besökte Stockholm på sin första Europaturné och hur jag lyckades få biljett till detta eminenta evenemang minns jag inte riktigt.
Att uppleva konserten var som att uppleva en ny värld. En värld av jordnära och genuin amerikansk kultur långt ifrån glammig showbiz, topplistor och tillgjorda rockstjärnor. Här hade vi att göra med en samling erfarna country/folk/rockmusiker från Kanada som, före de började skriva eget material, gjort sitt slitgöra i ändlösa turnéer som kompband åt rockvärstingen Ronnie Hawkins och senare Bod Dylan
Scenen var svagt upplyst i brunt och gult, och här satt de allvarliga herrarna och vred ur sig rotmusik som om det vore livet. Och det var just precis vad det var. Här var det musik på fullt allvar. Det var deras rötter, uppväxt och erfarenheter i renodlad och helt glamorbefriad  form. Känslofyllt och med stor skicklighet spelade bandet sina första album - Music From Big Pink, The Band och Stage Fright.
Publiken var med på noterna på ett andaktsfullt sätt. Det kändes som om man var med om ett musikhistoriskt ögonblick, vilket det naturligtvis också blev. Något publikfrieri var det heller inte tal om. Inte ett ord sades från scenen förutom vid ett tillfälle. Mitt i konserten ropade någon i publiken efter låten Chest Fever. Robbie Robertson tog ett steg fram till sångmiken och säger: "Gonna play them all...."
Få band har blivit så mytomspunnet som just The Band. Till saken hör förstås att gruppen inte heller blev så långlivad. Bara några år senare och ytterligare några album tog man farväl i och med den famösa konsertfilmen The Last Waltz.
Vad som gjorde bandet så unikt var både den fullkomliga samstämmigheten och de olika personligheterna. Ledaren Robbie Robertson, som skrev merparten av låtarna, var för sin tid en föregångare på gitarr. Hans smakfulla, lätt återhållsamma men utmejslade stil kom många att ta efter. Han byggde sina solon med exakthet och helt utan publikfriande överdrifter. Rick Danko använde sin bandlösa bas över hela halsen och hade en fladdrigt svängig stil anpassad för sina sånginsatser. Han spelade med hela kroppen om ni förstår uttrycket. Garth Hudson på Hammond, piano och saxofon var ett fenomen i sig. Med klassisk skolning hade han en musikalisk verktygslåda överlägsen de flesta. I Barney Hoskins biografi om The Band berättas det att hans familj hade större planer för sin begåvade telning än medlem i ett rockband. När han började lira med de andra var det utåt sett som musiklärare för de andra.
Då gick det bra. Före Chest Fever fick han på konserterna alltid en stund på sig för att spela ut och improvisera. Då kramade han ut en hel del av hela musikhistorien från Bach till jazz ur sin Hammond. Richard Manuel hade alltid nerverna utanpå kroppen och hans sånginsatser var märkligt känslosamma. Han fick också briljera med sitt pianospel när han inte bytte av Levon Helm bakom trummorna. Denne sångare och trummis var till viss del ett ansikte utåt. Hans lite hemgjorda, ekonomiska spelstil med hårt dämpade skinn var en viktig del av bandets sound. Inte ett slag i onödan, inga ekvilibristiska tricks var hans signum. Han är den trummis, i all anspråkslöshet förstås, som jag försökt efterlikna mest i mitt eget spel genom åren.
Det märkliga med sången är att alla tre ledsångarna lät ungefär likadant. Helm, Danko och Manuel hade samma tonfärg och samma lite sentimentala touch. Det är nästan omöjligt att plocka ut rösterna en och en, när de växlar stämmor och solopartier med varandra. Helm hade en lite strävare röst och med bredare dialektal prägel. Lyssna på The Weight och The Night They Drove Old Dixie Down. Rick Danko är annars den som brukar framhållas som den bäste. Många vill påstå att hans sånginsats på It Makes No Difference i The Last Waltz är den bästa någonsin, alla kategorier inom rockmusiken.
Trots att många år har gått och medlemmar som Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel är avlidna är intresset stort för gruppen. Nyligen släpptes en fin box med fem CD
med nymixade inspelningar från Academy of Musicspelningarna i New York 1971. Dessa fanns tidigare på den hyllade dubbel-LP:n Rock Of Ages. Här får man en mycket fin bild av hur fantastiskt bra bandet lät. Det intressanta är också att programmet som framfördes i stort är det som framfördes ett halvår tidigare i Stockholm.
I min musikaliska värld är The Band bland de allra största, och konserten i Stockholm mitt allra finaste musikminne.

PRINSEN

När Prinsen vaknar, vaknar världen och tillvaron börjar röra på sig.  En ny spännande dag tar sakta fart och alla cylindrar värms upp. För Prinsen ligger dagen öppen för nya äventyr. Hemmet är en spelplats och en arena full av möjligheter. Prinsens entusiasm ser inga gränser och ingenting av intresse undgår honom. Varje vrå och hörn i huset är en del av hans värld. Lådor och skåp har noga inventerats och han guidar gärna andra genom huset och gläds över att visa upp saker och ting. Numera när Prinsen har tillgång till både underhuset och överhuset har hans omgivning vidgats. I den övre delen finns sovgemaket med hela världen framför hans ögon. Inför den kan han peka, berätta och resa i fantasin. Inredningen och en mängd saker ger honom en mjuk bädd av trygghet och värme. De hushållsnära tjänsterna ligger honom varmt om hjärtat. Dagliga sysslor går som en dans med lekfull energi. Prinsen håller sig inte för fin för varken dammsugning, disk eller matlagning. Stolt och skickligt demonstrerar han nymodigheter i köket för andra som inte vet. Själv har han byggt upp en egen samling av både redskap, verktyg och maskiner, som stolt visas upp. Alla som är hågade bjuds in för närmare studier och olika övningar. De praktiska arbetenas yrkesmän respekteras högt och hyllas. Kulinariskt föredrar Prinsen det italienska köket med pasta i olika former, men även svensk husmanskost föredras. Dessutom favoriseras söta drycker. Ett bruk som någon gång t o m fått oönskade konsekvenser. I det dagliga värvet utanför hemmet har Prinsen en viktig roll som både ledare och inspiratör. Han kommunicerar livligt och knyter ständigt nya kontakter. Prinsen är både inkännande och social. Han trivs i andras sällskap och både sång och dans är glädjeämnen liksom fysisk aktivitet på olika nivåer. Resor med familjen genomförs i alltid högsätet och Prinsen njuter av både folklivet och utsikten genom bilfönstret. Allt kommenteras nådigt och med äkta intresse. Han vinkar gärna till alla och studerar trafikmyllret med både beundran och nyfikenhet. Ute på landet får Prinsen utlopp för sina praktiska intressen och studerar ivrigt olika maskiner i arbete. Erfarenheter som senare analyseras och diskuteras i olika sammanhang.  Som omväxling till dessa mer handfasta aktiviteter finns både litterära och cineastiska intressen. Här prioriterar Prinsen klassikerna, och han återkommer ständigt till de stora mästarna. Men även dokumentärer om olika samhällsförhållanden studeras gärna. Inför årets högtider är Prinsen både glad och förväntansfull. Han deltar alltid med stor inlevelse i alla tänkbara förberdelser.  

Prinsen är en stor personlighet och en förtjusande person som verkligen gör avtryck i tillvaron - och om en månad fyller han tre år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FAVORITLAG - TOK OCH GALENSKAP?

Att hålla på ett lag i hockey eller fotboll är inget konstigt. Det gör de flesta mer eller mindre. Men varför och hur kan diskuteras. Vad jag ofta slås av är att många både unga och vuxna  väljer ett lag i engelska Premier League eller i nordamerikanska NHL. Som ung kanske det inte är så märkligt. Man fattar ofta tycke för de bästa lagen som vinner mest och som ofta syns i TV. Av det skälet lär Arsenal, Chelsea och framför allt Manchester United ha flest supportrar här - eller "fans" som det numera kallas.
I NHL är det lagen med flest svenska spelare som är favoriterna. Allt det där är väl inte så mycket att orda om. Det är när vuxna blir rabiata beundrare till storlag någonstans ute i världen som frågor inställer sig. Alltså - vad är vitsen med att hålla på Real Madrid och Barcelona, egentligen?
Klubbar, stora som multinationella företag, som öser ut hundratals miljoner för att köpa in de bästa spelarna. Varför och vad är vitsen med att hålla på dom? Har inte förstått det. Vore jag uppvuxen i Katalonien med de nedärvda nationalkänslor som härskar där gentemot övriga Spanien vore det naturligt. Men att i Sverige, där nationalkänslor snarare ses som en belastning, hålla på Barca blir ju bara konstigt. Visst jag förstår - det är inget ont i att följa ett bra lag och tjusas av fantastiska bollartister. Men att verkligen h-å-l-l-a på laget i extrem mening. Det är då det blir tok och galenskap.
Har ofta roat mig med att ifrågasätta folks RÄTT att hålla på ett visst lag. Bor du i Skåne, har du då rätt att ha Brynäs  som favoritlag? Nja...Eftersom Brynäs har massor av supportrar över hela landet är det särskilt kul att retas med dessa. Många är kanske födda i eller har bott i Gävletrakten, OK då. En del kanske har släkt i Gävle eller rent av känner någon som spelar i klubben, också OK. Men för dem som håller på Brynäs av det skälet att de var ruskigt överlägsna på sextio- och sjuttiotalet, nej - inte OK.Tok och galenskap! Man ska enligt mitt förmenande hålla på det lag där man är född eller där man bor. Punkt. Hur skulle det se ut om Luleåbor håller på HV71 och Jönköpingsbor på t ex Frölunda? Räfst och rättarting och ordning i leden!

Alltnog, var står jag då själv i diskussionen? Håll i hatten!
För egen del är situationen nämligen den att jag är rabiat, på gränsen till sjukt engagerad i Färjestad BK. Som hockeylag är Färjestad en "pärla bland elitseriens (SHL) gråstenar" som en begåvad gymnasist en gång diktade. Jag blir illamående varje gång det blir förlust och glad och oerhört lättad i själen vid vinst. Egentligen tar jag varje förlust som en personlig förolämpning. När klubben vann SM för första gången 1981, då grät jag framför TV:n, och när jag på plats i arenan fick uppleva det senaste SM-guldet 2011 var det en av mina största stunder någonsin.
Jag har i alla år terroriserat min omgivning med olika medel. På arbetsplatsen var det naturligt att sprida diverse souvenirer. Allt från affischer, flaggor, lagbilder, klistermärken, plastankor och kalsonger med klubbmärket på. När jag en gång hängde ett par kalsonger i gardinerna på personalrummet rann sinnet över på en kvinnlig kollega. Jag fick lova att aldrig göra så mer.
Vad ger då mig rätten till denna dyrkan av landets bästa hockeyförening? Vad gör mig värdig?
På femtiotalet när jag var knatte var FBK ett lag i div III. I Karlstad härskade nämligen bandyn. Göta och senare Boltic regerade på vintrarna. FBK höll till på en uterink bakom fotbollsplanen på Tingvalla idrottsplats. Läktare fanns inte och man fick stå på snödrivorna
för att följa matcherna. Hockeylaget med sina blekgröna och fladdriga tröjor bestod mest av avdankade bandyspelare. Men vi dyrkade dom. 1959 byggdes en konstfrusen bana med hjälp av ideella krafter. Min pappa och jag var vid ett par tillfällen med och kärrade grus vid gjutningen. Rinken ligger på samma ställe som Löfbergs Arena ligger idag. Färjestad tog sig sakta upp genom seriesystemen och ishall byggdes så småningom. 1976 var det dags för den första SM-finalen och resten är historia. Själv var jag med hela tiden. Som pojklagspelare och målvakt med lånade benskydd, klubba, handskar och en Allers på magen under jackan stod jag på samma is som dagens stjärnor nu glider ut på. Visst karriären som spelare blev mycket kort, men känslan för klubben och hockeyn den satte sig fast.
Har jag då rätt att hålla på mitt favoritlag? Vad tror ni? Och förresten, vill någon annan
från annat håll, kanske i Luleå eller Jönköping, hålla på Färjestad, så går det bra.
Tok och galenskap!

MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.

MUSIKMINNEN 2 - BEATLESMANIA I KARLSTAD

Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.

Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.

Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag. 
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".

Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!

Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.

Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.

KLÄDERNA GÖR MANNEN

Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.

Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv. 

Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.

Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag.  Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.

Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.

Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.

Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.

Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.

Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.

 

MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!

SPEGEL SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....

Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor. 
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut!  var alltid min mening 
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till! 
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela 
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.

FARBROR WALTER

Alla har vi säkert någon person som betytt lite extra för oss under barndomen. I mitt fall kallade jag honom "farbror Walter".  En äldre bror till pappa som efter ett bökigt liv hamnade hemma hos farmor de sista tjugofem åren i livet. Hela hans bakgrund känner jag naturligtvis inte till. För mig var det bara en snäll och mycket rolig farbror som tog sig tid med mig.
Lite om hans historia snappade jag ändå upp under uppväxten. Men med ett barns troskyldighet funderade jag egentligen aldrig över varför han bodde hos farmor i så många år. Han lär ha varit ett begåvat barn,  lite av ett sk söndagsbarn som omhuldades lite extra.
I vuxen ålder hamnade han i Göteborg, gifte sig, fick tre barn och jobbade som mekaniker. Frun stod inte högt i kurs hos farmor och farfar av någon anledning. Det talades och viskades om fylla och andra karlar. Slutligen och efter många besvärliga turer hamnade alltså Walter något tilltufsad hos farmor efter det att farfar dog i hjärinfarkt samma dag som han gick i pension.
Walter och farmor bodde i Eskilstuna och när vi träffades var han för mig en snäll men alldeles för gammal "storebror". Han hade motorcykel och jag fick ibland sitta bakpå iförd båtmössa. Hjälm förekom inte på den tiden. Han fiskade med mig, kickade boll med mig och hade alltid tid att ligga på sängen och berätta om legendariska gamla matcher som IFK Eskilstuna spelade med idolerna Curt Spogardh och Lasse Jangblad. Han satt med mig i fönstret i den gamla lägenheten och räknade bilmärken i timmar. Alltid med oändligt tålamod, glatt skrockande och den sura pipan i munnen.
Walter blev med tiden tämligen korpulent och god mat fick säkert ersätta många andra glädjeämnen.
Alkohol förekom men i mycket begränsad utsträckning tack vare farmors envishet. Walter tog sig gärna ett järn men det hände vad jag förstod inte så ofta.
En fin historia finns att berätta just i det sammanhanget. Walter satt med kompisar och festade vid ett av dessa sällsynta tillfällen. Nåväl, groggvirket tog slut och kompisarna skickade naturligtvis ut Walter till kiosken för att köpa mer. Han tog motorcykeln vinglade iväg och ställde sig i kioskkön. En patrullerande polis kom förbi, stannade vid hojjen och upptäckte ett trasigt bakljus. Konstapeln stegade fram för att fråga Walter om det möjligen var hans MC. Walter blev skärrad och stammade fram  - Jag är väl för fan inte full!!..Så var den dagen förstörd.
En annan klassiker från Walter var vid en påskmiddag hemma hos faster Alice. Där hade det på dignande bord dukats upp läckerheter i mängder. Walter tyckte sig manad att säga något lämpligt och berömde värdinnan över den goda kokta potatisen!!
En annan gång vid samma bord smackade han belåtet efter att ha smakat på vinet och deklarerade
- Det är gott det här billiga vinet också!!
Uttrycken har gjorts odödliga i släkten, inte minst genom min ohängde yngre bror som flitigt sprider Walters pärlor omkring sig vid alla upptänkliga tillfällen.
Snällheten och troskyldigheten spelade Walter många spratt. Arbetskamrater och andra var nog inte så snälla alla gånger. Han blev lurad på pengar och försäljare av olika slag hade en trogen kund i honom. Han var dessutom en obotlig optimist. Varje vecka lämnade han in buntar med tipskuponger. Alltid med stridsropet att "denna vecka slår det". Han vann visst en slant vid något tillfälle, men jag minns inte när och hur mycket han fick in. Troligtvis var det inte mycket, då han nästan alltid var ganska pank.
Walter var som sagt mekaniker och en duktig sådan. Hans ekonomi satte begränsningar för bilparken. Walter blev pålurad det ena skrället efter det andra.
Mig gjorde det inget. Jag älskade bilturerna med Walter.
Det var inte alltid vi kom hem i tid, men vad gjorde det. Jag fick ju stå och tjoa med huvudet upp genom takluckan i en gammal Austin.
Vi åkte runt halva Sörmland, och jag satt andäktigt och lyssnade på hans berättelser. Utanför Trosa höll det på att gå riktigt illa. Walter körde utan att stanna upp på den stora riksvägen mitt framför en stor fiskbil som fick tvärnita med tjutande bromsar. Chauffören stack ut näsan för att ge oss en rejäl utskällning, men Walter skrek tillbaka - Nänä, vi ska inte ha nån fisk idag, fick in ettans växel och så bar det snabbt iväg igen.
När Walter i tidig morgonstund skulle åka till jobbet utspelade sig alltid samma procedur enligt förstummade grannar. Ut kommer Walter med kepsen neddragen i pannan, sätter sig i bilen och försöker starta, inte ett ljud i motorn, Walter tänder i lugn och ro pipan, öppnat motorhuven tar upp en liten skiftnyckel och slår tre precisa och väl avmätta slag på fördelardosan, går in i bilen igen, för att sedan starta och glida iväg. Förstummade grannar missade enligt uppgift aldrig denna morgontidiga show.
När Walter kom hem till någon med piano vankades det musik. Aldrig på uppmaning, bara när han själv hade lust, satte han sig ned och spelade. Och som han spelade! Han satt i timmar och musiken bara flöt fram. Var han hade lärt sig detta begrep jag aldrig. Men farfar och min egen far var ju musiker så varför skulle inte Walter också vara det.
I många år brevväxlade vi. Walter präntade sina brev med sirlig text och gav alltid uttryck för sina funderingar. Han var ganska poetisk i sina utsvävningar och man kunde ana en viss
terapeutisk funktion i det han skrev. Inte för att jag begrep det då som ung, men breven finns till viss del kvar.
Naturligtvis var Walter en person som trots det saktmodiga vardagslivet bar på tunga minnen. Att tillbringa så många år med att försörja sin gamla mamma var naturligtvis en god gärning, även om han nog inte såg det så.
När Walter var femtioåtta fick han en stroke, eller slaget, som man kallade det då. Några dagar på sjukhuset och sedan var han borta. Jag var vuxen då och kunde hantera det ganska bra.
Men jag saknar honom fortfarande.
Tack Walter!