MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!

SPEGEL SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....

Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor. 
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut!  var alltid min mening 
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till! 
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela 
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.

FARBROR WALTER

Alla har vi säkert någon person som betytt lite extra för oss under barndomen. I mitt fall kallade jag honom "farbror Walter".  En äldre bror till pappa som efter ett bökigt liv hamnade hemma hos farmor de sista tjugofem åren i livet. Hela hans bakgrund känner jag naturligtvis inte till. För mig var det bara en snäll och mycket rolig farbror som tog sig tid med mig.
Lite om hans historia snappade jag ändå upp under uppväxten. Men med ett barns troskyldighet funderade jag egentligen aldrig över varför han bodde hos farmor i så många år. Han lär ha varit ett begåvat barn,  lite av ett sk söndagsbarn som omhuldades lite extra.
I vuxen ålder hamnade han i Göteborg, gifte sig, fick tre barn och jobbade som mekaniker. Frun stod inte högt i kurs hos farmor och farfar av någon anledning. Det talades och viskades om fylla och andra karlar. Slutligen och efter många besvärliga turer hamnade alltså Walter något tilltufsad hos farmor efter det att farfar dog i hjärinfarkt samma dag som han gick i pension.
Walter och farmor bodde i Eskilstuna och när vi träffades var han för mig en snäll men alldeles för gammal "storebror". Han hade motorcykel och jag fick ibland sitta bakpå iförd båtmössa. Hjälm förekom inte på den tiden. Han fiskade med mig, kickade boll med mig och hade alltid tid att ligga på sängen och berätta om legendariska gamla matcher som IFK Eskilstuna spelade med idolerna Curt Spogardh och Lasse Jangblad. Han satt med mig i fönstret i den gamla lägenheten och räknade bilmärken i timmar. Alltid med oändligt tålamod, glatt skrockande och den sura pipan i munnen.
Walter blev med tiden tämligen korpulent och god mat fick säkert ersätta många andra glädjeämnen.
Alkohol förekom men i mycket begränsad utsträckning tack vare farmors envishet. Walter tog sig gärna ett järn men det hände vad jag förstod inte så ofta.
En fin historia finns att berätta just i det sammanhanget. Walter satt med kompisar och festade vid ett av dessa sällsynta tillfällen. Nåväl, groggvirket tog slut och kompisarna skickade naturligtvis ut Walter till kiosken för att köpa mer. Han tog motorcykeln vinglade iväg och ställde sig i kioskkön. En patrullerande polis kom förbi, stannade vid hojjen och upptäckte ett trasigt bakljus. Konstapeln stegade fram för att fråga Walter om det möjligen var hans MC. Walter blev skärrad och stammade fram  - Jag är väl för fan inte full!!..Så var den dagen förstörd.
En annan klassiker från Walter var vid en påskmiddag hemma hos faster Alice. Där hade det på dignande bord dukats upp läckerheter i mängder. Walter tyckte sig manad att säga något lämpligt och berömde värdinnan över den goda kokta potatisen!!
En annan gång vid samma bord smackade han belåtet efter att ha smakat på vinet och deklarerade
- Det är gott det här billiga vinet också!!
Uttrycken har gjorts odödliga i släkten, inte minst genom min ohängde yngre bror som flitigt sprider Walters pärlor omkring sig vid alla upptänkliga tillfällen.
Snällheten och troskyldigheten spelade Walter många spratt. Arbetskamrater och andra var nog inte så snälla alla gånger. Han blev lurad på pengar och försäljare av olika slag hade en trogen kund i honom. Han var dessutom en obotlig optimist. Varje vecka lämnade han in buntar med tipskuponger. Alltid med stridsropet att "denna vecka slår det". Han vann visst en slant vid något tillfälle, men jag minns inte när och hur mycket han fick in. Troligtvis var det inte mycket, då han nästan alltid var ganska pank.
Walter var som sagt mekaniker och en duktig sådan. Hans ekonomi satte begränsningar för bilparken. Walter blev pålurad det ena skrället efter det andra.
Mig gjorde det inget. Jag älskade bilturerna med Walter.
Det var inte alltid vi kom hem i tid, men vad gjorde det. Jag fick ju stå och tjoa med huvudet upp genom takluckan i en gammal Austin.
Vi åkte runt halva Sörmland, och jag satt andäktigt och lyssnade på hans berättelser. Utanför Trosa höll det på att gå riktigt illa. Walter körde utan att stanna upp på den stora riksvägen mitt framför en stor fiskbil som fick tvärnita med tjutande bromsar. Chauffören stack ut näsan för att ge oss en rejäl utskällning, men Walter skrek tillbaka - Nänä, vi ska inte ha nån fisk idag, fick in ettans växel och så bar det snabbt iväg igen.
När Walter i tidig morgonstund skulle åka till jobbet utspelade sig alltid samma procedur enligt förstummade grannar. Ut kommer Walter med kepsen neddragen i pannan, sätter sig i bilen och försöker starta, inte ett ljud i motorn, Walter tänder i lugn och ro pipan, öppnat motorhuven tar upp en liten skiftnyckel och slår tre precisa och väl avmätta slag på fördelardosan, går in i bilen igen, för att sedan starta och glida iväg. Förstummade grannar missade enligt uppgift aldrig denna morgontidiga show.
När Walter kom hem till någon med piano vankades det musik. Aldrig på uppmaning, bara när han själv hade lust, satte han sig ned och spelade. Och som han spelade! Han satt i timmar och musiken bara flöt fram. Var han hade lärt sig detta begrep jag aldrig. Men farfar och min egen far var ju musiker så varför skulle inte Walter också vara det.
I många år brevväxlade vi. Walter präntade sina brev med sirlig text och gav alltid uttryck för sina funderingar. Han var ganska poetisk i sina utsvävningar och man kunde ana en viss
terapeutisk funktion i det han skrev. Inte för att jag begrep det då som ung, men breven finns till viss del kvar.
Naturligtvis var Walter en person som trots det saktmodiga vardagslivet bar på tunga minnen. Att tillbringa så många år med att försörja sin gamla mamma var naturligtvis en god gärning, även om han nog inte såg det så.
När Walter var femtioåtta fick han en stroke, eller slaget, som man kallade det då. Några dagar på sjukhuset och sedan var han borta. Jag var vuxen då och kunde hantera det ganska bra.
Men jag saknar honom fortfarande.
Tack Walter!

90 WARDOUR STREET

Alla har vi väl en plats eller en gata som betyder något speciellt. En plats med känslor, dofter, ljud och minnen.

För mig är det 90 Wardour Street i Londons Soho. Nyligen var vi där igen. Trotsade regnet, kände på den ojämna stenbeläggningen, vädrade dofterna och lät minnena växa fram. Det var sextio- och sjuttiotal, spända förväntningar och en glupande aptit på nya upplevelser

Där bland pubar, kaféer och diverse småaffärer låg Marquee Club.

En gång pop - och rockmusikens eget Mekka, och världens mest betydelsefulla rockklubb.

I den gamla slitna lokalen spelade nästan alla av betydelse , och de

skrev rockhistoria.

Att räkna upp artister som spelade på Marquee är meningslöst. Det räcker med att nämna några för att förstå betydelsen. Rolling Stones, som en gång bodde i kvarteret var saliga när de fick spela där i början av karriären.

Jimi Hendrix var där första gången i januari 1967 med hela rocketablissemanget i publiken. Ryktet om en ny gitarrfantom hade gått och ingen blev besviken.

The Who spelade där varje tisdag i nästan ett års tid i samband med skivdebuten. Supergruppen Cream mötte sin publik där för första gången, och Bowie var trogen som både artist och besökare åren före sitt genombrott.

Själv upplevde jag bl a King Crimson, The Nice, Yes, Jethro Tull och många fler i den syrefattiga och stekheta trängseln.

Inträdet för icke medlemmar var (hela!) tio shilling och ibland sträckte sig köerna ned till Old Compton Street. Men in kom man alltid.

Det ryktas om att 1700 packade ihop sig på det ovan nämnda Hendrixgiget. Det lär ha varit plats för knappt hälften om jag minns rätt.

Marquee startade 1958 på 165 Oxford Street som en jazz- och bluesklubb, och flyttade i mitten av sextiotalet in i Soho. Blues var stort i London vid den tiden och Alexis Korner, Cyril Davies, John Mayall, Long John Baldry och Graham Bond var stammisar på scenen. När rocken senare kom att dominera blev klubben världsbekant och massor av turister sökte sig dit utan att den för den skull tappade i betydelse.

Att gå på Marquee blev ett måste under varje Londonbesök. Det var ett säkert kort. Var inte musikerna berömda då, så blev de det senare. Klubbens höga status gjorde att alla ville dit och ett gig där betydde en knuff vidare i karriären.

Ägare fram till 1970 var John Gee, en gentleman som egentligen föredrog Frank Sinatra. Ofta presenterade han grupperna själv vilket bidrog till hans karisma.

Etablerade stjärnor sågs ofta i publiken. Vid ett tillfälle 1973 uppstod en våldsam palaver strax bakom oss framför scenen. En viss Keith Moon i vit kostym hoppade utan förvarning på en person, och det tog några minuter innan besökare och vakter fick stopp på slagsmålet. Det var en ovanlig situation i en annars mycket trivsam atmosfär. Före 1970 serverades bara läsk och kaffe. De som föredrog annat fick sitt på intilliggande puben The Ship, som fortfarande finns kvar.

Klubben levde vidare och flera berömdheter gjorde återbesök för att hedra stället. Stones gjorde en konsert 1970 som filmades (se den på You Tube), och David Bowie gjorde också en filmad show senare. När hårdrocken slog till på

sjuttiotalet spelade naturligtvis Motörhead, Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest och alla de andra på Marquee.

Men 1988 fick allt ett slut då slut då fasaden på den minst sagt slitna

byggnaden börja rasa. Sist ut på den rödvida markisprydda scenen var gitarristen Joe Sastriano.

Marquee flyttades först till Charing Cross Road med Kiss på programmet på öppningskvällen. Men vad hjälpte det. Magin var borta. Trots senare återupplivningsförsök på både Leicester Square och Uppers St Martins Lane är Marquee nu bara ett kapitel, ett glänsande sådant, i rockhistorien.

Idag är det svårt att spåra var klubben låg. Ett hotell har tagit plats.

Det är en konstig känsla av tomhet att stå på klassisk mark och minnas. Vi satte oss på Starbucks strax bredvid och hämtade lite kraft.

Senare läste vi i Uncut att en liten rund blå skylt på väggen förkunnar att Keith Moon spelade där för länge sedan.

Men den missade vi.

HÅKAN BRÅKAN

I april är det dags för ett nytt album med Håkan Hellström. Ska vi gissa att hyllningskörerna kommer att klinga ut i alla tänkbara media ännu en gång?
Håkan tillhör ju den lilla klick av oantastliga artister som står över all kritik. Han har sällskap av
t ex Robyn och Kent. Inte många ifrågasätter ett nytt album från någon ur denna illustra skara.
Nu är detta i och för sig inte oförtjänt. Vi talar om artisteri på hög nivå.
När det gäller Håkan är det intressant att hans första singel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blev fullkomligt spolad av recensenterna i de största tidningarna.
Den gamla tröttsamma rivaliteten mellan landets två största städer gjorde sig påmind. Här kom "en go gubbe" och trodde att han var något. Ungefär så var andemeningen i kritiken.
Det där är lustigt nog helt bortglömt idag. När andra singeln kom vände allt på ett ögonblick. En extatisk recension i Aftonbladet drog igång solokarriären. Idag är kritikerna eniga om hans förtjänster även om somliga ibland kan invända mot hans brist på sångröst.
Det har också visat sig att han knycker rätt friskt från andra när det gäller sina texter. Men allt detta är något de flesta gärna bortser ifrån.
Låt oss titta lite närmare på Håkans artisteri.
Det som skiljer ut honom från Kents fyrkantiga tjurighet och Robyns exklusiva klubbmusik är folkligheten. Han är helt enkelt lätt att tycka om.
Hans största tillgång är hans originalitet. Ingen har gjort vad han gör varken förr eller senare.
Med sin naturliga och uppriktiga charm och generösa scenpersonlighet blir han alltid kompis med alla i publiken.
Det blir som ett barnkalas varje gång han uppträder. I fiskdammen får vi alltid en bit av hans älskvärda person. Kanske är han Göteborgskillen som vi alla skulle vilja ha som granne eller som kusin. Han är något av en "blottare" när det gäller känslor, och vi får en stor portion värme och lycka med oss i godispåsen när vi går hem.
Hans låtskriveri är ett kapitel för sig. Sättet att fullkomligt strunta i alla regler och mallar är unik. Hans texter löper fritt utan tanke på versmått eller betonade eller obetonade stavelser. Han säger det han vill säga och så får det gå som det går.
Alla som har försökt att skriva en låt vet att mallar krävs för hur text och musik ska finna en form. Versmått, stavelser och takter är byggstenar som är svåra att komma runt.
Håkan tar sig stora friheter och bryter mot allt det som de flesta andra sliter ont med.
Han jobbar efter eget huvud och vet inga hämingar.
Får inte orden plats så sjunger han lite snabbare eller så får de kastas in i nästa rad. Råkar det rimma ibland - so fine - men känslan och historien som ska berättas är viktigare. Antingen det är rumlande och extatiska utlevelser eller små bitterljuva bilder av livet som ska berättas, så får ingenting komma i vägen för fantasin och den kreativa processen.
Det är det impulsiva och gränslösa skapandet som är nyckeln i hela hans arbete.
Hur samarbetet med de musiker som hjälper honom att skriva låtarna går till är en gåta. Björn Olsson som stått för musiken i otaliga fall måste inte bara vara skicklig utan också en mycket flexibel människa.
Att bearbeta en Hellströmtext musikaliskt  måste kräva både geni och tålamod.
En av förra årets mest tokroliga TV-upplevelser fick jag i somras i en allsång i "Lotta på Liseberg".
Något ljushuvud hade valt just "Känn ingen sorg ...".  som ett passande inslag i det västkustska gemytet. Problemet var ju bara att ingen kunde sjunga den.Varken allsångsledare eller publik tog sig igenom texten. Det blev ett snubblande på ord och stavelser och fiaskot fick skrattas bort. Det var ju som sagt bara underhållning. Men ett minnesrikt inslag blev det.
Vi lär oss naturligtvis att Håkan är Bråkan och att han inte låter sig kopieras. Därför tror jag inte att vi får uppleva plattor typ "Den och den sjunger Håkan Hellström." Han har med sitt unika sätt att jobba satt upp ett effektivt stängsel kring sitt låtskriveri.
Men innehållet i texterna är generöst allmängiltiga. Här är Håkans värld vår på det viset att vi känner igen oss.
Vardag, fest, kärlek, sorg, barn, förpliktelser, åldrande - det finns ju där i sångerna att ta del av.
Trots den kraxiga sången, de bakvända och knixiga låtarna.
Men alltid med ett stort och bultande hjärta.

 

DET VINRÖDA MONSTRET

Eurostar hette den, och kom från det stora och multinationellt berömda elektronikföretaget i Tyskland. Det var ”dammsugarnas dammsugare” om man skulle tro den mycket unge och vattenkammade säljaren i den vita kortärmskjortan i varuhuset.

Med stort och provisionsbaserat engagemang redogjorde han för sug - och ljudtester, partikelutsläpp och design. Svadan och charmen var praktiskt taget oemotståndlig.

Enbart namnet lockade till köp. Euro var namnet för dagen. Då i mitten av nittiotalet var Europa och EG en ren dröm för oss svenskar. Krogarna lockade med EG-priser på mat och dryck, och kom vi bara med i EG skulle vi inte bara få bidrag och spriten nästan gratis utan också jobb i massor.

När så EG blev EU och vi blev medlemsland kom verkligheten ikapp oss. Men det är en annan historia.

Alltnog, tillbaka till dammsugaren.

När VISA-kortet var dragit och jag äntligen fått grepp om kartongen för utgång till bilen sa den vattenkammade:

     -  Egentligen vet jag inte ett skit om dammsugare. Det är min sambo som städar, jag ser inte ens dammråttorna, sa han med ett elakt smil.

Att vi hade fått ett monster i huset stod snart klart. Eurostaren visade sig vara ett ondskefullt väsen som skulle få en någorlunda balanserad tvåbarnsfar att drivas till ursinne en gång i veckan.

Den stora och vinrött glänsande apparaten var imponerande tung och gjorde sig bra i städgarderoben, men visade sig snart högst ovillig till arbete.

Tung som en mindre stridsvagn följde den bara motvilligt med ut på golvet. Att dra med vanliga kroppskrafter räckte inte. Eurostaren stod lugnt still. Ett ilsket ryck i slangen krävdes, med följden att vidundret då kom farandes och slog en i hälarna. Med små hjul och tung kropp levde den sitt eget liv på golven i huset.

Med precision sökte den upp varje stolsben eller dörrpost för att där stå och tjura på stället. Att rulla över sin egen sladd – otänkbart! Att ta sig upp för en mattkant – rena bergsklättringen! Så fort det kom till lite tuffare tag under bord eller mellan sofforna i vardagsrummet kastade den sig helt enkelt på rygg under ilsket vrålande.

Fredagstädningarna blev en hård och ojämn kamp mot ett monster som helst av allt ville stanna i garderoben. Ursinnet över en alltför dyr och idiotisk konstruktion blev ett blodtryckshöjande elände av gigantiska mått, och till slut hamnade eurostaren i garaget.

Så hände det sig att svärmor skulle flytta och vi i familjen tog på oss slutstädningen av hennes lägenhet. Med viss tvekan föll dammsugningen på min lott. Svärmors dammsugare var en klassisk brunsvart Electrolux från fyrtiotalet. En lite långsmal sak med medar.

Den visade sig bli en ren fröjd att samarbeta med. Som en liten snäll tax följde den varje steg jag tog. Den sög och sög, inga stopp, inga överfall på bakbenen utan bara ett lugnt och sansat uppträdande.

Tänk vad tekniken (inte) har gått framåt!

Vad som hände med monstret är en historia för sig. Vår granne och spelkompis i bandet, O, behövde snabbt en dammsugare till sin tillfälliga lägenhet efter en separation. O, som tack vare sin vänliga person och erkänt stora tålamod gick i bandet under namnet ”den gode”, tog gärna hand om monstret.

Efter två veckor kom han, svart i ögonen av okontrollerad ilska , och skrikande med gäll röst:

-         Ta skiten! Jag står inte ut!

Monstret blev till slut tvångsplacerad och kom att sluta som dammsugare i den replokal som vi delade med flera andra band.

Där fick den garanterat stå i lugn och ro och helt i fred i många år.

MUSIKEN I FRAMTIDEN

Svensk musik säljer bra utomlands. Branschen har anpassat sig efter den nya tekniken. CD-skivan har förklarats död och ersatts av nedladdningar och streaming. Och mitt i allt regerar Spotify och You Tube. Eller "äger" för att att använda ett modernt uttryck.
De skivor som trots allt köps tycks vara mest vinylplattor! Låt vara i liten mängd och av entusiaster, men ändå.
Alltså är allt frid och fröjd. Det fungerar, bolagen lever vidare, artisterna får sina pengar om än i mindre mängd, tillgängligheten är ofantlig och det totala musikintresset bara ökar.

Men - ändå. Det finns en stor och viktig hake och det gäller framtiden. Vem ska minnas dagens artister när skivorna som medium inte längre finns. En skiva i rent fysisk bemärkelse överlever ju. Gamla stenkakor, LP, EP, singlar och CD-skivor finns ju kvar och påminner  kommande generationer om musiken och dess artister.
Hur ska dagens artister bli ihågkomna och legendariska? Deras musik som idag häckar i låtlistor i datorer och telefoner kommer naturligtvis att drunkna i mängden. Och vem sparar låtlistor i en dator?
Och ingen ska inbilla mig att Spotify kommer att bli lösningen på mina farhågor. Snart nog är det fenomenet upphunnet och utkonkurrerat av nya intressenter och tekniska lösningar.

Ytterst handlar det ju naturligtvis om musik som konsumtionsvara. En låt håller någon månad och sedan kommer det en ny o s v. Musiklyssnandet idag är mest ren konsumtion och tillfredställelse för stunden. Artister drivs fram som plantor, konsumeras och... glöms bort.
Det är ingen rolig utveckling om ni frågar mig.
Visst, det har alltid funnits dagsländor. Populärmusik som kommer och går. Pop- och schlagerbranschen har alltid fungerat på det viset. Men problemet är att idag riskerar även de artister som jobbar med tyngre och djupare mening  också att glömmas bort och drunkna i den nya tekniken.
Mediet att överleva i finns inte längre!
Än så länge produceras det musik i form av ett album men hur länge? När albumen inte längre finns i vanlig mening så försvinner de snart som form.

Vilka ska bli framtidens Sinatra, Dylan, Beatles, U 2 eller Springsteen? Artister som skriver in sig i musikhistorien och som ska fungera som förebilder och inspiration för nya generationer. Hur ska det gå till när de inte längre finns?

Hur allt detta ska åtgärdas vet naturligtvis inte jag. För egen del är jag varken teknikfientlig eller
överdrivet konservativ. Som musikälskare är jag bara orolig. Orolig för musikens utveckling som sådan och bekymrad över att INGEN har framfört dessa funderingar i debatten.
Har ni läst någon musikskribent diskutera problemet? Nej.
De stora tidningarnas musikskribenter är upptagna med att vara såååå hippa och omfamna allt nytt reservationslöst. Att riskera bli betraktad som mossig och teknikfientlig vågar man inte.