MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.

MUSIKMINNEN 2 - BEATLESMANIA I KARLSTAD

Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.

Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.

Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag. 
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".

Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!

Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.

Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.

KLÄDERNA GÖR MANNEN

Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.

Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv. 

Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.

Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag.  Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.

Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.

Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.

Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.

Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.

Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.

 

MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!

SPEGEL SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....

Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor. 
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut!  var alltid min mening 
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till! 
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela 
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.

FARBROR WALTER

Alla har vi säkert någon person som betytt lite extra för oss under barndomen. I mitt fall kallade jag honom "farbror Walter".  En äldre bror till pappa som efter ett bökigt liv hamnade hemma hos farmor de sista tjugofem åren i livet. Hela hans bakgrund känner jag naturligtvis inte till. För mig var det bara en snäll och mycket rolig farbror som tog sig tid med mig.
Lite om hans historia snappade jag ändå upp under uppväxten. Men med ett barns troskyldighet funderade jag egentligen aldrig över varför han bodde hos farmor i så många år. Han lär ha varit ett begåvat barn,  lite av ett sk söndagsbarn som omhuldades lite extra.
I vuxen ålder hamnade han i Göteborg, gifte sig, fick tre barn och jobbade som mekaniker. Frun stod inte högt i kurs hos farmor och farfar av någon anledning. Det talades och viskades om fylla och andra karlar. Slutligen och efter många besvärliga turer hamnade alltså Walter något tilltufsad hos farmor efter det att farfar dog i hjärinfarkt samma dag som han gick i pension.
Walter och farmor bodde i Eskilstuna och när vi träffades var han för mig en snäll men alldeles för gammal "storebror". Han hade motorcykel och jag fick ibland sitta bakpå iförd båtmössa. Hjälm förekom inte på den tiden. Han fiskade med mig, kickade boll med mig och hade alltid tid att ligga på sängen och berätta om legendariska gamla matcher som IFK Eskilstuna spelade med idolerna Curt Spogardh och Lasse Jangblad. Han satt med mig i fönstret i den gamla lägenheten och räknade bilmärken i timmar. Alltid med oändligt tålamod, glatt skrockande och den sura pipan i munnen.
Walter blev med tiden tämligen korpulent och god mat fick säkert ersätta många andra glädjeämnen.
Alkohol förekom men i mycket begränsad utsträckning tack vare farmors envishet. Walter tog sig gärna ett järn men det hände vad jag förstod inte så ofta.
En fin historia finns att berätta just i det sammanhanget. Walter satt med kompisar och festade vid ett av dessa sällsynta tillfällen. Nåväl, groggvirket tog slut och kompisarna skickade naturligtvis ut Walter till kiosken för att köpa mer. Han tog motorcykeln vinglade iväg och ställde sig i kioskkön. En patrullerande polis kom förbi, stannade vid hojjen och upptäckte ett trasigt bakljus. Konstapeln stegade fram för att fråga Walter om det möjligen var hans MC. Walter blev skärrad och stammade fram  - Jag är väl för fan inte full!!..Så var den dagen förstörd.
En annan klassiker från Walter var vid en påskmiddag hemma hos faster Alice. Där hade det på dignande bord dukats upp läckerheter i mängder. Walter tyckte sig manad att säga något lämpligt och berömde värdinnan över den goda kokta potatisen!!
En annan gång vid samma bord smackade han belåtet efter att ha smakat på vinet och deklarerade
- Det är gott det här billiga vinet också!!
Uttrycken har gjorts odödliga i släkten, inte minst genom min ohängde yngre bror som flitigt sprider Walters pärlor omkring sig vid alla upptänkliga tillfällen.
Snällheten och troskyldigheten spelade Walter många spratt. Arbetskamrater och andra var nog inte så snälla alla gånger. Han blev lurad på pengar och försäljare av olika slag hade en trogen kund i honom. Han var dessutom en obotlig optimist. Varje vecka lämnade han in buntar med tipskuponger. Alltid med stridsropet att "denna vecka slår det". Han vann visst en slant vid något tillfälle, men jag minns inte när och hur mycket han fick in. Troligtvis var det inte mycket, då han nästan alltid var ganska pank.
Walter var som sagt mekaniker och en duktig sådan. Hans ekonomi satte begränsningar för bilparken. Walter blev pålurad det ena skrället efter det andra.
Mig gjorde det inget. Jag älskade bilturerna med Walter.
Det var inte alltid vi kom hem i tid, men vad gjorde det. Jag fick ju stå och tjoa med huvudet upp genom takluckan i en gammal Austin.
Vi åkte runt halva Sörmland, och jag satt andäktigt och lyssnade på hans berättelser. Utanför Trosa höll det på att gå riktigt illa. Walter körde utan att stanna upp på den stora riksvägen mitt framför en stor fiskbil som fick tvärnita med tjutande bromsar. Chauffören stack ut näsan för att ge oss en rejäl utskällning, men Walter skrek tillbaka - Nänä, vi ska inte ha nån fisk idag, fick in ettans växel och så bar det snabbt iväg igen.
När Walter i tidig morgonstund skulle åka till jobbet utspelade sig alltid samma procedur enligt förstummade grannar. Ut kommer Walter med kepsen neddragen i pannan, sätter sig i bilen och försöker starta, inte ett ljud i motorn, Walter tänder i lugn och ro pipan, öppnat motorhuven tar upp en liten skiftnyckel och slår tre precisa och väl avmätta slag på fördelardosan, går in i bilen igen, för att sedan starta och glida iväg. Förstummade grannar missade enligt uppgift aldrig denna morgontidiga show.
När Walter kom hem till någon med piano vankades det musik. Aldrig på uppmaning, bara när han själv hade lust, satte han sig ned och spelade. Och som han spelade! Han satt i timmar och musiken bara flöt fram. Var han hade lärt sig detta begrep jag aldrig. Men farfar och min egen far var ju musiker så varför skulle inte Walter också vara det.
I många år brevväxlade vi. Walter präntade sina brev med sirlig text och gav alltid uttryck för sina funderingar. Han var ganska poetisk i sina utsvävningar och man kunde ana en viss
terapeutisk funktion i det han skrev. Inte för att jag begrep det då som ung, men breven finns till viss del kvar.
Naturligtvis var Walter en person som trots det saktmodiga vardagslivet bar på tunga minnen. Att tillbringa så många år med att försörja sin gamla mamma var naturligtvis en god gärning, även om han nog inte såg det så.
När Walter var femtioåtta fick han en stroke, eller slaget, som man kallade det då. Några dagar på sjukhuset och sedan var han borta. Jag var vuxen då och kunde hantera det ganska bra.
Men jag saknar honom fortfarande.
Tack Walter!

90 WARDOUR STREET

Alla har vi väl en plats eller en gata som betyder något speciellt. En plats med känslor, dofter, ljud och minnen.

För mig är det 90 Wardour Street i Londons Soho. Nyligen var vi där igen. Trotsade regnet, kände på den ojämna stenbeläggningen, vädrade dofterna och lät minnena växa fram. Det var sextio- och sjuttiotal, spända förväntningar och en glupande aptit på nya upplevelser

Där bland pubar, kaféer och diverse småaffärer låg Marquee Club.

En gång pop - och rockmusikens eget Mekka, och världens mest betydelsefulla rockklubb.

I den gamla slitna lokalen spelade nästan alla av betydelse , och de

skrev rockhistoria.

Att räkna upp artister som spelade på Marquee är meningslöst. Det räcker med att nämna några för att förstå betydelsen. Rolling Stones, som en gång bodde i kvarteret var saliga när de fick spela där i början av karriären.

Jimi Hendrix var där första gången i januari 1967 med hela rocketablissemanget i publiken. Ryktet om en ny gitarrfantom hade gått och ingen blev besviken.

The Who spelade där varje tisdag i nästan ett års tid i samband med skivdebuten. Supergruppen Cream mötte sin publik där för första gången, och Bowie var trogen som både artist och besökare åren före sitt genombrott.

Själv upplevde jag bl a King Crimson, The Nice, Yes, Jethro Tull och många fler i den syrefattiga och stekheta trängseln.

Inträdet för icke medlemmar var (hela!) tio shilling och ibland sträckte sig köerna ned till Old Compton Street. Men in kom man alltid.

Det ryktas om att 1700 packade ihop sig på det ovan nämnda Hendrixgiget. Det lär ha varit plats för knappt hälften om jag minns rätt.

Marquee startade 1958 på 165 Oxford Street som en jazz- och bluesklubb, och flyttade i mitten av sextiotalet in i Soho. Blues var stort i London vid den tiden och Alexis Korner, Cyril Davies, John Mayall, Long John Baldry och Graham Bond var stammisar på scenen. När rocken senare kom att dominera blev klubben världsbekant och massor av turister sökte sig dit utan att den för den skull tappade i betydelse.

Att gå på Marquee blev ett måste under varje Londonbesök. Det var ett säkert kort. Var inte musikerna berömda då, så blev de det senare. Klubbens höga status gjorde att alla ville dit och ett gig där betydde en knuff vidare i karriären.

Ägare fram till 1970 var John Gee, en gentleman som egentligen föredrog Frank Sinatra. Ofta presenterade han grupperna själv vilket bidrog till hans karisma.

Etablerade stjärnor sågs ofta i publiken. Vid ett tillfälle 1973 uppstod en våldsam palaver strax bakom oss framför scenen. En viss Keith Moon i vit kostym hoppade utan förvarning på en person, och det tog några minuter innan besökare och vakter fick stopp på slagsmålet. Det var en ovanlig situation i en annars mycket trivsam atmosfär. Före 1970 serverades bara läsk och kaffe. De som föredrog annat fick sitt på intilliggande puben The Ship, som fortfarande finns kvar.

Klubben levde vidare och flera berömdheter gjorde återbesök för att hedra stället. Stones gjorde en konsert 1970 som filmades (se den på You Tube), och David Bowie gjorde också en filmad show senare. När hårdrocken slog till på

sjuttiotalet spelade naturligtvis Motörhead, Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest och alla de andra på Marquee.

Men 1988 fick allt ett slut då slut då fasaden på den minst sagt slitna

byggnaden börja rasa. Sist ut på den rödvida markisprydda scenen var gitarristen Joe Sastriano.

Marquee flyttades först till Charing Cross Road med Kiss på programmet på öppningskvällen. Men vad hjälpte det. Magin var borta. Trots senare återupplivningsförsök på både Leicester Square och Uppers St Martins Lane är Marquee nu bara ett kapitel, ett glänsande sådant, i rockhistorien.

Idag är det svårt att spåra var klubben låg. Ett hotell har tagit plats.

Det är en konstig känsla av tomhet att stå på klassisk mark och minnas. Vi satte oss på Starbucks strax bredvid och hämtade lite kraft.

Senare läste vi i Uncut att en liten rund blå skylt på väggen förkunnar att Keith Moon spelade där för länge sedan.

Men den missade vi.