PRINSEN

När Prinsen vaknar, vaknar världen och tillvaron börjar röra på sig.  En ny spännande dag tar sakta fart och alla cylindrar värms upp. För Prinsen ligger dagen öppen för nya äventyr. Hemmet är en spelplats och en arena full av möjligheter. Prinsens entusiasm ser inga gränser och ingenting av intresse undgår honom. Varje vrå och hörn i huset är en del av hans värld. Lådor och skåp har noga inventerats och han guidar gärna andra genom huset och gläds över att visa upp saker och ting. Numera när Prinsen har tillgång till både underhuset och överhuset har hans omgivning vidgats. I den övre delen finns sovgemaket med hela världen framför hans ögon. Inför den kan han peka, berätta och resa i fantasin. Inredningen och en mängd saker ger honom en mjuk bädd av trygghet och värme. De hushållsnära tjänsterna ligger honom varmt om hjärtat. Dagliga sysslor går som en dans med lekfull energi. Prinsen håller sig inte för fin för varken dammsugning, disk eller matlagning. Stolt och skickligt demonstrerar han nymodigheter i köket för andra som inte vet. Själv har han byggt upp en egen samling av både redskap, verktyg och maskiner, som stolt visas upp. Alla som är hågade bjuds in för närmare studier och olika övningar. De praktiska arbetenas yrkesmän respekteras högt och hyllas. Kulinariskt föredrar Prinsen det italienska köket med pasta i olika former, men även svensk husmanskost föredras. Dessutom favoriseras söta drycker. Ett bruk som någon gång t o m fått oönskade konsekvenser. I det dagliga värvet utanför hemmet har Prinsen en viktig roll som både ledare och inspiratör. Han kommunicerar livligt och knyter ständigt nya kontakter. Prinsen är både inkännande och social. Han trivs i andras sällskap och både sång och dans är glädjeämnen liksom fysisk aktivitet på olika nivåer. Resor med familjen genomförs i alltid högsätet och Prinsen njuter av både folklivet och utsikten genom bilfönstret. Allt kommenteras nådigt och med äkta intresse. Han vinkar gärna till alla och studerar trafikmyllret med både beundran och nyfikenhet. Ute på landet får Prinsen utlopp för sina praktiska intressen och studerar ivrigt olika maskiner i arbete. Erfarenheter som senare analyseras och diskuteras i olika sammanhang.  Som omväxling till dessa mer handfasta aktiviteter finns både litterära och cineastiska intressen. Här prioriterar Prinsen klassikerna, och han återkommer ständigt till de stora mästarna. Men även dokumentärer om olika samhällsförhållanden studeras gärna. Inför årets högtider är Prinsen både glad och förväntansfull. Han deltar alltid med stor inlevelse i alla tänkbara förberdelser.  

Prinsen är en stor personlighet och en förtjusande person som verkligen gör avtryck i tillvaron - och om en månad fyller han tre år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FAVORITLAG - TOK OCH GALENSKAP?

Att hålla på ett lag i hockey eller fotboll är inget konstigt. Det gör de flesta mer eller mindre. Men varför och hur kan diskuteras. Vad jag ofta slås av är att många både unga och vuxna  väljer ett lag i engelska Premier League eller i nordamerikanska NHL. Som ung kanske det inte är så märkligt. Man fattar ofta tycke för de bästa lagen som vinner mest och som ofta syns i TV. Av det skälet lär Arsenal, Chelsea och framför allt Manchester United ha flest supportrar här - eller "fans" som det numera kallas.
I NHL är det lagen med flest svenska spelare som är favoriterna. Allt det där är väl inte så mycket att orda om. Det är när vuxna blir rabiata beundrare till storlag någonstans ute i världen som frågor inställer sig. Alltså - vad är vitsen med att hålla på Real Madrid och Barcelona, egentligen?
Klubbar, stora som multinationella företag, som öser ut hundratals miljoner för att köpa in de bästa spelarna. Varför och vad är vitsen med att hålla på dom? Har inte förstått det. Vore jag uppvuxen i Katalonien med de nedärvda nationalkänslor som härskar där gentemot övriga Spanien vore det naturligt. Men att i Sverige, där nationalkänslor snarare ses som en belastning, hålla på Barca blir ju bara konstigt. Visst jag förstår - det är inget ont i att följa ett bra lag och tjusas av fantastiska bollartister. Men att verkligen h-å-l-l-a på laget i extrem mening. Det är då det blir tok och galenskap.
Har ofta roat mig med att ifrågasätta folks RÄTT att hålla på ett visst lag. Bor du i Skåne, har du då rätt att ha Brynäs  som favoritlag? Nja...Eftersom Brynäs har massor av supportrar över hela landet är det särskilt kul att retas med dessa. Många är kanske födda i eller har bott i Gävletrakten, OK då. En del kanske har släkt i Gävle eller rent av känner någon som spelar i klubben, också OK. Men för dem som håller på Brynäs av det skälet att de var ruskigt överlägsna på sextio- och sjuttiotalet, nej - inte OK.Tok och galenskap! Man ska enligt mitt förmenande hålla på det lag där man är född eller där man bor. Punkt. Hur skulle det se ut om Luleåbor håller på HV71 och Jönköpingsbor på t ex Frölunda? Räfst och rättarting och ordning i leden!

Alltnog, var står jag då själv i diskussionen? Håll i hatten!
För egen del är situationen nämligen den att jag är rabiat, på gränsen till sjukt engagerad i Färjestad BK. Som hockeylag är Färjestad en "pärla bland elitseriens (SHL) gråstenar" som en begåvad gymnasist en gång diktade. Jag blir illamående varje gång det blir förlust och glad och oerhört lättad i själen vid vinst. Egentligen tar jag varje förlust som en personlig förolämpning. När klubben vann SM för första gången 1981, då grät jag framför TV:n, och när jag på plats i arenan fick uppleva det senaste SM-guldet 2011 var det en av mina största stunder någonsin.
Jag har i alla år terroriserat min omgivning med olika medel. På arbetsplatsen var det naturligt att sprida diverse souvenirer. Allt från affischer, flaggor, lagbilder, klistermärken, plastankor och kalsonger med klubbmärket på. När jag en gång hängde ett par kalsonger i gardinerna på personalrummet rann sinnet över på en kvinnlig kollega. Jag fick lova att aldrig göra så mer.
Vad ger då mig rätten till denna dyrkan av landets bästa hockeyförening? Vad gör mig värdig?
På femtiotalet när jag var knatte var FBK ett lag i div III. I Karlstad härskade nämligen bandyn. Göta och senare Boltic regerade på vintrarna. FBK höll till på en uterink bakom fotbollsplanen på Tingvalla idrottsplats. Läktare fanns inte och man fick stå på snödrivorna
för att följa matcherna. Hockeylaget med sina blekgröna och fladdriga tröjor bestod mest av avdankade bandyspelare. Men vi dyrkade dom. 1959 byggdes en konstfrusen bana med hjälp av ideella krafter. Min pappa och jag var vid ett par tillfällen med och kärrade grus vid gjutningen. Rinken ligger på samma ställe som Löfbergs Arena ligger idag. Färjestad tog sig sakta upp genom seriesystemen och ishall byggdes så småningom. 1976 var det dags för den första SM-finalen och resten är historia. Själv var jag med hela tiden. Som pojklagspelare och målvakt med lånade benskydd, klubba, handskar och en Allers på magen under jackan stod jag på samma is som dagens stjärnor nu glider ut på. Visst karriären som spelare blev mycket kort, men känslan för klubben och hockeyn den satte sig fast.
Har jag då rätt att hålla på mitt favoritlag? Vad tror ni? Och förresten, vill någon annan
från annat håll, kanske i Luleå eller Jönköping, hålla på Färjestad, så går det bra.
Tok och galenskap!

MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.

MUSIKMINNEN 2 - BEATLESMANIA I KARLSTAD

Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.

Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.

Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag. 
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".

Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!

Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.

Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.

KLÄDERNA GÖR MANNEN

Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.

Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv. 

Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.

Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag.  Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.

Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.

Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.

Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.

Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.

Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.

 

MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!

SPEGEL SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....

Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor. 
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut!  var alltid min mening 
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till! 
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela 
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.