INGEN TROR DEJ

Hörde häromdagen en historia om Zlatan som kom att sätta igång både minnet och tankarna. Sann eller inte men så här var historien. Zlatans fru lär visst komma från Lindesberg och vid ett av familjens besök där utspelades följande. En ung grabb mötte en storväxt figur som kom joggandes längs vägen. Grabben fick till sin stora förvåning se att joggaren var just Zlatan. Storögt stirrade han på idolen som då utbrister: ”Ingen idé grabben – ingen tror dej!”

Ingen tror dej. Alla har säkert upplevt något liknande. Att uppleva något stort - och sedan inte bli trodd. Tänk så frustrerande att inte få dela upplevelsen med andra och dessutom bli beskylld för lögn och fantasier.

Själv minns jag ett par tunga exempel från barndomen. Det första hände vid åtta års ålder. I min lilla hemstad i Västergötland var det på den tiden vanligt att man firade lucia redan kvällen före genom att klä ut sig på olika sätt och gå och lussa för varandra. Både barn och vuxna spökade ut sig efter bästa förmåga och gick runt och ringde på hos grannar och vänner. Lite senare på kvällen samlades man på torget i staden och som jag minns var det rena feststämningen när alla skulle visa upp sig. En lustig tradition som idag säkert är bortglömd.

Första året var jag cowboy och sa ”tjing-tjing” till alla utan att väcka någon större uppmärksamhet. Året därpå blev det andra bullar. Pappa, som hade spelat amatörteater och revy i ungdomen plockade fram en låda med utklädningssaker och gjorde om mig fullständigt. En kudde på magen, frackjacka, ett skjortbröst i papp, fluga, runda glasöon, hög hatt, lite smink, och en rökpipa av plast i mungipan… och som om detta inte var nog en halvmeterstor säkerhetsnål för att hålla ihop kavajen. Resultatet var att döma av folks reaktioner fantastiskt. Vi gick ut och in ur stugorna i kvarteret och jag blev rikt belönad med både småpengar och godis.

När vi senare kom till torget utbröt kaos, och jag blev jag nästan nedtrampad. Alltfler strömmade till och pappa som var lika chockad som jag sa åt mig att börja gå. Vi gick gata upp och gata ned med en stor folkhop efter som skanderade ”Gubben, gubben…” Min reaktion var skräckblandad förtjusning. Att som liten knatte på åtta år väcka sådan uppståndelse var lite för mycket att hantera.

Kvällens händelse fick en fortsättning dagen efter på skolgården. När jag kom dit stod eleverna i små grupper och pladdrade på om den där konstiga gubben som de sett på torget igår kväll. Och jag, fylld av stolthet, stegade naturligtvis fram och ropade ut att ”DET VAR JAG!”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ingen trodde mej! I stället blev jag hotad med stryk om jag påstod något så obegripligt dumt. Besvikelsen skar i hjärtat. När jag för en gång skull gjort något märkvärdigt så blev jag inte trodd. En av klasskompisarna kom fram lite senare och viskade att han tittat noga på gubben och tyckte sig känna igen vissa drag, men att det skulle vara jag, nej det kunde det ju inte bara vara. "Det förstod ju varenda människa".

På kvällen när det hela skulle redas ut under kvällsmaten tröstade pappa mig så gott det gick. HAN och JAG visste ju hur det låg till, och det fick vara bra nog

 

MUSIKMINNEN 4

Har man haft pop/rock/jazz som sitt främsta intresse sedan man gick i pappslöjden så har man ju hört en del. För min del var det klippt när jag först hörde Elvis på Radio Luxemburg - någon gång 1956. Det sade bara klick i skallen och på den vägen är det. En hel del konserter har det blivit genom åren, och många fantastiska upplevelser som man bara måste dela med sig av.
Det har blivit populärt att rangordna sina bästa album, låtar och just konsertupplevelser.
I min värld är det den 28 maj 1971 i Stockholms konserthus som satt de mest lyckligaste spåren. The Band besökte Stockholm på sin första Europaturné och hur jag lyckades få biljett till detta eminenta evenemang minns jag inte riktigt.
Att uppleva konserten var som att uppleva en ny värld. En värld av jordnära och genuin amerikansk kultur långt ifrån glammig showbiz, topplistor och tillgjorda rockstjärnor. Här hade vi att göra med en samling erfarna country/folk/rockmusiker från Kanada som, före de började skriva eget material, gjort sitt slitgöra i ändlösa turnéer som kompband åt rockvärstingen Ronnie Hawkins och senare Bod Dylan
Scenen var svagt upplyst i brunt och gult, och här satt de allvarliga herrarna och vred ur sig rotmusik som om det vore livet. Och det var just precis vad det var. Här var det musik på fullt allvar. Det var deras rötter, uppväxt och erfarenheter i renodlad och helt glamorbefriad  form. Känslofyllt och med stor skicklighet spelade bandet sina första album - Music From Big Pink, The Band och Stage Fright.
Publiken var med på noterna på ett andaktsfullt sätt. Det kändes som om man var med om ett musikhistoriskt ögonblick, vilket det naturligtvis också blev. Något publikfrieri var det heller inte tal om. Inte ett ord sades från scenen förutom vid ett tillfälle. Mitt i konserten ropade någon i publiken efter låten Chest Fever. Robbie Robertson tog ett steg fram till sångmiken och säger: "Gonna play them all...."
Få band har blivit så mytomspunnet som just The Band. Till saken hör förstås att gruppen inte heller blev så långlivad. Bara några år senare och ytterligare några album tog man farväl i och med den famösa konsertfilmen The Last Waltz.
Vad som gjorde bandet så unikt var både den fullkomliga samstämmigheten och de olika personligheterna. Ledaren Robbie Robertson, som skrev merparten av låtarna, var för sin tid en föregångare på gitarr. Hans smakfulla, lätt återhållsamma men utmejslade stil kom många att ta efter. Han byggde sina solon med exakthet och helt utan publikfriande överdrifter. Rick Danko använde sin bandlösa bas över hela halsen och hade en fladdrigt svängig stil anpassad för sina sånginsatser. Han spelade med hela kroppen om ni förstår uttrycket. Garth Hudson på Hammond, piano och saxofon var ett fenomen i sig. Med klassisk skolning hade han en musikalisk verktygslåda överlägsen de flesta. I Barney Hoskins biografi om The Band berättas det att hans familj hade större planer för sin begåvade telning än medlem i ett rockband. När han började lira med de andra var det utåt sett som musiklärare för de andra.
Då gick det bra. Före Chest Fever fick han på konserterna alltid en stund på sig för att spela ut och improvisera. Då kramade han ut en hel del av hela musikhistorien från Bach till jazz ur sin Hammond. Richard Manuel hade alltid nerverna utanpå kroppen och hans sånginsatser var märkligt känslosamma. Han fick också briljera med sitt pianospel när han inte bytte av Levon Helm bakom trummorna. Denne sångare och trummis var till viss del ett ansikte utåt. Hans lite hemgjorda, ekonomiska spelstil med hårt dämpade skinn var en viktig del av bandets sound. Inte ett slag i onödan, inga ekvilibristiska tricks var hans signum. Han är den trummis, i all anspråkslöshet förstås, som jag försökt efterlikna mest i mitt eget spel genom åren.
Det märkliga med sången är att alla tre ledsångarna lät ungefär likadant. Helm, Danko och Manuel hade samma tonfärg och samma lite sentimentala touch. Det är nästan omöjligt att plocka ut rösterna en och en, när de växlar stämmor och solopartier med varandra. Helm hade en lite strävare röst och med bredare dialektal prägel. Lyssna på The Weight och The Night They Drove Old Dixie Down. Rick Danko är annars den som brukar framhållas som den bäste. Många vill påstå att hans sånginsats på It Makes No Difference i The Last Waltz är den bästa någonsin, alla kategorier inom rockmusiken.
Trots att många år har gått och medlemmar som Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel är avlidna är intresset stort för gruppen. Nyligen släpptes en fin box med fem CD
med nymixade inspelningar från Academy of Musicspelningarna i New York 1971. Dessa fanns tidigare på den hyllade dubbel-LP:n Rock Of Ages. Här får man en mycket fin bild av hur fantastiskt bra bandet lät. Det intressanta är också att programmet som framfördes i stort är det som framfördes ett halvår tidigare i Stockholm.
I min musikaliska värld är The Band bland de allra största, och konserten i Stockholm mitt allra finaste musikminne.

PRINSEN

När Prinsen vaknar, vaknar världen och tillvaron börjar röra på sig.  En ny spännande dag tar sakta fart och alla cylindrar värms upp. För Prinsen ligger dagen öppen för nya äventyr. Hemmet är en spelplats och en arena full av möjligheter. Prinsens entusiasm ser inga gränser och ingenting av intresse undgår honom. Varje vrå och hörn i huset är en del av hans värld. Lådor och skåp har noga inventerats och han guidar gärna andra genom huset och gläds över att visa upp saker och ting. Numera när Prinsen har tillgång till både underhuset och överhuset har hans omgivning vidgats. I den övre delen finns sovgemaket med hela världen framför hans ögon. Inför den kan han peka, berätta och resa i fantasin. Inredningen och en mängd saker ger honom en mjuk bädd av trygghet och värme. De hushållsnära tjänsterna ligger honom varmt om hjärtat. Dagliga sysslor går som en dans med lekfull energi. Prinsen håller sig inte för fin för varken dammsugning, disk eller matlagning. Stolt och skickligt demonstrerar han nymodigheter i köket för andra som inte vet. Själv har han byggt upp en egen samling av både redskap, verktyg och maskiner, som stolt visas upp. Alla som är hågade bjuds in för närmare studier och olika övningar. De praktiska arbetenas yrkesmän respekteras högt och hyllas. Kulinariskt föredrar Prinsen det italienska köket med pasta i olika former, men även svensk husmanskost föredras. Dessutom favoriseras söta drycker. Ett bruk som någon gång t o m fått oönskade konsekvenser. I det dagliga värvet utanför hemmet har Prinsen en viktig roll som både ledare och inspiratör. Han kommunicerar livligt och knyter ständigt nya kontakter. Prinsen är både inkännande och social. Han trivs i andras sällskap och både sång och dans är glädjeämnen liksom fysisk aktivitet på olika nivåer. Resor med familjen genomförs i alltid högsätet och Prinsen njuter av både folklivet och utsikten genom bilfönstret. Allt kommenteras nådigt och med äkta intresse. Han vinkar gärna till alla och studerar trafikmyllret med både beundran och nyfikenhet. Ute på landet får Prinsen utlopp för sina praktiska intressen och studerar ivrigt olika maskiner i arbete. Erfarenheter som senare analyseras och diskuteras i olika sammanhang.  Som omväxling till dessa mer handfasta aktiviteter finns både litterära och cineastiska intressen. Här prioriterar Prinsen klassikerna, och han återkommer ständigt till de stora mästarna. Men även dokumentärer om olika samhällsförhållanden studeras gärna. Inför årets högtider är Prinsen både glad och förväntansfull. Han deltar alltid med stor inlevelse i alla tänkbara förberdelser.  

Prinsen är en stor personlighet och en förtjusande person som verkligen gör avtryck i tillvaron - och om en månad fyller han tre år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FAVORITLAG - TOK OCH GALENSKAP?

Att hålla på ett lag i hockey eller fotboll är inget konstigt. Det gör de flesta mer eller mindre. Men varför och hur kan diskuteras. Vad jag ofta slås av är att många både unga och vuxna  väljer ett lag i engelska Premier League eller i nordamerikanska NHL. Som ung kanske det inte är så märkligt. Man fattar ofta tycke för de bästa lagen som vinner mest och som ofta syns i TV. Av det skälet lär Arsenal, Chelsea och framför allt Manchester United ha flest supportrar här - eller "fans" som det numera kallas.
I NHL är det lagen med flest svenska spelare som är favoriterna. Allt det där är väl inte så mycket att orda om. Det är när vuxna blir rabiata beundrare till storlag någonstans ute i världen som frågor inställer sig. Alltså - vad är vitsen med att hålla på Real Madrid och Barcelona, egentligen?
Klubbar, stora som multinationella företag, som öser ut hundratals miljoner för att köpa in de bästa spelarna. Varför och vad är vitsen med att hålla på dom? Har inte förstått det. Vore jag uppvuxen i Katalonien med de nedärvda nationalkänslor som härskar där gentemot övriga Spanien vore det naturligt. Men att i Sverige, där nationalkänslor snarare ses som en belastning, hålla på Barca blir ju bara konstigt. Visst jag förstår - det är inget ont i att följa ett bra lag och tjusas av fantastiska bollartister. Men att verkligen h-å-l-l-a på laget i extrem mening. Det är då det blir tok och galenskap.
Har ofta roat mig med att ifrågasätta folks RÄTT att hålla på ett visst lag. Bor du i Skåne, har du då rätt att ha Brynäs  som favoritlag? Nja...Eftersom Brynäs har massor av supportrar över hela landet är det särskilt kul att retas med dessa. Många är kanske födda i eller har bott i Gävletrakten, OK då. En del kanske har släkt i Gävle eller rent av känner någon som spelar i klubben, också OK. Men för dem som håller på Brynäs av det skälet att de var ruskigt överlägsna på sextio- och sjuttiotalet, nej - inte OK.Tok och galenskap! Man ska enligt mitt förmenande hålla på det lag där man är född eller där man bor. Punkt. Hur skulle det se ut om Luleåbor håller på HV71 och Jönköpingsbor på t ex Frölunda? Räfst och rättarting och ordning i leden!

Alltnog, var står jag då själv i diskussionen? Håll i hatten!
För egen del är situationen nämligen den att jag är rabiat, på gränsen till sjukt engagerad i Färjestad BK. Som hockeylag är Färjestad en "pärla bland elitseriens (SHL) gråstenar" som en begåvad gymnasist en gång diktade. Jag blir illamående varje gång det blir förlust och glad och oerhört lättad i själen vid vinst. Egentligen tar jag varje förlust som en personlig förolämpning. När klubben vann SM för första gången 1981, då grät jag framför TV:n, och när jag på plats i arenan fick uppleva det senaste SM-guldet 2011 var det en av mina största stunder någonsin.
Jag har i alla år terroriserat min omgivning med olika medel. På arbetsplatsen var det naturligt att sprida diverse souvenirer. Allt från affischer, flaggor, lagbilder, klistermärken, plastankor och kalsonger med klubbmärket på. När jag en gång hängde ett par kalsonger i gardinerna på personalrummet rann sinnet över på en kvinnlig kollega. Jag fick lova att aldrig göra så mer.
Vad ger då mig rätten till denna dyrkan av landets bästa hockeyförening? Vad gör mig värdig?
På femtiotalet när jag var knatte var FBK ett lag i div III. I Karlstad härskade nämligen bandyn. Göta och senare Boltic regerade på vintrarna. FBK höll till på en uterink bakom fotbollsplanen på Tingvalla idrottsplats. Läktare fanns inte och man fick stå på snödrivorna
för att följa matcherna. Hockeylaget med sina blekgröna och fladdriga tröjor bestod mest av avdankade bandyspelare. Men vi dyrkade dom. 1959 byggdes en konstfrusen bana med hjälp av ideella krafter. Min pappa och jag var vid ett par tillfällen med och kärrade grus vid gjutningen. Rinken ligger på samma ställe som Löfbergs Arena ligger idag. Färjestad tog sig sakta upp genom seriesystemen och ishall byggdes så småningom. 1976 var det dags för den första SM-finalen och resten är historia. Själv var jag med hela tiden. Som pojklagspelare och målvakt med lånade benskydd, klubba, handskar och en Allers på magen under jackan stod jag på samma is som dagens stjärnor nu glider ut på. Visst karriären som spelare blev mycket kort, men känslan för klubben och hockeyn den satte sig fast.
Har jag då rätt att hålla på mitt favoritlag? Vad tror ni? Och förresten, vill någon annan
från annat håll, kanske i Luleå eller Jönköping, hålla på Färjestad, så går det bra.
Tok och galenskap!

MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.

MUSIKMINNEN 2 - BEATLESMANIA I KARLSTAD

Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.

Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.

Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag. 
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".

Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!

Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.

Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.

KLÄDERNA GÖR MANNEN

Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.

Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv. 

Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.

Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag.  Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.

Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.

Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.

Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.

Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.

Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.