BLACK OUT

Hörde stjärnkocken Tommy Myllemäki berätta om sin blackout i VM i matlagning härom dagen. Trots hans enorma rutin, stora framgångar och alla intensiva förberedelser så stod han där och helt plötsligt visste han inte hur han skulle filea en fisk...
Visst har vi väl alla råkat ut för något liknande.
Min mest pinsamma upplevelse är cirka tjugo år gammal. På skolan där jag jobbade hade vi varje jul en populär tradition att ordna en stor julshow för alla elever och inbjudna föräldrar. Det låg ett gigantiskt arbete varje höst bakom showen där både elever och lärare var inblandade. För min del var jag hårt involverad i det mesta. Dagen när showen skulle gå av stapeln var full av förberedelser. Det var ljud, ljus och rekvisita i mängder som skulle på plats. Det skulle repeteras och samordnas. Nervösa elever och nervösa lärare sprang om varandra under intensiv tidspress. Ingenting fick ju gå fel när två-tre hundra förväntansfulla personer intog skolans idrottshall.
Just detta år skulle skolkören och en solist sjunga John Lennons/Yoko Onos "Happy X-mas, War is over". En grupp lärare stod för kompet och jag skulle spela akustisk gitarr. Numret skulle öppna showen och all fokus i inledningen låg på mig som skulle spela introduktionen - en enkel ackordföljd som sedan skulle bära fram hela låten. Repen gick bra och det fanns egentligen inget att oroa sig för.
Men stressen och den hårt uppskruvade stämningen skulle ta ut sin rätt. In i det sista var det saker som skulle fixas och svettig och andfådd var jag sist upp på scenen, pluggade in gitarren, tog ögonkontakt med de andra och skulle bara slå an det första d-ackordet......
.....när blackouten slog till. Hur gick låten? Vad var det för låt ? Vilken tonart? Allt var svart
och tomt i mitt arma huvud. Aldrig någonsin hade detta hänt tidigare. Jag hade spelat i band
i många herrans år och aldrig haft några problem. Lite koncentrerad nervositet kände man, men det här .........
Det blev dödstyst i idrottshallen och de andra i bandet vände sig mot mig med frågande blickar. Robert, som grabben hette som utklädd till John Lennon skulle sjunga vände sig nervöst om och såg förtvivlad ut. Jag drog ett djupt andetag och kände paniken komma.
Svettiga fingrar letade efter första ackordet, men vilken jävla låt skulle vi spela och hur gick den? Thomas som tidigare var proffsmusiker och skulle spela lite snygga fill-ins på sin gitarr väste i örat på mig:
 - D-dur, för fan!
Då dök Happy X-mas  upp i dimmorna och jag började spela. Men, jämmer och elände, i paniken spelade jag i rak fyrafjärdedels takt, och när de andra skulle falla in så rasade låten ihop. Den förtvivlade solisten hittade inte var han och i sexåttondelstakt,  och den går inte att sjunga på annat sätt. Haveriet var fullständigt trots att jag försökte reparera skadan så gott det gick. Skammen var förfärlig och helst skulle jag vilja sjunka genom golvet. Ingen missade att det var mitt fel. Bistra blickar och roade hånleenden syntes mellan strålkastarna. Jag försökte hitta ursäkter så gott det gick. Men så blev det som det brukar
bli i sådana sammanhang. Ingen sa någonting! Och det var ju värre än någonting annat.
Efteråt bad jag sångaren Robert om ursäkt. Det kändes som om jag förstörde hans stora
stora stund på skolan. Men snäll som han var viftade han bara bort det hela.
Men resten av showen gick bra, jättebra!

FANJUNKARE PERSSON

 

Vad sägs om ett lumparminne? Inte det? Men jag måste bara få berätta detta.

Min militärtjänst gjordes på I 2 i Karlstad på sextiotalet. Inryckningen skedde på morgonen direkt efter studentbalen, och jag var inte särskilt kaxig när jag tog mopeden och åkte upp till regementet. Dessutom hade pappa mumlat något om att ”försvara fosterlandet”. Inte blev det bättre när det visade sig att just min pluton fick en viss fanjunkare Persson som chef. Denne var känd som en barsk hårding som aldrig någonsin drog på munnen. Därav smeknamnet ”Zinka”, eftersom hans mungipor alltid var dragna nedåt. Fanjunkaren var stenhård och mycket krävande. Den som inte gjorde sitt bästa fick rejäla avhyvlingar. Han drev oss hårt och var som alla förstår fruktad av alla.

Det talades om att han hade en snygg dotter i lämplig ålder som ingen tordes närma sig. Någon hade visst försökt men hade åkt med öronen före ut ur fanjunkarhemmet. Men mitt i allt rytande och marscherande kom vi att gilla honom. Han var lika rättvist elak mot alla och höll oss om ryggen vid eventuella problem med andra rekryter eller befäl ute på övningarna. Han stod på vår sida helt enkelt, vilket innebar en viss trygghet.

Ett bra exempel på ”Zinka” och hans konsekventa befälsföring måste berättas. Det vankades kompanifest som kom att äga rum på Folkets hus i Skoghall en fredagkväll mitt i vintern. Det bjöds på mat och dans under ett milt sagt hejdlöst festande. Några musiker i kompaniet hade tillfälligt satt ihop ett band, och en stor mängd Skoghallstöser hade lockats dit för dansens skull. Festandet blev allt värre och slutade inte förrän långt inne på småtimmarna. Vad jag minns så satt fanjunkare Persson vid befälsbordet och betraktade skådespelet med bister min. Han smuttade på ett litet glas cognac som troligtvis räckte hela kvällen.

Hur vi kom tillbaka till regementet minns jag inte, men morgonen efteråt glömmer jag aldrig. Vid väckningen klockan sex skulle tjugo tappra krigare försöka göra sig i ordning för dagens program: fysisk träning. En mer tilltufsad samling soldater har nog aldrig skådats. Många kröp in i duschen för att med det iskalla vattnet, som var det enda som erbjöds, försöka bli människa igen. En del orkade knappt stå på benen vid uppställningen och visitationen klockan halv åtta. Det spekulerades vilt om huruvida dagsprogrammet verkligen stämde. Inte ens ”Zinka” kunde väl vara så grym att vi skulle behöva plågas så just denna morgon. Mest stönade herrarna Sandberg och Olsson, som brukade sätta en ära i att komma lindrigt undan. Utom vid sällskapliga tillfällen. De var absolut ”bäst på fest” på hela kompaniet. Vi trodde alla på inre tjänst med persedelvård eller något mera humant i stället för den fysiska träningen. I allra värsta fall, trodde vi, kunde det bli lite handboll i den varma idrottshallen.

Döm om den förlamande skräck som drabbade oss när fanjunkaren med beslutsamma steg närmade sig iklädd i träningskläder! Det skulle springas terränglöpning! Det fruktade Sannavarvet i snålblåst och iskallt regn! I vårt eländiga tillstånd! Och vår "käre" plutonschef skulle föregå med gott exempel och ta täten!

Det skulle bli en fasansfull prövning. För egen del kan jag drömma mardrömmar om det där förhatliga varvet än idag. Det var svårt att komma runt ens mitt på sommaren, och när man var vid god vigör. Jag stapplade runt på ren vilja som så många andra. Fem kilometer med som det kändes bara uppförsbackar har aldrig varit så fasansfullt långt.

Sandberg och Olsson kom aldrig ut från kaserngården. De stupade vid norra grinden och kräktes både länge och väl. Därefter uppsökte de logementet för välbehövlig sömn och vila. När detta senare nådde ”Zinka” bröt helvetet ut. Som gruppchef för de båda "sjuklingarna" fick jag föra dessa till befälsrummet inför den kommande bestraffningen. Sandberg som hade talets gåva förklarade att deras hälsotillstånd tyvärr inte medgav några fysiska övningar just denna dag och beklagade det inträffade.

Det som sedan hände skulle det talas länge om i logementen och korridorerna. Efter raseriutbrott och tillbörlig utskällning tog fanjunkaren omedelbart de båda rekryterna med sig ut på en ny runda. Han tog täten med de två stackarna stapplande efter. Ibland fick han t o m knuffa dem framför sig. Det blev minst sagt en mödosam eftermiddag för olyckskorparna. Synen, när de senare till allas skadeglädje kom krypande uppför trapporna till kompaniet som låg på femte våningen – den glömmer man inte.

MUSIKÅRET 2014 - mellan mina öron

Här är plattorna som fick mig att lyssna lite extra och nicka belåtet under 2014. Inga större överraskningar men ändå....

1. THE WAR ON DRUGS - Lost in the Dream - toppar välförtjänt de flesta listor detta år. Bra och innovativ klassisk rock med tanke bakom
2. ROSANNE CASH - The river and the thread - en överraskning från en av countryns mest ärrade och ärade drottningar
3. RYAN ADAMS - Ryan Adams - Kanske inte hans allra bästa platta men ändå bra nog. Perfekt bilmusik
4. JUSTIN TOWNES EARLE - Single mothers. Ett TV-program fick upp intresset
för Steve Earles son. Han går sina egna vägar och är trovärdig rakt igenom
5. FIRST AID KIT - Stay gold - Det går inte att gå förbi tjejerna Söderberg. Det låter så bra och engagerat och det är ännu bara början
6. STURGILL SIMPSON - Meta modern sounds.....En bredbent klassisk countryartist men ändå med ett eget tonfall. Lyssna in partyt som sologitarristen bjuder upp till!
7. JACKSON BROWNE - Standing on the breach - Trodde han hade gjort sitt, men här är han tillbaka med låtar som nästan låter som förr
8. HURRAY FOR THE RIFF RAFF - Small Town heroes - Så enkelt, så ärligt, så ovanligt, så långt från glansen och glittret
9. CHRISSIE HYNDE -  Stockholm - En perfekt popplatta från tanten och dessutom gjord i Sverige
10. FIRE! ORCHESTRA - Enter - En hiskelig blandning med gräddan av våra "Young guns" i svensk jazz och några rockare som skruvar upp volymen. Ofattbart bra, helt enkelt.

NYFIKEN I EN STRUT

Nyfikenhet kan vara en dygd men också en plåga. Här kommer en sedelärande historia om en liten kartongbit, lite text och fyra häftstift.
För många år sedan upptäckte vi genom bilfönstret ett litet anslag på gaveln till ett falurött uthus på en liten gård i hemtrakterna. Vi såg lappen, som var en bit kartong med några handskrivna textrader, varje gång vi åkte ut för att plocka svamp eller bär på landsbygden ett par mil hemifrån. Huset, som stod vid vägkanten på andra sidan ett litet dike var omgivet av högt gräs och det var svårt att se en naturlig förklaring till varför en lapp skulle sitta just där.
Varje gång vi passerade stället kom diskussionen upp. Vad står det på lappen? Och varför sitter den där? Mitt ute på vischan på ett litet uthus på en gård som dessutom alltid verkade folktom. Det spekulerades en del, mest från min sida. Hustrun och döttrarna undrade också men ryckte mest på axlarna 
Att stanna bilen och krångla sig över diket och titta närmare på lappen blev liksom aldrig av. Det var för besvärligt helt enkelt, och dessutom mitt i en vägkorsning.

Åren gick, våra utlykter till skogen fortsatte och lappen satt kvar. Varje gång kom frågan upp, och som vanligt var det jag som undrade mest. Man kunde så småningom ana en viss otålighet från familjen. "Det var ett förskräckligt tjat om den där lappen" kunde man höra. Jag kom alltid fram till att endera dagen skulle vi stanna och titta efter.
Nyfikenheten blev större och större och jag kunde inte sluta att fantisera om det där lilla anslaget. Alla upptänkliga förklaringar inventerades, men de föll alltid på sin egen orimlighet. En lapp på en timmervägg på ett litet sketet uthus mitt ute i ingenstans där man aldrig såg en enda människa. Det var ju fan inte klokt....
Gåtan blev lite av en fix idé. Att fundera på den där okända texten fick ett värde i sig. Att stanna och läsa den mer och mer utblekta texten blev liksom alltmer omöjligt. Man kunde ju bara bli besviken. Det var ju säkert inte så märkvärdigt. Inget som skulle förändra världen eller något om lösningen till livets alla gåtor. Det kunde ju i allra värsta fall vara en ren fälla. Tänk om det stod "Nyfiken i en strut"!

Så en dag hände det. Vi skulle göra den vanliga söndagsutflykten till våra svampställen och kom till vägskälet med det lilla röda uthuset och...... LAPPEN VAR BORTA!
Kvar var bara tre av de fyra häststiften. Chocken slog till som ett vedträ i skallen. Nu skulle jag ju aldrig få veta vad det stod på lappjäveln....
Tomheten var oändlig och nyfikenheten ännu oändligare om ni förstår det omöjliga i just det.
Nu gällde det acceptera faktum. Jag skulle alltså aldrig få veta vad man hade skrivit på den där kartongbiten som satt på den där faluröda timmerväggen på det där uthuset på den där folktomma  gården på landsbygden mitt i hjärtat av Närke. Denna förbaskade nyfikenhet
som försätter en i sådana omöjliga situationer!

När vi numera någon gång passerar huset så tittar jag lite i smyg på väggen. Sneglar så där lite obemärkt och låtsas förstås som om ingenting har hänt.
Men jag lurar naturligtvis bara mig själv.

KLÄRENS

Där det finns människor, där finns också mobbing. Tyvärr är det så. Problemen finns på jobben, i föreningarna, inom drotten, i vänkretsen eller i skolan. Efter mer än fyrtio år som lärare på högstadiet har jag naturligtvis sett och jobbat med problemet ur alla möjliga olika
aspekter. Ibland lyckades man, men lika ofta slog det slint.
Problem med mobbing är inte lika lätt att lösa som många politiker och skolbyråkrater tycks tro. Att skriva likabehandlingsplaner räcker inte långt. Att som många låsa fast sig vid politiskt färgade dogmer hjälper inte heller.
Och inte var det bättre förr. Om nu någon tror det.
Låt mig berätta om Klärens, eller möjligen Clarence, som var en liten blyg kille i utkanten av min kamratkrets där jag bodde som ung grabb i en liten idyllisk småstad i Västergötland.
När han visade sig fick han alltid ett kok stryk av de äldre killarna. Det var självklart att han alltid skulle ha en omgång. Varför visste  nog inte många, men strunt samma, stryk skulle han ha, och stryk fick han.
Vid sex-sju års ålder började jag fatta att det inte stod rätt till, men det var ju de större grabbarna som bestämde. Mina föräldrar blev också medvetna om Klärens situation, och jag blev ombedd att hälsa på honom och ta med honom ut och leka.
Klärens bodde med sin mamma och mormor i ett hus kallat Alphyddan som låg vid kanten av Hellidsberget. På tomten fanns en nedlagd kiosk, då vägen förbi var ett populärt promenadstråk upp till slottet på berget.
Mottagandet blev översvallande från mamma och mormor när jag dök upp. Lite för översvallande tyckte jag nog då jag som sjuåring inte greppade hela problematiken. Klärens
själv var misstänksamt avvaktande, och varken cowboys och indianer eller bygga koja passade riktigt. Klärens var helt enkelt annorlunda. Idag skulle jag nog gissa på en eller två diagnoser, men sådant fanns inte på den tiden. Antingen var man normal eller dum i huvudet.
Det hela skulle inte heller få ett lyckligt slut.
Själv fick jag höra att jag lekte med idioter, och om inte alla vetat om att min pappa varit brottare hade jag nog också fått stryk.
På ängen på andra sidan vår gata låg en stor äng, där både hästar och kor betade. Där spelades det fotboll när kreaturen var på annat håll. De äldre pojkarna lät oss småglin vara med om vi plockade bort ko- och hästskit. Vi fick vara "bollkallar" eller t o m fylla ut i lagen
om vi lydde order.
En gång kom Klärens springande och ville vara med. De äldre såg fram emot att ge honom
en ny omgång stryk, när en av killarna fick en lysande idé. Han tog fram en brun baskermössa, lade den över en lagom stor sten, och ropade;
- Klärens! Vill du spela boll? Kom och sparka till bollen så mycket du orkar!
Klärens tog glädjestrålande full sats, sprang och sparkade på stenen så mycket han förmådde.
De råa skratten från killarna överröstade Klärens förtvivlade gråt där han låg och vred sig av smärta.
Själv sprang jag hem och hämtade pappa. Han läste lusen av grabbarna, tog Klärens i famnen och gick hem med honom till Alphyddan.
Vi såg aldrig något mer av Klärens. Ingen visste var han tog vägen.
Än idag vet jag ingenting om honom, och vilket liv han fick.
Men minnet av Klärens, det har följt mig hela livet

DRET-LARS

För många av oss som växte upp i Karlstad på 50- och 60-talet var han en välkänd person. Han var lång, tämligen korpulent och iförd vaktuniform och skärmmössa. Han patrullerade sakta runt på Tingvalla idrottsplats med händerna på ryggen. Fötterna pekade utåt och minen var minst sagt myndig. Han hette Lars Olsson och var ensam ordningsvakt när Karlstad BIK, i folkmun ”Kubik”, spelade fotboll.

Det föga smickrande namnet Dret-Lars hade han burit sedan barnsben och varför vet nog ingen. Kanske hängde det ihop med principer. För principer hade han. Här skulle ingen minsann ”komma här och komma”. Han var både bespottad och respekterad på en och samma gång. För oss ungar var han mest obekväm. Det var nämligen främst vi smågrabbar som råkade ut för hans nitiska vaktande. Detta var tider långt före huliganer och läktarbråk. En och annan överförfriskad ledde han säkert ut, men annars var det vi ungar som aldrig undgick hans vaksamma öga.

När jag gick på fotboll i 10-11 årsåldern ägnade jag mig mest åt att samla tomglas som sedan pantades i kiosken vid läktaren för lite godis. Konkurrensen var svår och det innebar att man mest kröp runt på ståplatsläktarna för att vara först med att lägga beslag på tombuteljerna. Denna lite oskyldiga verksamhe var halvskum i Lars ögon, och när vi var alltför påträngande röt han till. Uttrycket ”ska ni va här får ni gå hem” kanske inte var hans uppfinning men det användes flitigt. Det värsta man kunde göra var annars att sitta på det gamla trästaketet som omgav själva planen. Lars hade fullt upp med att hålla staketet rent. Så fort han passerat hoppade vi förstås upp igen tills han återkom efter en ny runda runt planen. Det tog en god stund eftersom Lars inte vandrade särskilt fort. Vid ett tillfälle tappade en av åskådarna humöret över Lars nitiska jagande av oss smågrabbar och skrek – För helvete Dret-Lars! Varför låter du inte ungarna vara ifred? Det finns värre saker att bråka om! Varpå Lars vände sig om, pekade med hela handen och röt – Det ska du skita i! Det var ord och inga visor.

Före matcherna skötte Lars insläppet för innehavare av frikort och de honoratiores som inte behövde köa vid stora ingången. Under en period spreds ett rykte på realskolan att Lars släppte in elever med s. k . KLIF-kort. Kortet, som innebar medlemskap i skolans idrottsförening, tvingades vi elever, mer eller mindre, att köpa för en krona av gymnastiklärarna. Dessa som på den tiden nästan alltid var kaptener i reserven satte man sig inte gärna upp emot. Och mycket riktigt, kortet fungerade. Lars synade kortet och nickade nådigt, och in kom vi. Troligtvis visste han inte vad kortet innebar, men när det såg förtroendefullt ut lät han nåd gå före rätt.

Så hände det sig att jag fick lära känna Lars privat. I det civila livet arbetade han på KMW-verkstaden, stadens största arbetsplats. Han var s.k. hjälpare som fick gå runt i verkstaden och hoppa in där det behövdes. En period hamnade han på en avdelning där min pappa var verkmästare, och där blev han kvar som en allt-i-allo. Under ett sommarjobb senare lärde jag alltså känna den figur som man både hade smugit för och gjort grimaser åt bakom ryggen. Naturligtvis var inte Lars den där barske och elake ordningsvakten privat. Iklädd jobbaroverall var han en mycket snäll och generös person med ett hjärta av guld. Kanske var han lite för snäll i vissa lägen. Man märkte hur gubbarna på verkstaden ofta roade sig på hans bekostnad. Något som berörde mig riktigt illa.

Lars hade ovanan att hela tiden suga på Dominotabletter, och han delade gärna med sig. Han skickade ofta hem en ask med pappa, ” te frua och ongera”, som han uttryckte det. Något som pappa gjorde stor sak av hemma i köket. Han radade upp askarna i ett porslinsskåp och delade bara ut en ask då och då när andan föll på. Som mest hade han en rad på en halvmeter tablettaskar i skåpet, och varken brorsan eller jag skulle ens ha kommit på tanken att norpa någon utan lov.

I fortsättningen behövde jag varken betala eller fuska mig in på fotbollsmatcherna. Lars släppte naturligtvis in mig gratis. Vid ett tillfälle var Örebro SK på besök för en seriefinal i div II. Det kom massor av folk och köerna ringlade utanför Tingvalla. Lars var klart stressad och väste åt mig när jag dök upp vid grinden. – Sno dej in för fan, jag har ögera på mej en sån här dag!

Det fanns lite tragiska drag kring Lars person. Trots hans myndiga framtoning och mäktiga gestalt anade man ensamhet. När han fyllde 50 år åkte pappa och jag till hans enrummare i centrala Karlstad med en blomma. Där satt han ensam med en stor tårta. Som frånskild med en son, som han bara träffade ibland, blev det nog inte så många fler besök den där dagen.

Lars var en stor och färgstark personlighet som de flesta i min generation i Karlstad  kände till, men som få om ens någon verkligen kände.