Hörde stjärnkocken Tommy Myllemäki berätta om sin blackout i VM i matlagning härom dagen. Trots hans enorma rutin, stora framgångar och alla intensiva förberedelser så stod han där och helt plötsligt visste han inte hur han skulle filea en fisk...
Visst har vi väl alla råkat ut för något liknande.
Min mest pinsamma upplevelse är cirka tjugo år gammal. På skolan där jag jobbade hade vi varje jul en populär tradition att ordna en stor julshow för alla elever och inbjudna föräldrar. Det låg ett gigantiskt arbete varje höst bakom showen där både elever och lärare var inblandade. För min del var jag hårt involverad i det mesta. Dagen när showen skulle gå av stapeln var full av förberedelser. Det var ljud, ljus och rekvisita i mängder som skulle på plats. Det skulle repeteras och samordnas. Nervösa elever och nervösa lärare sprang om varandra under intensiv tidspress. Ingenting fick ju gå fel när två-tre hundra förväntansfulla personer intog skolans idrottshall.
Just detta år skulle skolkören och en solist sjunga John Lennons/Yoko Onos "Happy X-mas, War is over". En grupp lärare stod för kompet och jag skulle spela akustisk gitarr. Numret skulle öppna showen och all fokus i inledningen låg på mig som skulle spela introduktionen - en enkel ackordföljd som sedan skulle bära fram hela låten. Repen gick bra och det fanns egentligen inget att oroa sig för.
Men stressen och den hårt uppskruvade stämningen skulle ta ut sin rätt. In i det sista var det saker som skulle fixas och svettig och andfådd var jag sist upp på scenen, pluggade in gitarren, tog ögonkontakt med de andra och skulle bara slå an det första d-ackordet......
.....när blackouten slog till. Hur gick låten? Vad var det för låt ? Vilken tonart? Allt var svart
och tomt i mitt arma huvud. Aldrig någonsin hade detta hänt tidigare. Jag hade spelat i band
i många herrans år och aldrig haft några problem. Lite koncentrerad nervositet kände man, men det här .........
Det blev dödstyst i idrottshallen och de andra i bandet vände sig mot mig med frågande blickar. Robert, som grabben hette som utklädd till John Lennon skulle sjunga vände sig nervöst om och såg förtvivlad ut. Jag drog ett djupt andetag och kände paniken komma.
Svettiga fingrar letade efter första ackordet, men vilken jävla låt skulle vi spela och hur gick den? Thomas som tidigare var proffsmusiker och skulle spela lite snygga fill-ins på sin gitarr väste i örat på mig:
- D-dur, för fan!
Då dök Happy X-mas upp i dimmorna och jag började spela. Men, jämmer och elände, i paniken spelade jag i rak fyrafjärdedels takt, och när de andra skulle falla in så rasade låten ihop. Den förtvivlade solisten hittade inte var han och i sexåttondelstakt, och den går inte att sjunga på annat sätt. Haveriet var fullständigt trots att jag försökte reparera skadan så gott det gick. Skammen var förfärlig och helst skulle jag vilja sjunka genom golvet. Ingen missade att det var mitt fel. Bistra blickar och roade hånleenden syntes mellan strålkastarna. Jag försökte hitta ursäkter så gott det gick. Men så blev det som det brukar
bli i sådana sammanhang. Ingen sa någonting! Och det var ju värre än någonting annat.
Efteråt bad jag sångaren Robert om ursäkt. Det kändes som om jag förstörde hans stora
stora stund på skolan. Men snäll som han var viftade han bara bort det hela.
Men resten av showen gick bra, jättebra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar