BLYG VÄRLDSTJÄRNA

Såg i tidningarna att även Rod Stewart har gett ut sina memoarer, varför inte, han har säkert en del  intressant att berätta.
Vi kan nog vänta oss den gamla vanliga historien från koja till slott kryddade med lite skandaler och gamla kära fotbollsminnen.
De senaste åren har jag läst om både Eric Clapton och Keith Richards. Det är alltid kul att gå bakom kulisserna.
När det gäller Rod Stewart glömmer man lätt att han i början av 70-talet var en av de mest respekterade i rockbranschen. Hans tre första soloalbum var alla gedigna plattor som faktiskt håller än.
Sedan kom det stora genombrottet och idag är han en i mängden av mätta storheter som knappt ställer in skridskorna före match.
Låt mig få berätta om ett personligt minne från Stewart före genombrottet.
1968 var bluesen återupptäckt av vita musiker i England. Alexis Korner, Graham Bond och John Mayall regerade på klubbarna i Londons Soho. Fokus låg alltid på sologitarrister som t ex Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck.
Beck som hade ersatt Clapton i The Yardbirds gjorde solokarriär och fick oväntat en instrumentalhit med en (hör och häpna) fransk Eurovison Song Contestvinnare som på engelska hette Love is blue. Blues och schlager var naturligtvis en obegriplig kombination.
Vi bluesdiggare hade kul åt det där och fantiserade om hur producenten hade tvingat Beck att spela. Vi skämtade lite barnsligt om att han t o m höll i Becks händer så att han skulle spela den simpla melodin så enkelt som möjligt.
Alltnog. Beck åkte på turné under namnet Jeff Beck Group. Bandet kom också till Sverige och lustigt nog hamnade gruppen på en ungdomsgård i Uppsala, kallad Borgen.
Vi skulle naturligtvis ta oss dit men hade ett elände att hitta till stället. Vanligtvis kom kända musiker antingen till Universitetsaulan eller till någon av nationerna i Uppsala.
Konserten blev minnesrik. Inte på grund av Becks gitarrkonster. Han spelade oinspirerat inför en liten, ung och ganska oförstående publik. Efter några instrumentala bluesnummer följde så Love is blue som spelades lite motvilligt som av rent tvång.
Så kom ett par nummer med sång. Vi hörde en hes och raspig röst men var fanns sångaren? Inte bland musikerna i alla fall.
Eftersom scen saknades i lokalen gick vi runt högtalarlådorna på ena sidan och tittade. Där stod en liten tunn figur med spretigt hår och hukade. Han sjöng av glatta livet liksom för sig själv. Han var helt enkelt för blyg för att visa sig för publiken.
Det var Rod Stewart!
Om jag inte minns fel så sjöng hann tre låtar utan att visa sig eller bli presenterad av den tjurige
bandledaren Beck.
Senare kom plattan Beck-Ola och där fanns han med - den blivande världstjärnan! Resten är som man säger historia.
Undrar just om denna lilla minnesvärda episod finns med i boken.
Skulle inte tro det.