FARBROR WALTER

Alla har vi säkert någon person som betytt lite extra för oss under barndomen. I mitt fall kallade jag honom "farbror Walter".  En äldre bror till pappa som efter ett bökigt liv hamnade hemma hos farmor de sista tjugofem åren i livet. Hela hans bakgrund känner jag naturligtvis inte till. För mig var det bara en snäll och mycket rolig farbror som tog sig tid med mig.
Lite om hans historia snappade jag ändå upp under uppväxten. Men med ett barns troskyldighet funderade jag egentligen aldrig över varför han bodde hos farmor i så många år. Han lär ha varit ett begåvat barn,  lite av ett sk söndagsbarn som omhuldades lite extra.
I vuxen ålder hamnade han i Göteborg, gifte sig, fick tre barn och jobbade som mekaniker. Frun stod inte högt i kurs hos farmor och farfar av någon anledning. Det talades och viskades om fylla och andra karlar. Slutligen och efter många besvärliga turer hamnade alltså Walter något tilltufsad hos farmor efter det att farfar dog i hjärinfarkt samma dag som han gick i pension.
Walter och farmor bodde i Eskilstuna och när vi träffades var han för mig en snäll men alldeles för gammal "storebror". Han hade motorcykel och jag fick ibland sitta bakpå iförd båtmössa. Hjälm förekom inte på den tiden. Han fiskade med mig, kickade boll med mig och hade alltid tid att ligga på sängen och berätta om legendariska gamla matcher som IFK Eskilstuna spelade med idolerna Curt Spogardh och Lasse Jangblad. Han satt med mig i fönstret i den gamla lägenheten och räknade bilmärken i timmar. Alltid med oändligt tålamod, glatt skrockande och den sura pipan i munnen.
Walter blev med tiden tämligen korpulent och god mat fick säkert ersätta många andra glädjeämnen.
Alkohol förekom men i mycket begränsad utsträckning tack vare farmors envishet. Walter tog sig gärna ett järn men det hände vad jag förstod inte så ofta.
En fin historia finns att berätta just i det sammanhanget. Walter satt med kompisar och festade vid ett av dessa sällsynta tillfällen. Nåväl, groggvirket tog slut och kompisarna skickade naturligtvis ut Walter till kiosken för att köpa mer. Han tog motorcykeln vinglade iväg och ställde sig i kioskkön. En patrullerande polis kom förbi, stannade vid hojjen och upptäckte ett trasigt bakljus. Konstapeln stegade fram för att fråga Walter om det möjligen var hans MC. Walter blev skärrad och stammade fram  - Jag är väl för fan inte full!!..Så var den dagen förstörd.
En annan klassiker från Walter var vid en påskmiddag hemma hos faster Alice. Där hade det på dignande bord dukats upp läckerheter i mängder. Walter tyckte sig manad att säga något lämpligt och berömde värdinnan över den goda kokta potatisen!!
En annan gång vid samma bord smackade han belåtet efter att ha smakat på vinet och deklarerade
- Det är gott det här billiga vinet också!!
Uttrycken har gjorts odödliga i släkten, inte minst genom min ohängde yngre bror som flitigt sprider Walters pärlor omkring sig vid alla upptänkliga tillfällen.
Snällheten och troskyldigheten spelade Walter många spratt. Arbetskamrater och andra var nog inte så snälla alla gånger. Han blev lurad på pengar och försäljare av olika slag hade en trogen kund i honom. Han var dessutom en obotlig optimist. Varje vecka lämnade han in buntar med tipskuponger. Alltid med stridsropet att "denna vecka slår det". Han vann visst en slant vid något tillfälle, men jag minns inte när och hur mycket han fick in. Troligtvis var det inte mycket, då han nästan alltid var ganska pank.
Walter var som sagt mekaniker och en duktig sådan. Hans ekonomi satte begränsningar för bilparken. Walter blev pålurad det ena skrället efter det andra.
Mig gjorde det inget. Jag älskade bilturerna med Walter.
Det var inte alltid vi kom hem i tid, men vad gjorde det. Jag fick ju stå och tjoa med huvudet upp genom takluckan i en gammal Austin.
Vi åkte runt halva Sörmland, och jag satt andäktigt och lyssnade på hans berättelser. Utanför Trosa höll det på att gå riktigt illa. Walter körde utan att stanna upp på den stora riksvägen mitt framför en stor fiskbil som fick tvärnita med tjutande bromsar. Chauffören stack ut näsan för att ge oss en rejäl utskällning, men Walter skrek tillbaka - Nänä, vi ska inte ha nån fisk idag, fick in ettans växel och så bar det snabbt iväg igen.
När Walter i tidig morgonstund skulle åka till jobbet utspelade sig alltid samma procedur enligt förstummade grannar. Ut kommer Walter med kepsen neddragen i pannan, sätter sig i bilen och försöker starta, inte ett ljud i motorn, Walter tänder i lugn och ro pipan, öppnat motorhuven tar upp en liten skiftnyckel och slår tre precisa och väl avmätta slag på fördelardosan, går in i bilen igen, för att sedan starta och glida iväg. Förstummade grannar missade enligt uppgift aldrig denna morgontidiga show.
När Walter kom hem till någon med piano vankades det musik. Aldrig på uppmaning, bara när han själv hade lust, satte han sig ned och spelade. Och som han spelade! Han satt i timmar och musiken bara flöt fram. Var han hade lärt sig detta begrep jag aldrig. Men farfar och min egen far var ju musiker så varför skulle inte Walter också vara det.
I många år brevväxlade vi. Walter präntade sina brev med sirlig text och gav alltid uttryck för sina funderingar. Han var ganska poetisk i sina utsvävningar och man kunde ana en viss
terapeutisk funktion i det han skrev. Inte för att jag begrep det då som ung, men breven finns till viss del kvar.
Naturligtvis var Walter en person som trots det saktmodiga vardagslivet bar på tunga minnen. Att tillbringa så många år med att försörja sin gamla mamma var naturligtvis en god gärning, även om han nog inte såg det så.
När Walter var femtioåtta fick han en stroke, eller slaget, som man kallade det då. Några dagar på sjukhuset och sedan var han borta. Jag var vuxen då och kunde hantera det ganska bra.
Men jag saknar honom fortfarande.
Tack Walter!

90 WARDOUR STREET

Alla har vi väl en plats eller en gata som betyder något speciellt. En plats med känslor, dofter, ljud och minnen.

För mig är det 90 Wardour Street i Londons Soho. Nyligen var vi där igen. Trotsade regnet, kände på den ojämna stenbeläggningen, vädrade dofterna och lät minnena växa fram. Det var sextio- och sjuttiotal, spända förväntningar och en glupande aptit på nya upplevelser

Där bland pubar, kaféer och diverse småaffärer låg Marquee Club.

En gång pop - och rockmusikens eget Mekka, och världens mest betydelsefulla rockklubb.

I den gamla slitna lokalen spelade nästan alla av betydelse , och de

skrev rockhistoria.

Att räkna upp artister som spelade på Marquee är meningslöst. Det räcker med att nämna några för att förstå betydelsen. Rolling Stones, som en gång bodde i kvarteret var saliga när de fick spela där i början av karriären.

Jimi Hendrix var där första gången i januari 1967 med hela rocketablissemanget i publiken. Ryktet om en ny gitarrfantom hade gått och ingen blev besviken.

The Who spelade där varje tisdag i nästan ett års tid i samband med skivdebuten. Supergruppen Cream mötte sin publik där för första gången, och Bowie var trogen som både artist och besökare åren före sitt genombrott.

Själv upplevde jag bl a King Crimson, The Nice, Yes, Jethro Tull och många fler i den syrefattiga och stekheta trängseln.

Inträdet för icke medlemmar var (hela!) tio shilling och ibland sträckte sig köerna ned till Old Compton Street. Men in kom man alltid.

Det ryktas om att 1700 packade ihop sig på det ovan nämnda Hendrixgiget. Det lär ha varit plats för knappt hälften om jag minns rätt.

Marquee startade 1958 på 165 Oxford Street som en jazz- och bluesklubb, och flyttade i mitten av sextiotalet in i Soho. Blues var stort i London vid den tiden och Alexis Korner, Cyril Davies, John Mayall, Long John Baldry och Graham Bond var stammisar på scenen. När rocken senare kom att dominera blev klubben världsbekant och massor av turister sökte sig dit utan att den för den skull tappade i betydelse.

Att gå på Marquee blev ett måste under varje Londonbesök. Det var ett säkert kort. Var inte musikerna berömda då, så blev de det senare. Klubbens höga status gjorde att alla ville dit och ett gig där betydde en knuff vidare i karriären.

Ägare fram till 1970 var John Gee, en gentleman som egentligen föredrog Frank Sinatra. Ofta presenterade han grupperna själv vilket bidrog till hans karisma.

Etablerade stjärnor sågs ofta i publiken. Vid ett tillfälle 1973 uppstod en våldsam palaver strax bakom oss framför scenen. En viss Keith Moon i vit kostym hoppade utan förvarning på en person, och det tog några minuter innan besökare och vakter fick stopp på slagsmålet. Det var en ovanlig situation i en annars mycket trivsam atmosfär. Före 1970 serverades bara läsk och kaffe. De som föredrog annat fick sitt på intilliggande puben The Ship, som fortfarande finns kvar.

Klubben levde vidare och flera berömdheter gjorde återbesök för att hedra stället. Stones gjorde en konsert 1970 som filmades (se den på You Tube), och David Bowie gjorde också en filmad show senare. När hårdrocken slog till på

sjuttiotalet spelade naturligtvis Motörhead, Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest och alla de andra på Marquee.

Men 1988 fick allt ett slut då slut då fasaden på den minst sagt slitna

byggnaden börja rasa. Sist ut på den rödvida markisprydda scenen var gitarristen Joe Sastriano.

Marquee flyttades först till Charing Cross Road med Kiss på programmet på öppningskvällen. Men vad hjälpte det. Magin var borta. Trots senare återupplivningsförsök på både Leicester Square och Uppers St Martins Lane är Marquee nu bara ett kapitel, ett glänsande sådant, i rockhistorien.

Idag är det svårt att spåra var klubben låg. Ett hotell har tagit plats.

Det är en konstig känsla av tomhet att stå på klassisk mark och minnas. Vi satte oss på Starbucks strax bredvid och hämtade lite kraft.

Senare läste vi i Uncut att en liten rund blå skylt på väggen förkunnar att Keith Moon spelade där för länge sedan.

Men den missade vi.