90 WARDOUR STREET

Alla har vi väl en plats eller en gata som betyder något speciellt. En plats med känslor, dofter, ljud och minnen.

För mig är det 90 Wardour Street i Londons Soho. Nyligen var vi där igen. Trotsade regnet, kände på den ojämna stenbeläggningen, vädrade dofterna och lät minnena växa fram. Det var sextio- och sjuttiotal, spända förväntningar och en glupande aptit på nya upplevelser

Där bland pubar, kaféer och diverse småaffärer låg Marquee Club.

En gång pop - och rockmusikens eget Mekka, och världens mest betydelsefulla rockklubb.

I den gamla slitna lokalen spelade nästan alla av betydelse , och de

skrev rockhistoria.

Att räkna upp artister som spelade på Marquee är meningslöst. Det räcker med att nämna några för att förstå betydelsen. Rolling Stones, som en gång bodde i kvarteret var saliga när de fick spela där i början av karriären.

Jimi Hendrix var där första gången i januari 1967 med hela rocketablissemanget i publiken. Ryktet om en ny gitarrfantom hade gått och ingen blev besviken.

The Who spelade där varje tisdag i nästan ett års tid i samband med skivdebuten. Supergruppen Cream mötte sin publik där för första gången, och Bowie var trogen som både artist och besökare åren före sitt genombrott.

Själv upplevde jag bl a King Crimson, The Nice, Yes, Jethro Tull och många fler i den syrefattiga och stekheta trängseln.

Inträdet för icke medlemmar var (hela!) tio shilling och ibland sträckte sig köerna ned till Old Compton Street. Men in kom man alltid.

Det ryktas om att 1700 packade ihop sig på det ovan nämnda Hendrixgiget. Det lär ha varit plats för knappt hälften om jag minns rätt.

Marquee startade 1958 på 165 Oxford Street som en jazz- och bluesklubb, och flyttade i mitten av sextiotalet in i Soho. Blues var stort i London vid den tiden och Alexis Korner, Cyril Davies, John Mayall, Long John Baldry och Graham Bond var stammisar på scenen. När rocken senare kom att dominera blev klubben världsbekant och massor av turister sökte sig dit utan att den för den skull tappade i betydelse.

Att gå på Marquee blev ett måste under varje Londonbesök. Det var ett säkert kort. Var inte musikerna berömda då, så blev de det senare. Klubbens höga status gjorde att alla ville dit och ett gig där betydde en knuff vidare i karriären.

Ägare fram till 1970 var John Gee, en gentleman som egentligen föredrog Frank Sinatra. Ofta presenterade han grupperna själv vilket bidrog till hans karisma.

Etablerade stjärnor sågs ofta i publiken. Vid ett tillfälle 1973 uppstod en våldsam palaver strax bakom oss framför scenen. En viss Keith Moon i vit kostym hoppade utan förvarning på en person, och det tog några minuter innan besökare och vakter fick stopp på slagsmålet. Det var en ovanlig situation i en annars mycket trivsam atmosfär. Före 1970 serverades bara läsk och kaffe. De som föredrog annat fick sitt på intilliggande puben The Ship, som fortfarande finns kvar.

Klubben levde vidare och flera berömdheter gjorde återbesök för att hedra stället. Stones gjorde en konsert 1970 som filmades (se den på You Tube), och David Bowie gjorde också en filmad show senare. När hårdrocken slog till på

sjuttiotalet spelade naturligtvis Motörhead, Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest och alla de andra på Marquee.

Men 1988 fick allt ett slut då slut då fasaden på den minst sagt slitna

byggnaden börja rasa. Sist ut på den rödvida markisprydda scenen var gitarristen Joe Sastriano.

Marquee flyttades först till Charing Cross Road med Kiss på programmet på öppningskvällen. Men vad hjälpte det. Magin var borta. Trots senare återupplivningsförsök på både Leicester Square och Uppers St Martins Lane är Marquee nu bara ett kapitel, ett glänsande sådant, i rockhistorien.

Idag är det svårt att spåra var klubben låg. Ett hotell har tagit plats.

Det är en konstig känsla av tomhet att stå på klassisk mark och minnas. Vi satte oss på Starbucks strax bredvid och hämtade lite kraft.

Senare läste vi i Uncut att en liten rund blå skylt på väggen förkunnar att Keith Moon spelade där för länge sedan.

Men den missade vi.