INGEN TROR DEJ

Hörde häromdagen en historia om Zlatan som kom att sätta igång både minnet och tankarna. Sann eller inte men så här var historien. Zlatans fru lär visst komma från Lindesberg och vid ett av familjens besök där utspelades följande. En ung grabb mötte en storväxt figur som kom joggandes längs vägen. Grabben fick till sin stora förvåning se att joggaren var just Zlatan. Storögt stirrade han på idolen som då utbrister: ”Ingen idé grabben – ingen tror dej!”

Ingen tror dej. Alla har säkert upplevt något liknande. Att uppleva något stort - och sedan inte bli trodd. Tänk så frustrerande att inte få dela upplevelsen med andra och dessutom bli beskylld för lögn och fantasier.

Själv minns jag ett par tunga exempel från barndomen. Det första hände vid åtta års ålder. I min lilla hemstad i Västergötland var det på den tiden vanligt att man firade lucia redan kvällen före genom att klä ut sig på olika sätt och gå och lussa för varandra. Både barn och vuxna spökade ut sig efter bästa förmåga och gick runt och ringde på hos grannar och vänner. Lite senare på kvällen samlades man på torget i staden och som jag minns var det rena feststämningen när alla skulle visa upp sig. En lustig tradition som idag säkert är bortglömd.

Första året var jag cowboy och sa ”tjing-tjing” till alla utan att väcka någon större uppmärksamhet. Året därpå blev det andra bullar. Pappa, som hade spelat amatörteater och revy i ungdomen plockade fram en låda med utklädningssaker och gjorde om mig fullständigt. En kudde på magen, frackjacka, ett skjortbröst i papp, fluga, runda glasöon, hög hatt, lite smink, och en rökpipa av plast i mungipan… och som om detta inte var nog en halvmeterstor säkerhetsnål för att hålla ihop kavajen. Resultatet var att döma av folks reaktioner fantastiskt. Vi gick ut och in ur stugorna i kvarteret och jag blev rikt belönad med både småpengar och godis.

När vi senare kom till torget utbröt kaos, och jag blev jag nästan nedtrampad. Alltfler strömmade till och pappa som var lika chockad som jag sa åt mig att börja gå. Vi gick gata upp och gata ned med en stor folkhop efter som skanderade ”Gubben, gubben…” Min reaktion var skräckblandad förtjusning. Att som liten knatte på åtta år väcka sådan uppståndelse var lite för mycket att hantera.

Kvällens händelse fick en fortsättning dagen efter på skolgården. När jag kom dit stod eleverna i små grupper och pladdrade på om den där konstiga gubben som de sett på torget igår kväll. Och jag, fylld av stolthet, stegade naturligtvis fram och ropade ut att ”DET VAR JAG!”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ingen trodde mej! I stället blev jag hotad med stryk om jag påstod något så obegripligt dumt. Besvikelsen skar i hjärtat. När jag för en gång skull gjort något märkvärdigt så blev jag inte trodd. En av klasskompisarna kom fram lite senare och viskade att han tittat noga på gubben och tyckte sig känna igen vissa drag, men att det skulle vara jag, nej det kunde det ju inte bara vara. "Det förstod ju varenda människa".

På kvällen när det hela skulle redas ut under kvällsmaten tröstade pappa mig så gott det gick. HAN och JAG visste ju hur det låg till, och det fick vara bra nog

 

MUSIKMINNEN 4

Har man haft pop/rock/jazz som sitt främsta intresse sedan man gick i pappslöjden så har man ju hört en del. För min del var det klippt när jag först hörde Elvis på Radio Luxemburg - någon gång 1956. Det sade bara klick i skallen och på den vägen är det. En hel del konserter har det blivit genom åren, och många fantastiska upplevelser som man bara måste dela med sig av.
Det har blivit populärt att rangordna sina bästa album, låtar och just konsertupplevelser.
I min värld är det den 28 maj 1971 i Stockholms konserthus som satt de mest lyckligaste spåren. The Band besökte Stockholm på sin första Europaturné och hur jag lyckades få biljett till detta eminenta evenemang minns jag inte riktigt.
Att uppleva konserten var som att uppleva en ny värld. En värld av jordnära och genuin amerikansk kultur långt ifrån glammig showbiz, topplistor och tillgjorda rockstjärnor. Här hade vi att göra med en samling erfarna country/folk/rockmusiker från Kanada som, före de började skriva eget material, gjort sitt slitgöra i ändlösa turnéer som kompband åt rockvärstingen Ronnie Hawkins och senare Bod Dylan
Scenen var svagt upplyst i brunt och gult, och här satt de allvarliga herrarna och vred ur sig rotmusik som om det vore livet. Och det var just precis vad det var. Här var det musik på fullt allvar. Det var deras rötter, uppväxt och erfarenheter i renodlad och helt glamorbefriad  form. Känslofyllt och med stor skicklighet spelade bandet sina första album - Music From Big Pink, The Band och Stage Fright.
Publiken var med på noterna på ett andaktsfullt sätt. Det kändes som om man var med om ett musikhistoriskt ögonblick, vilket det naturligtvis också blev. Något publikfrieri var det heller inte tal om. Inte ett ord sades från scenen förutom vid ett tillfälle. Mitt i konserten ropade någon i publiken efter låten Chest Fever. Robbie Robertson tog ett steg fram till sångmiken och säger: "Gonna play them all...."
Få band har blivit så mytomspunnet som just The Band. Till saken hör förstås att gruppen inte heller blev så långlivad. Bara några år senare och ytterligare några album tog man farväl i och med den famösa konsertfilmen The Last Waltz.
Vad som gjorde bandet så unikt var både den fullkomliga samstämmigheten och de olika personligheterna. Ledaren Robbie Robertson, som skrev merparten av låtarna, var för sin tid en föregångare på gitarr. Hans smakfulla, lätt återhållsamma men utmejslade stil kom många att ta efter. Han byggde sina solon med exakthet och helt utan publikfriande överdrifter. Rick Danko använde sin bandlösa bas över hela halsen och hade en fladdrigt svängig stil anpassad för sina sånginsatser. Han spelade med hela kroppen om ni förstår uttrycket. Garth Hudson på Hammond, piano och saxofon var ett fenomen i sig. Med klassisk skolning hade han en musikalisk verktygslåda överlägsen de flesta. I Barney Hoskins biografi om The Band berättas det att hans familj hade större planer för sin begåvade telning än medlem i ett rockband. När han började lira med de andra var det utåt sett som musiklärare för de andra.
Då gick det bra. Före Chest Fever fick han på konserterna alltid en stund på sig för att spela ut och improvisera. Då kramade han ut en hel del av hela musikhistorien från Bach till jazz ur sin Hammond. Richard Manuel hade alltid nerverna utanpå kroppen och hans sånginsatser var märkligt känslosamma. Han fick också briljera med sitt pianospel när han inte bytte av Levon Helm bakom trummorna. Denne sångare och trummis var till viss del ett ansikte utåt. Hans lite hemgjorda, ekonomiska spelstil med hårt dämpade skinn var en viktig del av bandets sound. Inte ett slag i onödan, inga ekvilibristiska tricks var hans signum. Han är den trummis, i all anspråkslöshet förstås, som jag försökt efterlikna mest i mitt eget spel genom åren.
Det märkliga med sången är att alla tre ledsångarna lät ungefär likadant. Helm, Danko och Manuel hade samma tonfärg och samma lite sentimentala touch. Det är nästan omöjligt att plocka ut rösterna en och en, när de växlar stämmor och solopartier med varandra. Helm hade en lite strävare röst och med bredare dialektal prägel. Lyssna på The Weight och The Night They Drove Old Dixie Down. Rick Danko är annars den som brukar framhållas som den bäste. Många vill påstå att hans sånginsats på It Makes No Difference i The Last Waltz är den bästa någonsin, alla kategorier inom rockmusiken.
Trots att många år har gått och medlemmar som Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel är avlidna är intresset stort för gruppen. Nyligen släpptes en fin box med fem CD
med nymixade inspelningar från Academy of Musicspelningarna i New York 1971. Dessa fanns tidigare på den hyllade dubbel-LP:n Rock Of Ages. Här får man en mycket fin bild av hur fantastiskt bra bandet lät. Det intressanta är också att programmet som framfördes i stort är det som framfördes ett halvår tidigare i Stockholm.
I min musikaliska värld är The Band bland de allra största, och konserten i Stockholm mitt allra finaste musikminne.