INGEN TROR DEJ

Hörde häromdagen en historia om Zlatan som kom att sätta igång både minnet och tankarna. Sann eller inte men så här var historien. Zlatans fru lär visst komma från Lindesberg och vid ett av familjens besök där utspelades följande. En ung grabb mötte en storväxt figur som kom joggandes längs vägen. Grabben fick till sin stora förvåning se att joggaren var just Zlatan. Storögt stirrade han på idolen som då utbrister: ”Ingen idé grabben – ingen tror dej!”

Ingen tror dej. Alla har säkert upplevt något liknande. Att uppleva något stort - och sedan inte bli trodd. Tänk så frustrerande att inte få dela upplevelsen med andra och dessutom bli beskylld för lögn och fantasier.

Själv minns jag ett par tunga exempel från barndomen. Det första hände vid åtta års ålder. I min lilla hemstad i Västergötland var det på den tiden vanligt att man firade lucia redan kvällen före genom att klä ut sig på olika sätt och gå och lussa för varandra. Både barn och vuxna spökade ut sig efter bästa förmåga och gick runt och ringde på hos grannar och vänner. Lite senare på kvällen samlades man på torget i staden och som jag minns var det rena feststämningen när alla skulle visa upp sig. En lustig tradition som idag säkert är bortglömd.

Första året var jag cowboy och sa ”tjing-tjing” till alla utan att väcka någon större uppmärksamhet. Året därpå blev det andra bullar. Pappa, som hade spelat amatörteater och revy i ungdomen plockade fram en låda med utklädningssaker och gjorde om mig fullständigt. En kudde på magen, frackjacka, ett skjortbröst i papp, fluga, runda glasöon, hög hatt, lite smink, och en rökpipa av plast i mungipan… och som om detta inte var nog en halvmeterstor säkerhetsnål för att hålla ihop kavajen. Resultatet var att döma av folks reaktioner fantastiskt. Vi gick ut och in ur stugorna i kvarteret och jag blev rikt belönad med både småpengar och godis.

När vi senare kom till torget utbröt kaos, och jag blev jag nästan nedtrampad. Alltfler strömmade till och pappa som var lika chockad som jag sa åt mig att börja gå. Vi gick gata upp och gata ned med en stor folkhop efter som skanderade ”Gubben, gubben…” Min reaktion var skräckblandad förtjusning. Att som liten knatte på åtta år väcka sådan uppståndelse var lite för mycket att hantera.

Kvällens händelse fick en fortsättning dagen efter på skolgården. När jag kom dit stod eleverna i små grupper och pladdrade på om den där konstiga gubben som de sett på torget igår kväll. Och jag, fylld av stolthet, stegade naturligtvis fram och ropade ut att ”DET VAR JAG!”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ingen trodde mej! I stället blev jag hotad med stryk om jag påstod något så obegripligt dumt. Besvikelsen skar i hjärtat. När jag för en gång skull gjort något märkvärdigt så blev jag inte trodd. En av klasskompisarna kom fram lite senare och viskade att han tittat noga på gubben och tyckte sig känna igen vissa drag, men att det skulle vara jag, nej det kunde det ju inte bara vara. "Det förstod ju varenda människa".

På kvällen när det hela skulle redas ut under kvällsmaten tröstade pappa mig så gott det gick. HAN och JAG visste ju hur det låg till, och det fick vara bra nog