BLACK OUT

Hörde stjärnkocken Tommy Myllemäki berätta om sin blackout i VM i matlagning härom dagen. Trots hans enorma rutin, stora framgångar och alla intensiva förberedelser så stod han där och helt plötsligt visste han inte hur han skulle filea en fisk...
Visst har vi väl alla råkat ut för något liknande.
Min mest pinsamma upplevelse är cirka tjugo år gammal. På skolan där jag jobbade hade vi varje jul en populär tradition att ordna en stor julshow för alla elever och inbjudna föräldrar. Det låg ett gigantiskt arbete varje höst bakom showen där både elever och lärare var inblandade. För min del var jag hårt involverad i det mesta. Dagen när showen skulle gå av stapeln var full av förberedelser. Det var ljud, ljus och rekvisita i mängder som skulle på plats. Det skulle repeteras och samordnas. Nervösa elever och nervösa lärare sprang om varandra under intensiv tidspress. Ingenting fick ju gå fel när två-tre hundra förväntansfulla personer intog skolans idrottshall.
Just detta år skulle skolkören och en solist sjunga John Lennons/Yoko Onos "Happy X-mas, War is over". En grupp lärare stod för kompet och jag skulle spela akustisk gitarr. Numret skulle öppna showen och all fokus i inledningen låg på mig som skulle spela introduktionen - en enkel ackordföljd som sedan skulle bära fram hela låten. Repen gick bra och det fanns egentligen inget att oroa sig för.
Men stressen och den hårt uppskruvade stämningen skulle ta ut sin rätt. In i det sista var det saker som skulle fixas och svettig och andfådd var jag sist upp på scenen, pluggade in gitarren, tog ögonkontakt med de andra och skulle bara slå an det första d-ackordet......
.....när blackouten slog till. Hur gick låten? Vad var det för låt ? Vilken tonart? Allt var svart
och tomt i mitt arma huvud. Aldrig någonsin hade detta hänt tidigare. Jag hade spelat i band
i många herrans år och aldrig haft några problem. Lite koncentrerad nervositet kände man, men det här .........
Det blev dödstyst i idrottshallen och de andra i bandet vände sig mot mig med frågande blickar. Robert, som grabben hette som utklädd till John Lennon skulle sjunga vände sig nervöst om och såg förtvivlad ut. Jag drog ett djupt andetag och kände paniken komma.
Svettiga fingrar letade efter första ackordet, men vilken jävla låt skulle vi spela och hur gick den? Thomas som tidigare var proffsmusiker och skulle spela lite snygga fill-ins på sin gitarr väste i örat på mig:
 - D-dur, för fan!
Då dök Happy X-mas  upp i dimmorna och jag började spela. Men, jämmer och elände, i paniken spelade jag i rak fyrafjärdedels takt, och när de andra skulle falla in så rasade låten ihop. Den förtvivlade solisten hittade inte var han och i sexåttondelstakt,  och den går inte att sjunga på annat sätt. Haveriet var fullständigt trots att jag försökte reparera skadan så gott det gick. Skammen var förfärlig och helst skulle jag vilja sjunka genom golvet. Ingen missade att det var mitt fel. Bistra blickar och roade hånleenden syntes mellan strålkastarna. Jag försökte hitta ursäkter så gott det gick. Men så blev det som det brukar
bli i sådana sammanhang. Ingen sa någonting! Och det var ju värre än någonting annat.
Efteråt bad jag sångaren Robert om ursäkt. Det kändes som om jag förstörde hans stora
stora stund på skolan. Men snäll som han var viftade han bara bort det hela.
Men resten av showen gick bra, jättebra!

FANJUNKARE PERSSON

 

Vad sägs om ett lumparminne? Inte det? Men jag måste bara få berätta detta.

Min militärtjänst gjordes på I 2 i Karlstad på sextiotalet. Inryckningen skedde på morgonen direkt efter studentbalen, och jag var inte särskilt kaxig när jag tog mopeden och åkte upp till regementet. Dessutom hade pappa mumlat något om att ”försvara fosterlandet”. Inte blev det bättre när det visade sig att just min pluton fick en viss fanjunkare Persson som chef. Denne var känd som en barsk hårding som aldrig någonsin drog på munnen. Därav smeknamnet ”Zinka”, eftersom hans mungipor alltid var dragna nedåt. Fanjunkaren var stenhård och mycket krävande. Den som inte gjorde sitt bästa fick rejäla avhyvlingar. Han drev oss hårt och var som alla förstår fruktad av alla.

Det talades om att han hade en snygg dotter i lämplig ålder som ingen tordes närma sig. Någon hade visst försökt men hade åkt med öronen före ut ur fanjunkarhemmet. Men mitt i allt rytande och marscherande kom vi att gilla honom. Han var lika rättvist elak mot alla och höll oss om ryggen vid eventuella problem med andra rekryter eller befäl ute på övningarna. Han stod på vår sida helt enkelt, vilket innebar en viss trygghet.

Ett bra exempel på ”Zinka” och hans konsekventa befälsföring måste berättas. Det vankades kompanifest som kom att äga rum på Folkets hus i Skoghall en fredagkväll mitt i vintern. Det bjöds på mat och dans under ett milt sagt hejdlöst festande. Några musiker i kompaniet hade tillfälligt satt ihop ett band, och en stor mängd Skoghallstöser hade lockats dit för dansens skull. Festandet blev allt värre och slutade inte förrän långt inne på småtimmarna. Vad jag minns så satt fanjunkare Persson vid befälsbordet och betraktade skådespelet med bister min. Han smuttade på ett litet glas cognac som troligtvis räckte hela kvällen.

Hur vi kom tillbaka till regementet minns jag inte, men morgonen efteråt glömmer jag aldrig. Vid väckningen klockan sex skulle tjugo tappra krigare försöka göra sig i ordning för dagens program: fysisk träning. En mer tilltufsad samling soldater har nog aldrig skådats. Många kröp in i duschen för att med det iskalla vattnet, som var det enda som erbjöds, försöka bli människa igen. En del orkade knappt stå på benen vid uppställningen och visitationen klockan halv åtta. Det spekulerades vilt om huruvida dagsprogrammet verkligen stämde. Inte ens ”Zinka” kunde väl vara så grym att vi skulle behöva plågas så just denna morgon. Mest stönade herrarna Sandberg och Olsson, som brukade sätta en ära i att komma lindrigt undan. Utom vid sällskapliga tillfällen. De var absolut ”bäst på fest” på hela kompaniet. Vi trodde alla på inre tjänst med persedelvård eller något mera humant i stället för den fysiska träningen. I allra värsta fall, trodde vi, kunde det bli lite handboll i den varma idrottshallen.

Döm om den förlamande skräck som drabbade oss när fanjunkaren med beslutsamma steg närmade sig iklädd i träningskläder! Det skulle springas terränglöpning! Det fruktade Sannavarvet i snålblåst och iskallt regn! I vårt eländiga tillstånd! Och vår "käre" plutonschef skulle föregå med gott exempel och ta täten!

Det skulle bli en fasansfull prövning. För egen del kan jag drömma mardrömmar om det där förhatliga varvet än idag. Det var svårt att komma runt ens mitt på sommaren, och när man var vid god vigör. Jag stapplade runt på ren vilja som så många andra. Fem kilometer med som det kändes bara uppförsbackar har aldrig varit så fasansfullt långt.

Sandberg och Olsson kom aldrig ut från kaserngården. De stupade vid norra grinden och kräktes både länge och väl. Därefter uppsökte de logementet för välbehövlig sömn och vila. När detta senare nådde ”Zinka” bröt helvetet ut. Som gruppchef för de båda "sjuklingarna" fick jag föra dessa till befälsrummet inför den kommande bestraffningen. Sandberg som hade talets gåva förklarade att deras hälsotillstånd tyvärr inte medgav några fysiska övningar just denna dag och beklagade det inträffade.

Det som sedan hände skulle det talas länge om i logementen och korridorerna. Efter raseriutbrott och tillbörlig utskällning tog fanjunkaren omedelbart de båda rekryterna med sig ut på en ny runda. Han tog täten med de två stackarna stapplande efter. Ibland fick han t o m knuffa dem framför sig. Det blev minst sagt en mödosam eftermiddag för olyckskorparna. Synen, när de senare till allas skadeglädje kom krypande uppför trapporna till kompaniet som låg på femte våningen – den glömmer man inte.