Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.
Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv.
Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.
Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag. Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.
Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.
Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.
Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.
Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.
Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar