MONICA Z

Det verkar som jag är sist med att se filmen om Monica Zetterlund. Efter alla lovord så känns det nästan overkligt att anmäla filmen som en praktfull besvikelse.

Bortser man från en fantastisk rollprestation av Edda Magnason och en bra scenografi så är resten en praktfull kalkon. Filmen är ett hopkok av händelser i Monicas liv, och så full av felaktigheter att man tar sig för pannan. Visst kritik har framförts mot faderns roll som har utformats för att krydda upp storyn så som manusförfattarna, Birro och Fly, vill ha den. Mer om det senare.
Men detta är inte nog. Rena påhitt, en tidslinje som inte fungerar och märklig fokus på vissa händelser staplas på varandra. En filmbiografi är ju inte bara vad den berättar utan också vad den INTE berättar, eller hur?
Förutom den fantastiska insatsen både skådespelarmässigt och sångmässigt i huvudrollen finns ju här bara trams. Kjell Bergkvist gör sin vanliga gubbfigur som vi ser i allt han gör. Argsint, grälsjuk men ändå med ett stort hjärta. Här har man anpassat rollfiguren efter skådisen vilket gör historien helt igenom falsk. Birro och Fly bygger hela dramaturgin på denna familjekonfikt för att få historien dit dom vill. Alla som läst biografier om Monica och sett Tom Alandhs filmdokumentärer vet att pappan Bengt Nilsson, som själv var dragspelare och orkesterledare, stöttade Monica hela vägen. Han ledde in henne på musikerbanan och följde hela karriären.
Övriga roller består av maskeradliknande karikatyrer av olika kändisar. Bäst, åtminstone utseendemässigt, klarar sig Vilgot Sjöman. I filmen får den historien alltför stor plats.
Monica levde i många olika relationer, och Sjöman var trots allt bara en bifigur. Övriga, t ex Beppe Wolgers lockar bara till skratt. Den Svulloliknande gestalten är inte värdig en av våra största poeter och textförfattare. Två så viktiga personer som Hasse och Tage sveper bara förbi. Den senare som var Monicas mentorstöd i livet är här reducerad till en flabbig studentspexartyp med hårfärgen som enda likhet. Povel Ramel hinner bara fyra av ett leende, och Arne Domnerus ser ut som glasögonförsedd skolgrabb i en Lasse Åbergfilm. I verkliga livet bar Dompan  glasögon först i mycket mogen ålder.
Vissa kända personer avböjde säkert sin medverkan. Av det skälet antar jag att Monica Nielsen här kallas Marika Nilsson.
Tidsmässigt gör man många rejäla kullerbyttor. I början av karriären strax efter första USA-resan 1959 säger basisten Sture Åkerberg att man kan sjunga jazz på svenska och hänvisar till Cornelis.
och det är minst tre år före Cornelis mötte en publik på vispråmen Storken för första gången. När Vilgot Sjöman presenteras något år senare sägs det att han jobbar med Lena Nyman och en sexig film som ska heta Nyfiken Gul. Problemet är att den filmen kom först 1967. I bakgrunden vid samma tidpunkt spelar man Tages hitsingel "Miss Mac Baren". Problemet denna gång är att den låg på Tio i topp i november 1966! Alltså, rejäla slarvfel som borde undvikits.
Av hennes tre äktenskap skildras bara ett. Basisten Sture Åkerberg framstår som den livslånga kärleken, som här blir en röd tråd i handlingen, och bröllopet i kyrkan får utgöra pampig final i bästa Åsa-Nissestil. Monica hann i verkligheten med ett äktenskap även med basisten Lasse Pettersson men detta fick inte plats i handlingen. Inte heller hennes förhållandena med pianisten Steve Kuhn och Magnus Roger omnämns. Däremot får alla tillfälliga förbindelser representeras i filmen av en okänd amerikan kallad Chambers som naturligtvis bedrar henne.
Monicas alkoholproblem, ständigt dåliga samvete för dottern och hennes prestationsångest skildras med varsam hand, och det ska vi vara tacksamma för. Vi ska ge manusförfattarna en eloge för att de inte föll för frestelsen att frossa för mycket i skam och elände.
I handlingen, som naturligtvis aldrig kan bli heltäckande, saknar vi ändå stora bitar. Revyerna med Hasse och Tage nosar man bara på och film- och tevekarriären liksom samarbetet med Povel Ramel saknas helt.
Slutligen ett par exempel till på konstigheter. För att sy ihop den påhittade konflikten med fadern målas en falsk historia upp om en i radio direktsänd konsert med Monica och Bill Evans i USA. Att Sveriges radio med Arne Thorén som reporter skulle satsa så stort 1965är skrattretande. Likaså påstår man i filmen att Ella Fitzgerald hånade Monica för hennes försök att sjunga om New Orleans under hennes första USA-besök. Enligt Monicas egna memoarer var det Louis Armstrong som hävde ur sig något liknande när de träffades i Sverige.
Naturligtvis kan man inte begära hur mycket som helst av en film om en artist. Även om det råkar handla om en av våra största. Men att avsiktligt förvränga ett människoöde och slarva med tid och väsentliga fakta är inte OK. Manusförfattarna hävdar sin konstnärliga frihet och uppfinner en egen genre inom vilken det är tillåtet att hitta på vad sjutton som helst.
Att hela projektet sedan räddas av en omåttligt begåvad ung skådespelerska och sångerska hjälper inte.