MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!