Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.
Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.
Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag.
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".
Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!
Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.
Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar