Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor.
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut! var alltid min mening
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till!
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar