MUSIKÅRET 2014 - mellan mina öron

Här är plattorna som fick mig att lyssna lite extra och nicka belåtet under 2014. Inga större överraskningar men ändå....

1. THE WAR ON DRUGS - Lost in the Dream - toppar välförtjänt de flesta listor detta år. Bra och innovativ klassisk rock med tanke bakom
2. ROSANNE CASH - The river and the thread - en överraskning från en av countryns mest ärrade och ärade drottningar
3. RYAN ADAMS - Ryan Adams - Kanske inte hans allra bästa platta men ändå bra nog. Perfekt bilmusik
4. JUSTIN TOWNES EARLE - Single mothers. Ett TV-program fick upp intresset
för Steve Earles son. Han går sina egna vägar och är trovärdig rakt igenom
5. FIRST AID KIT - Stay gold - Det går inte att gå förbi tjejerna Söderberg. Det låter så bra och engagerat och det är ännu bara början
6. STURGILL SIMPSON - Meta modern sounds.....En bredbent klassisk countryartist men ändå med ett eget tonfall. Lyssna in partyt som sologitarristen bjuder upp till!
7. JACKSON BROWNE - Standing on the breach - Trodde han hade gjort sitt, men här är han tillbaka med låtar som nästan låter som förr
8. HURRAY FOR THE RIFF RAFF - Small Town heroes - Så enkelt, så ärligt, så ovanligt, så långt från glansen och glittret
9. CHRISSIE HYNDE -  Stockholm - En perfekt popplatta från tanten och dessutom gjord i Sverige
10. FIRE! ORCHESTRA - Enter - En hiskelig blandning med gräddan av våra "Young guns" i svensk jazz och några rockare som skruvar upp volymen. Ofattbart bra, helt enkelt.

NYFIKEN I EN STRUT

Nyfikenhet kan vara en dygd men också en plåga. Här kommer en sedelärande historia om en liten kartongbit, lite text och fyra häftstift.
För många år sedan upptäckte vi genom bilfönstret ett litet anslag på gaveln till ett falurött uthus på en liten gård i hemtrakterna. Vi såg lappen, som var en bit kartong med några handskrivna textrader, varje gång vi åkte ut för att plocka svamp eller bär på landsbygden ett par mil hemifrån. Huset, som stod vid vägkanten på andra sidan ett litet dike var omgivet av högt gräs och det var svårt att se en naturlig förklaring till varför en lapp skulle sitta just där.
Varje gång vi passerade stället kom diskussionen upp. Vad står det på lappen? Och varför sitter den där? Mitt ute på vischan på ett litet uthus på en gård som dessutom alltid verkade folktom. Det spekulerades en del, mest från min sida. Hustrun och döttrarna undrade också men ryckte mest på axlarna 
Att stanna bilen och krångla sig över diket och titta närmare på lappen blev liksom aldrig av. Det var för besvärligt helt enkelt, och dessutom mitt i en vägkorsning.

Åren gick, våra utlykter till skogen fortsatte och lappen satt kvar. Varje gång kom frågan upp, och som vanligt var det jag som undrade mest. Man kunde så småningom ana en viss otålighet från familjen. "Det var ett förskräckligt tjat om den där lappen" kunde man höra. Jag kom alltid fram till att endera dagen skulle vi stanna och titta efter.
Nyfikenheten blev större och större och jag kunde inte sluta att fantisera om det där lilla anslaget. Alla upptänkliga förklaringar inventerades, men de föll alltid på sin egen orimlighet. En lapp på en timmervägg på ett litet sketet uthus mitt ute i ingenstans där man aldrig såg en enda människa. Det var ju fan inte klokt....
Gåtan blev lite av en fix idé. Att fundera på den där okända texten fick ett värde i sig. Att stanna och läsa den mer och mer utblekta texten blev liksom alltmer omöjligt. Man kunde ju bara bli besviken. Det var ju säkert inte så märkvärdigt. Inget som skulle förändra världen eller något om lösningen till livets alla gåtor. Det kunde ju i allra värsta fall vara en ren fälla. Tänk om det stod "Nyfiken i en strut"!

Så en dag hände det. Vi skulle göra den vanliga söndagsutflykten till våra svampställen och kom till vägskälet med det lilla röda uthuset och...... LAPPEN VAR BORTA!
Kvar var bara tre av de fyra häststiften. Chocken slog till som ett vedträ i skallen. Nu skulle jag ju aldrig få veta vad det stod på lappjäveln....
Tomheten var oändlig och nyfikenheten ännu oändligare om ni förstår det omöjliga i just det.
Nu gällde det acceptera faktum. Jag skulle alltså aldrig få veta vad man hade skrivit på den där kartongbiten som satt på den där faluröda timmerväggen på det där uthuset på den där folktomma  gården på landsbygden mitt i hjärtat av Närke. Denna förbaskade nyfikenhet
som försätter en i sådana omöjliga situationer!

När vi numera någon gång passerar huset så tittar jag lite i smyg på väggen. Sneglar så där lite obemärkt och låtsas förstås som om ingenting har hänt.
Men jag lurar naturligtvis bara mig själv.

KLÄRENS

Där det finns människor, där finns också mobbing. Tyvärr är det så. Problemen finns på jobben, i föreningarna, inom drotten, i vänkretsen eller i skolan. Efter mer än fyrtio år som lärare på högstadiet har jag naturligtvis sett och jobbat med problemet ur alla möjliga olika
aspekter. Ibland lyckades man, men lika ofta slog det slint.
Problem med mobbing är inte lika lätt att lösa som många politiker och skolbyråkrater tycks tro. Att skriva likabehandlingsplaner räcker inte långt. Att som många låsa fast sig vid politiskt färgade dogmer hjälper inte heller.
Och inte var det bättre förr. Om nu någon tror det.
Låt mig berätta om Klärens, eller möjligen Clarence, som var en liten blyg kille i utkanten av min kamratkrets där jag bodde som ung grabb i en liten idyllisk småstad i Västergötland.
När han visade sig fick han alltid ett kok stryk av de äldre killarna. Det var självklart att han alltid skulle ha en omgång. Varför visste  nog inte många, men strunt samma, stryk skulle han ha, och stryk fick han.
Vid sex-sju års ålder började jag fatta att det inte stod rätt till, men det var ju de större grabbarna som bestämde. Mina föräldrar blev också medvetna om Klärens situation, och jag blev ombedd att hälsa på honom och ta med honom ut och leka.
Klärens bodde med sin mamma och mormor i ett hus kallat Alphyddan som låg vid kanten av Hellidsberget. På tomten fanns en nedlagd kiosk, då vägen förbi var ett populärt promenadstråk upp till slottet på berget.
Mottagandet blev översvallande från mamma och mormor när jag dök upp. Lite för översvallande tyckte jag nog då jag som sjuåring inte greppade hela problematiken. Klärens
själv var misstänksamt avvaktande, och varken cowboys och indianer eller bygga koja passade riktigt. Klärens var helt enkelt annorlunda. Idag skulle jag nog gissa på en eller två diagnoser, men sådant fanns inte på den tiden. Antingen var man normal eller dum i huvudet.
Det hela skulle inte heller få ett lyckligt slut.
Själv fick jag höra att jag lekte med idioter, och om inte alla vetat om att min pappa varit brottare hade jag nog också fått stryk.
På ängen på andra sidan vår gata låg en stor äng, där både hästar och kor betade. Där spelades det fotboll när kreaturen var på annat håll. De äldre pojkarna lät oss småglin vara med om vi plockade bort ko- och hästskit. Vi fick vara "bollkallar" eller t o m fylla ut i lagen
om vi lydde order.
En gång kom Klärens springande och ville vara med. De äldre såg fram emot att ge honom
en ny omgång stryk, när en av killarna fick en lysande idé. Han tog fram en brun baskermössa, lade den över en lagom stor sten, och ropade;
- Klärens! Vill du spela boll? Kom och sparka till bollen så mycket du orkar!
Klärens tog glädjestrålande full sats, sprang och sparkade på stenen så mycket han förmådde.
De råa skratten från killarna överröstade Klärens förtvivlade gråt där han låg och vred sig av smärta.
Själv sprang jag hem och hämtade pappa. Han läste lusen av grabbarna, tog Klärens i famnen och gick hem med honom till Alphyddan.
Vi såg aldrig något mer av Klärens. Ingen visste var han tog vägen.
Än idag vet jag ingenting om honom, och vilket liv han fick.
Men minnet av Klärens, det har följt mig hela livet

DRET-LARS

För många av oss som växte upp i Karlstad på 50- och 60-talet var han en välkänd person. Han var lång, tämligen korpulent och iförd vaktuniform och skärmmössa. Han patrullerade sakta runt på Tingvalla idrottsplats med händerna på ryggen. Fötterna pekade utåt och minen var minst sagt myndig. Han hette Lars Olsson och var ensam ordningsvakt när Karlstad BIK, i folkmun ”Kubik”, spelade fotboll.

Det föga smickrande namnet Dret-Lars hade han burit sedan barnsben och varför vet nog ingen. Kanske hängde det ihop med principer. För principer hade han. Här skulle ingen minsann ”komma här och komma”. Han var både bespottad och respekterad på en och samma gång. För oss ungar var han mest obekväm. Det var nämligen främst vi smågrabbar som råkade ut för hans nitiska vaktande. Detta var tider långt före huliganer och läktarbråk. En och annan överförfriskad ledde han säkert ut, men annars var det vi ungar som aldrig undgick hans vaksamma öga.

När jag gick på fotboll i 10-11 årsåldern ägnade jag mig mest åt att samla tomglas som sedan pantades i kiosken vid läktaren för lite godis. Konkurrensen var svår och det innebar att man mest kröp runt på ståplatsläktarna för att vara först med att lägga beslag på tombuteljerna. Denna lite oskyldiga verksamhe var halvskum i Lars ögon, och när vi var alltför påträngande röt han till. Uttrycket ”ska ni va här får ni gå hem” kanske inte var hans uppfinning men det användes flitigt. Det värsta man kunde göra var annars att sitta på det gamla trästaketet som omgav själva planen. Lars hade fullt upp med att hålla staketet rent. Så fort han passerat hoppade vi förstås upp igen tills han återkom efter en ny runda runt planen. Det tog en god stund eftersom Lars inte vandrade särskilt fort. Vid ett tillfälle tappade en av åskådarna humöret över Lars nitiska jagande av oss smågrabbar och skrek – För helvete Dret-Lars! Varför låter du inte ungarna vara ifred? Det finns värre saker att bråka om! Varpå Lars vände sig om, pekade med hela handen och röt – Det ska du skita i! Det var ord och inga visor.

Före matcherna skötte Lars insläppet för innehavare av frikort och de honoratiores som inte behövde köa vid stora ingången. Under en period spreds ett rykte på realskolan att Lars släppte in elever med s. k . KLIF-kort. Kortet, som innebar medlemskap i skolans idrottsförening, tvingades vi elever, mer eller mindre, att köpa för en krona av gymnastiklärarna. Dessa som på den tiden nästan alltid var kaptener i reserven satte man sig inte gärna upp emot. Och mycket riktigt, kortet fungerade. Lars synade kortet och nickade nådigt, och in kom vi. Troligtvis visste han inte vad kortet innebar, men när det såg förtroendefullt ut lät han nåd gå före rätt.

Så hände det sig att jag fick lära känna Lars privat. I det civila livet arbetade han på KMW-verkstaden, stadens största arbetsplats. Han var s.k. hjälpare som fick gå runt i verkstaden och hoppa in där det behövdes. En period hamnade han på en avdelning där min pappa var verkmästare, och där blev han kvar som en allt-i-allo. Under ett sommarjobb senare lärde jag alltså känna den figur som man både hade smugit för och gjort grimaser åt bakom ryggen. Naturligtvis var inte Lars den där barske och elake ordningsvakten privat. Iklädd jobbaroverall var han en mycket snäll och generös person med ett hjärta av guld. Kanske var han lite för snäll i vissa lägen. Man märkte hur gubbarna på verkstaden ofta roade sig på hans bekostnad. Något som berörde mig riktigt illa.

Lars hade ovanan att hela tiden suga på Dominotabletter, och han delade gärna med sig. Han skickade ofta hem en ask med pappa, ” te frua och ongera”, som han uttryckte det. Något som pappa gjorde stor sak av hemma i köket. Han radade upp askarna i ett porslinsskåp och delade bara ut en ask då och då när andan föll på. Som mest hade han en rad på en halvmeter tablettaskar i skåpet, och varken brorsan eller jag skulle ens ha kommit på tanken att norpa någon utan lov.

I fortsättningen behövde jag varken betala eller fuska mig in på fotbollsmatcherna. Lars släppte naturligtvis in mig gratis. Vid ett tillfälle var Örebro SK på besök för en seriefinal i div II. Det kom massor av folk och köerna ringlade utanför Tingvalla. Lars var klart stressad och väste åt mig när jag dök upp vid grinden. – Sno dej in för fan, jag har ögera på mej en sån här dag!

Det fanns lite tragiska drag kring Lars person. Trots hans myndiga framtoning och mäktiga gestalt anade man ensamhet. När han fyllde 50 år åkte pappa och jag till hans enrummare i centrala Karlstad med en blomma. Där satt han ensam med en stor tårta. Som frånskild med en son, som han bara träffade ibland, blev det nog inte så många fler besök den där dagen.

Lars var en stor och färgstark personlighet som de flesta i min generation i Karlstad  kände till, men som få om ens någon verkligen kände.

 

 

 

 

 

 

PRINSESSAN

När prinsessan vaknar upp skiner rummet upp omkring henne. Den vackra interiören gör sitt bästa för att välkomna henne. De ljusa rummen som omger henne bär drag av både Madicken och Carl Larsson. Miljön är som hämtad från sagornas och konstens värld. Trägolven, de stora fönstren, leksakerna, kramdjuren och alla böckerna är hennes trygga värld. Ibland sätter hon sig ned och bläddrar i sina favoritböcker innan hon gör sig påmind för resten av familjen.
Prinsessan älskar de sköna konsterna. Böckernas värld är hennes. Färger, bokstäver, siffror, djur och blommor intresserade henne tidigt och musiken fick hon med modersmjölken. Redan när hon kunde sitta upp utan stöd tog musiken tag i henne. Hon vaggade i takt när det spelades upp på gitarr, fiol eller grammofon. Dansen blev nästa förtjusning i hennes utveckling. Att göra snabba synkoperade steg med en viss elegans blev en specialitet som roade alla i hennes omgivning.
Med tiden förfinades hennes musikaliska smak. Allt duger inte när begåvningen hon bär på ställer sina krav. När morfar tar upp gitarren och anslaget, rytmiseringen och tempot inte är av den klass mamma och pappa utövar - då kommer onda ögat fram som klart och tydligt
anvisar vem eller vilka som ska stå för underhållningen.
Numera prövar prinsessan sin omgivning med egna formulerade krav i form av matvanor och annat vardagligt. Önskan att välja meny prövar tålamodet i familjen liksom den självklara rätten att t ex äta framför teven.
Prinsessan mejslar ut en egen personlighet, ett eget jag och en egen vilja med stor beslutsamhet. Omgivningen prövas och humöret växlar precis som det ska vara i en liten prinsessas liv.
Utvecklingen går med fart och kunskaper och erfarenheter läggs på hög. Pussel, spel och lekar roar henne samtidigt som hon håller på att lösa livets koder i en rasande fart. Bokstäver sätts ihop bit för bit och snart spirar en tidig läsförmåga som snart blir verklig. En ung begåvad människa tar form. Bildningen hämtas naturligtvis från tjänstvilliga familjemedlemmar, förskolepersonal och från universitetet "Fem Myror är fler än....."via SVT Play.
Som prinsessa charmar hon alla omkring sig. En älskad dotter, ett förtjusande barnbarn och en liten kul kompis för kamrater och sin kusin. Och i maj när göken gal och solen skiner ska hon fylla tre år.
I

NATT UTAN NÅD

Försökte att se en del av Oscarsgalan härom dagen, men gav upp då reklamen dök upp var femte minut, och att man aldrig kom till skott. Väntan på att något väsentligt skulle hända blev helt enkelt för lång. 

Det hela påminde om en hård natt en lördagkväll för ett antal år sedan när grannen/kompisen O och jag tänkte se boxning på TV. Det var kamp om tungviktstiteln mellan Mike Tyson och Frank Bruno, och Viasat bjöd upp till boxningsgala. Halv elva på kvällen kom O tassande genom häcken försedd med några öl och höga förväntningar på en rafflande match. Själv hade jag laddat upp med mackor, chips och diverse förfriskningar. Det gällde att vara ute i tid då sändningen skulle börja klockan elva. Nåväl, galan kom igång med rejäla försnack och en lång rad av experter, som aldrig ville sluta att spekulera. Sedan gällde det att ta sig igenom ett antal förmatcher av skiftande kvalitet. Det gick ett par timmar och intresset började svalna en aning. Vi gled allt längre ned i sofforna och våra samtal kom att handla mer och mer om sådant som inte rörde boxning. Inte förrän någon gång mitt i natten då vi rätade på ryggarna och storögt fick uppleva kvinnlig boxning för allra första gången. Idag är detta inte särskilt sensationellt, men då på nittiotalet var det "hot stuff" åtminstone för oss. Vid fyratiden började vi lite hålögda undra när fan den där Tysonmatchen skulle börja. Det är inte omöjligt att vi lurade till lite mellan varven. Boxning kan faktiskt bli lite enahanda i längden. Särskilt när poängsegrarna hela tiden avlöste varandra. För hur osympatiskt det än låter så är det ju nedslagningarna som kittlar mest. Det går ju så att säga inte att sticka under stol med. Ölen och mackorna var för länge sedan slut och gäspningarna blev allt djupare. Men skam den som ger sig, och var det boxningsgala så var det, förbaske mej! Så småningom började det dra ihop sig, och vid sextiden på morgonen visade sig Tyson och Bruno, äntligen. Spänningen gjorde oss klarvakna. Nu skulle hela nattens väntan äntligen få sin belöning. Efter långa förberedelser i ringen, mycket tjo och tjim av kommentatorerna var det dags. Det var ju tidernas fight. Skulle Tyson slå Frank Bruno? Denne hade ju faktiskt spöat vår egen tungviktstjärna Lillen Eklund, rätt rejält dessutom. Skulle det bli femton rafflande ronder? Gonggongen gick, och det gick nästan att ta på spänningen i vardagsrummet där vi suttit i sju timmar.

EN KNAPP MINUT senare var matchen slut. Tyson slog i stort sett ett enda slag - och Bruno gick i däck. Winner and still heavyweight champion of the world - Mike Tyson!! Ten and out.

MONICA Z

Det verkar som jag är sist med att se filmen om Monica Zetterlund. Efter alla lovord så känns det nästan overkligt att anmäla filmen som en praktfull besvikelse.

Bortser man från en fantastisk rollprestation av Edda Magnason och en bra scenografi så är resten en praktfull kalkon. Filmen är ett hopkok av händelser i Monicas liv, och så full av felaktigheter att man tar sig för pannan. Visst kritik har framförts mot faderns roll som har utformats för att krydda upp storyn så som manusförfattarna, Birro och Fly, vill ha den. Mer om det senare.
Men detta är inte nog. Rena påhitt, en tidslinje som inte fungerar och märklig fokus på vissa händelser staplas på varandra. En filmbiografi är ju inte bara vad den berättar utan också vad den INTE berättar, eller hur?
Förutom den fantastiska insatsen både skådespelarmässigt och sångmässigt i huvudrollen finns ju här bara trams. Kjell Bergkvist gör sin vanliga gubbfigur som vi ser i allt han gör. Argsint, grälsjuk men ändå med ett stort hjärta. Här har man anpassat rollfiguren efter skådisen vilket gör historien helt igenom falsk. Birro och Fly bygger hela dramaturgin på denna familjekonfikt för att få historien dit dom vill. Alla som läst biografier om Monica och sett Tom Alandhs filmdokumentärer vet att pappan Bengt Nilsson, som själv var dragspelare och orkesterledare, stöttade Monica hela vägen. Han ledde in henne på musikerbanan och följde hela karriären.
Övriga roller består av maskeradliknande karikatyrer av olika kändisar. Bäst, åtminstone utseendemässigt, klarar sig Vilgot Sjöman. I filmen får den historien alltför stor plats.
Monica levde i många olika relationer, och Sjöman var trots allt bara en bifigur. Övriga, t ex Beppe Wolgers lockar bara till skratt. Den Svulloliknande gestalten är inte värdig en av våra största poeter och textförfattare. Två så viktiga personer som Hasse och Tage sveper bara förbi. Den senare som var Monicas mentorstöd i livet är här reducerad till en flabbig studentspexartyp med hårfärgen som enda likhet. Povel Ramel hinner bara fyra av ett leende, och Arne Domnerus ser ut som glasögonförsedd skolgrabb i en Lasse Åbergfilm. I verkliga livet bar Dompan  glasögon först i mycket mogen ålder.
Vissa kända personer avböjde säkert sin medverkan. Av det skälet antar jag att Monica Nielsen här kallas Marika Nilsson.
Tidsmässigt gör man många rejäla kullerbyttor. I början av karriären strax efter första USA-resan 1959 säger basisten Sture Åkerberg att man kan sjunga jazz på svenska och hänvisar till Cornelis.
och det är minst tre år före Cornelis mötte en publik på vispråmen Storken för första gången. När Vilgot Sjöman presenteras något år senare sägs det att han jobbar med Lena Nyman och en sexig film som ska heta Nyfiken Gul. Problemet är att den filmen kom först 1967. I bakgrunden vid samma tidpunkt spelar man Tages hitsingel "Miss Mac Baren". Problemet denna gång är att den låg på Tio i topp i november 1966! Alltså, rejäla slarvfel som borde undvikits.
Av hennes tre äktenskap skildras bara ett. Basisten Sture Åkerberg framstår som den livslånga kärleken, som här blir en röd tråd i handlingen, och bröllopet i kyrkan får utgöra pampig final i bästa Åsa-Nissestil. Monica hann i verkligheten med ett äktenskap även med basisten Lasse Pettersson men detta fick inte plats i handlingen. Inte heller hennes förhållandena med pianisten Steve Kuhn och Magnus Roger omnämns. Däremot får alla tillfälliga förbindelser representeras i filmen av en okänd amerikan kallad Chambers som naturligtvis bedrar henne.
Monicas alkoholproblem, ständigt dåliga samvete för dottern och hennes prestationsångest skildras med varsam hand, och det ska vi vara tacksamma för. Vi ska ge manusförfattarna en eloge för att de inte föll för frestelsen att frossa för mycket i skam och elände.
I handlingen, som naturligtvis aldrig kan bli heltäckande, saknar vi ändå stora bitar. Revyerna med Hasse och Tage nosar man bara på och film- och tevekarriären liksom samarbetet med Povel Ramel saknas helt.
Slutligen ett par exempel till på konstigheter. För att sy ihop den påhittade konflikten med fadern målas en falsk historia upp om en i radio direktsänd konsert med Monica och Bill Evans i USA. Att Sveriges radio med Arne Thorén som reporter skulle satsa så stort 1965är skrattretande. Likaså påstår man i filmen att Ella Fitzgerald hånade Monica för hennes försök att sjunga om New Orleans under hennes första USA-besök. Enligt Monicas egna memoarer var det Louis Armstrong som hävde ur sig något liknande när de träffades i Sverige.
Naturligtvis kan man inte begära hur mycket som helst av en film om en artist. Även om det råkar handla om en av våra största. Men att avsiktligt förvränga ett människoöde och slarva med tid och väsentliga fakta är inte OK. Manusförfattarna hävdar sin konstnärliga frihet och uppfinner en egen genre inom vilken det är tillåtet att hitta på vad sjutton som helst.
Att hela projektet sedan räddas av en omåttligt begåvad ung skådespelerska och sångerska hjälper inte.

INGEN TROR DEJ

Hörde häromdagen en historia om Zlatan som kom att sätta igång både minnet och tankarna. Sann eller inte men så här var historien. Zlatans fru lär visst komma från Lindesberg och vid ett av familjens besök där utspelades följande. En ung grabb mötte en storväxt figur som kom joggandes längs vägen. Grabben fick till sin stora förvåning se att joggaren var just Zlatan. Storögt stirrade han på idolen som då utbrister: ”Ingen idé grabben – ingen tror dej!”

Ingen tror dej. Alla har säkert upplevt något liknande. Att uppleva något stort - och sedan inte bli trodd. Tänk så frustrerande att inte få dela upplevelsen med andra och dessutom bli beskylld för lögn och fantasier.

Själv minns jag ett par tunga exempel från barndomen. Det första hände vid åtta års ålder. I min lilla hemstad i Västergötland var det på den tiden vanligt att man firade lucia redan kvällen före genom att klä ut sig på olika sätt och gå och lussa för varandra. Både barn och vuxna spökade ut sig efter bästa förmåga och gick runt och ringde på hos grannar och vänner. Lite senare på kvällen samlades man på torget i staden och som jag minns var det rena feststämningen när alla skulle visa upp sig. En lustig tradition som idag säkert är bortglömd.

Första året var jag cowboy och sa ”tjing-tjing” till alla utan att väcka någon större uppmärksamhet. Året därpå blev det andra bullar. Pappa, som hade spelat amatörteater och revy i ungdomen plockade fram en låda med utklädningssaker och gjorde om mig fullständigt. En kudde på magen, frackjacka, ett skjortbröst i papp, fluga, runda glasöon, hög hatt, lite smink, och en rökpipa av plast i mungipan… och som om detta inte var nog en halvmeterstor säkerhetsnål för att hålla ihop kavajen. Resultatet var att döma av folks reaktioner fantastiskt. Vi gick ut och in ur stugorna i kvarteret och jag blev rikt belönad med både småpengar och godis.

När vi senare kom till torget utbröt kaos, och jag blev jag nästan nedtrampad. Alltfler strömmade till och pappa som var lika chockad som jag sa åt mig att börja gå. Vi gick gata upp och gata ned med en stor folkhop efter som skanderade ”Gubben, gubben…” Min reaktion var skräckblandad förtjusning. Att som liten knatte på åtta år väcka sådan uppståndelse var lite för mycket att hantera.

Kvällens händelse fick en fortsättning dagen efter på skolgården. När jag kom dit stod eleverna i små grupper och pladdrade på om den där konstiga gubben som de sett på torget igår kväll. Och jag, fylld av stolthet, stegade naturligtvis fram och ropade ut att ”DET VAR JAG!”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Ingen trodde mej! I stället blev jag hotad med stryk om jag påstod något så obegripligt dumt. Besvikelsen skar i hjärtat. När jag för en gång skull gjort något märkvärdigt så blev jag inte trodd. En av klasskompisarna kom fram lite senare och viskade att han tittat noga på gubben och tyckte sig känna igen vissa drag, men att det skulle vara jag, nej det kunde det ju inte bara vara. "Det förstod ju varenda människa".

På kvällen när det hela skulle redas ut under kvällsmaten tröstade pappa mig så gott det gick. HAN och JAG visste ju hur det låg till, och det fick vara bra nog

 

MUSIKMINNEN 4

Har man haft pop/rock/jazz som sitt främsta intresse sedan man gick i pappslöjden så har man ju hört en del. För min del var det klippt när jag först hörde Elvis på Radio Luxemburg - någon gång 1956. Det sade bara klick i skallen och på den vägen är det. En hel del konserter har det blivit genom åren, och många fantastiska upplevelser som man bara måste dela med sig av.
Det har blivit populärt att rangordna sina bästa album, låtar och just konsertupplevelser.
I min värld är det den 28 maj 1971 i Stockholms konserthus som satt de mest lyckligaste spåren. The Band besökte Stockholm på sin första Europaturné och hur jag lyckades få biljett till detta eminenta evenemang minns jag inte riktigt.
Att uppleva konserten var som att uppleva en ny värld. En värld av jordnära och genuin amerikansk kultur långt ifrån glammig showbiz, topplistor och tillgjorda rockstjärnor. Här hade vi att göra med en samling erfarna country/folk/rockmusiker från Kanada som, före de började skriva eget material, gjort sitt slitgöra i ändlösa turnéer som kompband åt rockvärstingen Ronnie Hawkins och senare Bod Dylan
Scenen var svagt upplyst i brunt och gult, och här satt de allvarliga herrarna och vred ur sig rotmusik som om det vore livet. Och det var just precis vad det var. Här var det musik på fullt allvar. Det var deras rötter, uppväxt och erfarenheter i renodlad och helt glamorbefriad  form. Känslofyllt och med stor skicklighet spelade bandet sina första album - Music From Big Pink, The Band och Stage Fright.
Publiken var med på noterna på ett andaktsfullt sätt. Det kändes som om man var med om ett musikhistoriskt ögonblick, vilket det naturligtvis också blev. Något publikfrieri var det heller inte tal om. Inte ett ord sades från scenen förutom vid ett tillfälle. Mitt i konserten ropade någon i publiken efter låten Chest Fever. Robbie Robertson tog ett steg fram till sångmiken och säger: "Gonna play them all...."
Få band har blivit så mytomspunnet som just The Band. Till saken hör förstås att gruppen inte heller blev så långlivad. Bara några år senare och ytterligare några album tog man farväl i och med den famösa konsertfilmen The Last Waltz.
Vad som gjorde bandet så unikt var både den fullkomliga samstämmigheten och de olika personligheterna. Ledaren Robbie Robertson, som skrev merparten av låtarna, var för sin tid en föregångare på gitarr. Hans smakfulla, lätt återhållsamma men utmejslade stil kom många att ta efter. Han byggde sina solon med exakthet och helt utan publikfriande överdrifter. Rick Danko använde sin bandlösa bas över hela halsen och hade en fladdrigt svängig stil anpassad för sina sånginsatser. Han spelade med hela kroppen om ni förstår uttrycket. Garth Hudson på Hammond, piano och saxofon var ett fenomen i sig. Med klassisk skolning hade han en musikalisk verktygslåda överlägsen de flesta. I Barney Hoskins biografi om The Band berättas det att hans familj hade större planer för sin begåvade telning än medlem i ett rockband. När han började lira med de andra var det utåt sett som musiklärare för de andra.
Då gick det bra. Före Chest Fever fick han på konserterna alltid en stund på sig för att spela ut och improvisera. Då kramade han ut en hel del av hela musikhistorien från Bach till jazz ur sin Hammond. Richard Manuel hade alltid nerverna utanpå kroppen och hans sånginsatser var märkligt känslosamma. Han fick också briljera med sitt pianospel när han inte bytte av Levon Helm bakom trummorna. Denne sångare och trummis var till viss del ett ansikte utåt. Hans lite hemgjorda, ekonomiska spelstil med hårt dämpade skinn var en viktig del av bandets sound. Inte ett slag i onödan, inga ekvilibristiska tricks var hans signum. Han är den trummis, i all anspråkslöshet förstås, som jag försökt efterlikna mest i mitt eget spel genom åren.
Det märkliga med sången är att alla tre ledsångarna lät ungefär likadant. Helm, Danko och Manuel hade samma tonfärg och samma lite sentimentala touch. Det är nästan omöjligt att plocka ut rösterna en och en, när de växlar stämmor och solopartier med varandra. Helm hade en lite strävare röst och med bredare dialektal prägel. Lyssna på The Weight och The Night They Drove Old Dixie Down. Rick Danko är annars den som brukar framhållas som den bäste. Många vill påstå att hans sånginsats på It Makes No Difference i The Last Waltz är den bästa någonsin, alla kategorier inom rockmusiken.
Trots att många år har gått och medlemmar som Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel är avlidna är intresset stort för gruppen. Nyligen släpptes en fin box med fem CD
med nymixade inspelningar från Academy of Musicspelningarna i New York 1971. Dessa fanns tidigare på den hyllade dubbel-LP:n Rock Of Ages. Här får man en mycket fin bild av hur fantastiskt bra bandet lät. Det intressanta är också att programmet som framfördes i stort är det som framfördes ett halvår tidigare i Stockholm.
I min musikaliska värld är The Band bland de allra största, och konserten i Stockholm mitt allra finaste musikminne.