PRINSEN

När Prinsen vaknar, vaknar världen och tillvaron börjar röra på sig.  En ny spännande dag tar sakta fart och alla cylindrar värms upp. För Prinsen ligger dagen öppen för nya äventyr. Hemmet är en spelplats och en arena full av möjligheter. Prinsens entusiasm ser inga gränser och ingenting av intresse undgår honom. Varje vrå och hörn i huset är en del av hans värld. Lådor och skåp har noga inventerats och han guidar gärna andra genom huset och gläds över att visa upp saker och ting. Numera när Prinsen har tillgång till både underhuset och överhuset har hans omgivning vidgats. I den övre delen finns sovgemaket med hela världen framför hans ögon. Inför den kan han peka, berätta och resa i fantasin. Inredningen och en mängd saker ger honom en mjuk bädd av trygghet och värme. De hushållsnära tjänsterna ligger honom varmt om hjärtat. Dagliga sysslor går som en dans med lekfull energi. Prinsen håller sig inte för fin för varken dammsugning, disk eller matlagning. Stolt och skickligt demonstrerar han nymodigheter i köket för andra som inte vet. Själv har han byggt upp en egen samling av både redskap, verktyg och maskiner, som stolt visas upp. Alla som är hågade bjuds in för närmare studier och olika övningar. De praktiska arbetenas yrkesmän respekteras högt och hyllas. Kulinariskt föredrar Prinsen det italienska köket med pasta i olika former, men även svensk husmanskost föredras. Dessutom favoriseras söta drycker. Ett bruk som någon gång t o m fått oönskade konsekvenser. I det dagliga värvet utanför hemmet har Prinsen en viktig roll som både ledare och inspiratör. Han kommunicerar livligt och knyter ständigt nya kontakter. Prinsen är både inkännande och social. Han trivs i andras sällskap och både sång och dans är glädjeämnen liksom fysisk aktivitet på olika nivåer. Resor med familjen genomförs i alltid högsätet och Prinsen njuter av både folklivet och utsikten genom bilfönstret. Allt kommenteras nådigt och med äkta intresse. Han vinkar gärna till alla och studerar trafikmyllret med både beundran och nyfikenhet. Ute på landet får Prinsen utlopp för sina praktiska intressen och studerar ivrigt olika maskiner i arbete. Erfarenheter som senare analyseras och diskuteras i olika sammanhang.  Som omväxling till dessa mer handfasta aktiviteter finns både litterära och cineastiska intressen. Här prioriterar Prinsen klassikerna, och han återkommer ständigt till de stora mästarna. Men även dokumentärer om olika samhällsförhållanden studeras gärna. Inför årets högtider är Prinsen både glad och förväntansfull. Han deltar alltid med stor inlevelse i alla tänkbara förberdelser.  

Prinsen är en stor personlighet och en förtjusande person som verkligen gör avtryck i tillvaron - och om en månad fyller han tre år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FAVORITLAG - TOK OCH GALENSKAP?

Att hålla på ett lag i hockey eller fotboll är inget konstigt. Det gör de flesta mer eller mindre. Men varför och hur kan diskuteras. Vad jag ofta slås av är att många både unga och vuxna  väljer ett lag i engelska Premier League eller i nordamerikanska NHL. Som ung kanske det inte är så märkligt. Man fattar ofta tycke för de bästa lagen som vinner mest och som ofta syns i TV. Av det skälet lär Arsenal, Chelsea och framför allt Manchester United ha flest supportrar här - eller "fans" som det numera kallas.
I NHL är det lagen med flest svenska spelare som är favoriterna. Allt det där är väl inte så mycket att orda om. Det är när vuxna blir rabiata beundrare till storlag någonstans ute i världen som frågor inställer sig. Alltså - vad är vitsen med att hålla på Real Madrid och Barcelona, egentligen?
Klubbar, stora som multinationella företag, som öser ut hundratals miljoner för att köpa in de bästa spelarna. Varför och vad är vitsen med att hålla på dom? Har inte förstått det. Vore jag uppvuxen i Katalonien med de nedärvda nationalkänslor som härskar där gentemot övriga Spanien vore det naturligt. Men att i Sverige, där nationalkänslor snarare ses som en belastning, hålla på Barca blir ju bara konstigt. Visst jag förstår - det är inget ont i att följa ett bra lag och tjusas av fantastiska bollartister. Men att verkligen h-å-l-l-a på laget i extrem mening. Det är då det blir tok och galenskap.
Har ofta roat mig med att ifrågasätta folks RÄTT att hålla på ett visst lag. Bor du i Skåne, har du då rätt att ha Brynäs  som favoritlag? Nja...Eftersom Brynäs har massor av supportrar över hela landet är det särskilt kul att retas med dessa. Många är kanske födda i eller har bott i Gävletrakten, OK då. En del kanske har släkt i Gävle eller rent av känner någon som spelar i klubben, också OK. Men för dem som håller på Brynäs av det skälet att de var ruskigt överlägsna på sextio- och sjuttiotalet, nej - inte OK.Tok och galenskap! Man ska enligt mitt förmenande hålla på det lag där man är född eller där man bor. Punkt. Hur skulle det se ut om Luleåbor håller på HV71 och Jönköpingsbor på t ex Frölunda? Räfst och rättarting och ordning i leden!

Alltnog, var står jag då själv i diskussionen? Håll i hatten!
För egen del är situationen nämligen den att jag är rabiat, på gränsen till sjukt engagerad i Färjestad BK. Som hockeylag är Färjestad en "pärla bland elitseriens (SHL) gråstenar" som en begåvad gymnasist en gång diktade. Jag blir illamående varje gång det blir förlust och glad och oerhört lättad i själen vid vinst. Egentligen tar jag varje förlust som en personlig förolämpning. När klubben vann SM för första gången 1981, då grät jag framför TV:n, och när jag på plats i arenan fick uppleva det senaste SM-guldet 2011 var det en av mina största stunder någonsin.
Jag har i alla år terroriserat min omgivning med olika medel. På arbetsplatsen var det naturligt att sprida diverse souvenirer. Allt från affischer, flaggor, lagbilder, klistermärken, plastankor och kalsonger med klubbmärket på. När jag en gång hängde ett par kalsonger i gardinerna på personalrummet rann sinnet över på en kvinnlig kollega. Jag fick lova att aldrig göra så mer.
Vad ger då mig rätten till denna dyrkan av landets bästa hockeyförening? Vad gör mig värdig?
På femtiotalet när jag var knatte var FBK ett lag i div III. I Karlstad härskade nämligen bandyn. Göta och senare Boltic regerade på vintrarna. FBK höll till på en uterink bakom fotbollsplanen på Tingvalla idrottsplats. Läktare fanns inte och man fick stå på snödrivorna
för att följa matcherna. Hockeylaget med sina blekgröna och fladdriga tröjor bestod mest av avdankade bandyspelare. Men vi dyrkade dom. 1959 byggdes en konstfrusen bana med hjälp av ideella krafter. Min pappa och jag var vid ett par tillfällen med och kärrade grus vid gjutningen. Rinken ligger på samma ställe som Löfbergs Arena ligger idag. Färjestad tog sig sakta upp genom seriesystemen och ishall byggdes så småningom. 1976 var det dags för den första SM-finalen och resten är historia. Själv var jag med hela tiden. Som pojklagspelare och målvakt med lånade benskydd, klubba, handskar och en Allers på magen under jackan stod jag på samma is som dagens stjärnor nu glider ut på. Visst karriären som spelare blev mycket kort, men känslan för klubben och hockeyn den satte sig fast.
Har jag då rätt att hålla på mitt favoritlag? Vad tror ni? Och förresten, vill någon annan
från annat håll, kanske i Luleå eller Jönköping, hålla på Färjestad, så går det bra.
Tok och galenskap!

MUSIKMINNEN 3 Utskrattad

Att bli utskrattad är illa nog, och att bli utskrattad av 2000 personer är... ja vad tror ni? Det hände sig att Bengt och jag var på konsert i Holland Park i London i början av sjuttiotalet. Folksångerskan Julie Felix gav konsert i den amfiteater som ligger mitt i den fina parken. Felix, som var populär inte minst i vårt land, hade just haft stor framgång med den latinamerikanska folksången El Condor Pasa. En låt som också lyftes fram av Simon and Garfunkel på en av deras album under samma tid. Vi kom sent och fick platser allra längst fram invid scenen på en rad med ihopfällbara solstolar med s k smärtingtyg. Det innebar som alla förstår att vi hade den stora publiken i ryggen och den berömda sångerskan framför oss på armlängds avstånd. Bra platser, tyckte vi och slog oss ned fulla av förväntan.

Alltnog, sångerskan intog scenen drog några ackord på gitarren, hämtade andan och klämde i med "I`d rather be a sparrow than a..............". Då hände det! Tyget i min stol sprack med ett brak som hördes perfekt i den fantastiska akustik som brukar vara själva finessen med en amfiteater. Felix tystnade tvärt och spände ögonen i mig.
Jag glömmer aldrig den blicken. Först ilska som sedan blev ett gapskratt som ungefär två tusen konsertbesökare glatt stämde in i. Det värsta var att jag försökte hålla masken och fick för mig att försöka sitta kvar i en solstol utan tyg. Det gick naturligtvis inte.
Jag försökte med intrasslade ben att resa mig upp för att då med en praktfull klang slå skallen i Bengts bakhuvud. Han hade kiknande av skratt böjt sig snett framåt. Detta utlöste förstås ännu en dånande skrattsalva från den stora publiken och artisterna från scenen.....
En tanke for genom skallen  - skulle jag ställa mig upp och buga inför publiken. Men nej, skammen tog över och jag satte mig försiktigt ned i stentrappan strax bredvid.
Julie Felix, denna älskvärda scenpersonlighet, kastade en slängkyss åt mitt håll och
tog om det hela från början. 

Hur konserten var? Ja, fråga inte mig. Jag satt där i trappan och gjorde mig så liten som möjligt. Musiken den kunde jag inte koncentrera mig på. Skam och elände.
Det är först efteråt som en sådan här händelse blir till en rolig historia - och ett kul musikminne.

MUSIKMINNEN 2 - BEATLESMANIA I KARLSTAD

Nu i dagarna firas det 50-årsjubileum i Karlstad. I oktober 1963 gjorde The Beatles sin första spelning utanför Storbritannien just i Karlstad. Vi talar om tiden efter det stora genombrottet. De flesta vet att bandet gjorde några hundår i Hamburg före det var dags att slå igenom stort hemma i England.
Konserterna, det var nämligen två föreställningar, som ägde rum i Sundstagymnasiets aula anses idag vara av samma dignitet som t ex Bruce Springsteens på Konserthuset i Stockholm 1975. Det är konserter som tusentals i efterhand säger sig ha varit på i, trots att publikkapaciteten minst sagt var begränsad.
Själv missade jag Springsteen, men jag såg och hörde The Beatles.

Förväntningarna var naturligtvis enorma. Som tonårig popfantast fanns ingenting större vid tillfället. Gruppen hade släppt tre singlar, en EP och en LP och de engelska musiktidningarna, som vi lusläste när vi kom åt, bevakade det nya popundret i minsta detalj. Sveriges Radio/TV var också med på noterna tack vare popgurun Klas Burling, som ordnade en livespelning i P3 och medverkan i popprogrammet Drop In. Resultatet blev ett massivt genombrott även i Sverige.

Konserten blev naturligtvis en omvälvande upplevelse för oss som var där. Ska vi vara ärliga så var det inte av rent musikaliska orsaker. Men vi förstod att det var musikhistoria vi upplevde. Det låg i luften. Att se gruppen var nytt, annorlunda och hjärtslitande. Det gjorde inget av ljudet var krattigt, att gruppen hafsade sig igenom sina hits och konserten var påfallande kort.
Ljudanläggningen var mycket klen även med den tidens mått. De små Voxförstärkarna stod på pinnstolar och sånganläggningen var mindre än vad de flesta garageband repar på idag. 
Men att se John Lennon bredbent och självsäkert skrika sig igenom "Twist and shout" och Paul McCartney skaka på håret och sjunga "I saw her standing there" var en upplevelse som gick rakt till hjärtat. Energin och glädjen var bedövande trots skönhetsfläckarna.
Publiken var lite avvaktande med på noterna utan att reagera på det viset som vi sett på massor av svartvita journalfilmer från den tiden. Men succé var det, fattas bara annat!
I eftersnacket lät det likadant överallt. "Det var skitbra, men Ken Levy & The Phantoms var också bra." De senare, som var ett engelskt rockband stationerade i Värmland, fick äran att vara förband, och rent musikaliskt spelade de nog beatlarna av scenen sju dagar i veckan.
Men trots gott hantverk kändes de gamla och mossiga. De spelade dessutom bara covers som t ex "Shakin`all over".

Efterspelet blev för egen del mindre roligt. Jag hade jag oturen att krocka pappas bil på parkeringen efter konserten. Jag backade ihop med en raggarbil och mosade en bakskärm, som inte var så kul att komma hem med. Särskilt som mitt körkort bara var två veckor gammalt!

Dagen efter blev vi Beatlesfantaster chockade när lokaltidningens (NWT) utsände fullkomligt mosade gruppen i sin recension. Recensenten ifråga var jazzmusiker och lade rent musikaliska aspekter på framträdandet. Han förstod helt enkelt inte att det vi upplevde skulle bli musikhistoria. Skribentens Beatlesrecension blev vida känd och har förföljt honom i alla tider. Vi var många som upprördes och jag vet inte hur många gånger jag läste om artikeln för att fatta. Idag förstår jag att han var fel man på "rätt" plats, och att han hade en poäng ifråga om musiken utifrån sina utgångspunkter. Alla mina år som musikskribent har nog lärt mig att förstå.

Idag femtio år efteråt är naturligtvis Beatleskonserten ett mycket kärt musikminne. Fattas
bara annat, som sagt.

KLÄDERNA GÖR MANNEN

Kläder och mode är större än någonsin i mediabruset. Att se rätt ut är viktigt när det gäller självkänslan. Det räcker alltså inte att vara hel och ren. Kläderna ska vara moderna, snygga och naturligtvis av rätt märke. Å andra sidan finns de som söker sin egen stil och revolterar genom att använda gamla kläder från t ex Myrorna. Ingenting förvånar längre när det gäller vare sig utseende eller klädstil. Allting går ut på att leva upp till ett ideal. Andras eller eget.

Det må vara hur som helst med det. För egen del numera är uniformen svart t-shirt, svarta jeans och svart jacka - en tunn på sommaren och en tjockare på vintern. På toppen av skapelsen sitter en baseballkeps. Kostym bärs nästan bara vid högtidligheter i familjen. Med det inbillar jag mig att jag står över allt vad mode och stil heter. Men det gör jag nog inte egentligen. Kanske skiljer jag ut mig en smula från andra äldre gentlemen, och det finns säkert orsaker till det. Vilka är det svårt att ha koll på själv. 

Men en gång i tiden var jag riktigt rätt när det gäller modet. För en mycket kort period var jag alldeles på pricken rätt. Så rätt att jag verkligen njöt av det. På ett barnsligt sätt var det viktigt för mig. Vi skriver tidigt sextiotal under de åren när jeansmodet var helt borta. Jeansmodet som kom i slutet av femtiotalet försvann helt under ett antal år för att återkomma i och med att Gul och Blå butiken i Stockholm började sälja blåjeans i början av sjuttiotalet. Denna gång kom däremot jeansen för att stanna.

Men före det var vi killar klädda som gubbar, och tjejer såg ut som små tanter. Det var verkligen viktigt att se vuxen ut. Det låter overkligt när jag påstår att killar i övre tonåren hade kostym, överrock och hatt både till helg och vardag.  Men så var det. Själv hade jag en smårutig hatt med fjäder i många år. Den försvann då och då på olika ställen men återfanns alltid. På fötterna hade vi botiner av gummi över lågskorna. Ett praktiskt men naturligtvis toktöntigt skodon. Allt detta har ett löjligt skimmer över sig idag men var ett faktum.

Mitt i detta upplevde jag min enda och stora stund som modelejon. 1963 mitt skarven av realskola och gymnasium hade Bildjournalen - den tidens bibel för alla unga människor - ett mittuppslag på hur den perfekte unge mannen skulle se ut.Jag lusläste artikeln med stigande upphetsning. Bekräftelsebehovet var stort och här skulle jag bli rikt belönad. Frisyren skulle vara kort med högst två cm hårlängd i nacken och det skulle vara kort borstad lugg. Kostymen skulle vara grå eller mörkblå med smala slag. Till detta hade man vit eller smalrandig skjorta med s k tabkrage som lyfte fram den lilla slipsknuten ordentligt. Slipsen skulle vara smal och diskret. Viktigt var att skjortmanschetterna stack exakt 2 cm över kavajärmen. Manschettknappar var ett extra plus. Skorna skulle vara spetsiga och gärna att ha ett spänne på sidan. I reportaget fanns en tabell i vilken man kunde kryssa i punkt för punkt hur kraven uppfylldes.

Döm om min förtjusning när jag fick alla rätt! Jag var bekräftad! Jag inte bara dög, jag uppfyllde kraven precis på pricken! För en enda gång i livet var jag alltså helt perfekt. Jag gratulerade mig själv och mitt i vanliga fall darriga självförtroende fick ett lyft. Men stunden på toppen skulle bli kort.

Några år senare var allting förändrat. I och med The Beatles kom de långhåriga frisyrerna, och Swinging London och popmodet på Carnaby Street kom att förändra allt.

Då var jag för länge sedan akterseglad, och trots tama försök att hänga på med knallröda byxor och gul- och rödrandig skjorta var man alltid flera steg efter.

Inte ens när jag kom över ett par Gul och Blåjeans var jag riktigt med på tåget. Den tiden är för längesedan förbi när jag söker bekräftelse i kläder. Svarta t-shirts räcker nog inte långt.

 

MUSIKMINNEN 1

På sextio- och sjuttiotalet åkte vännen Bengt och jag då och då till London för att lyssna på musik och springa i skivaffärer. Det var på den tiden det var möjligt att ha full koll på allt nytt som kom ut. Idag är något sådant helt omöjIigt trots all ny teknik. I London kunde man också komma över en ny platta före alla andra hemma i Sverige. När det hände var lyckan fullständig. Lycka var det också när man fick uppleva någonting riktigt bra på musikklubbarna som vi gick på. Låt oss berätta om ett bra exempel. Runt 1965 då bluesmusiken dominerade på klubbarna i London bildade organisten/sångaren Graham Bond ett band som kom att bli klassiskt. Bandet kallades Graham Bond Organisation och där fanns bl a kommande storheter som Ginger Baker och Jack Bruce. Många vet förstås att dessa senare blev världsberömda i Eric Claptons supergrupp Cream. Bond försvann från scenen och ingen visste egentligen vart han tagit vägen. Bortglömd var han inte, och de engelska musiktidningarna skrev ständigt om de rykten som florerade kring honom. Ibland sågs han i USA och ibland hade han visat sig i Västindien. Hela tiden spekulerades det i när Bond skulle återvända till London. Så hände det sig att vi i augusti 1973 satt på jazz- och bluesklubben 100 Club på Oxford Street och slölyssnade på ett rätt likgiltigt bluesrockband som hette Jody Grind. Utbudet just den kvällen var magert och vi hade ingen annanstans att gå. Men det skulle bli en kväll att minnas. Plötsligt gick det sus genom den fåtaliga publiken, för in i lokalen kom ett mycket märkligt sällskap i färgsprakande kläder. Bland många en vacker mörk tjej i ofantlig afrofrisyr som gick hand i hand med en kortväxt, rundhyllt figur i stor kaftan och höga kragstövlar. Hans hår var kolsvart och räckte ned till midjan, och ett långt flätat skägg fullbordade figuren. Det var Graham Bond! Mannen, myten legenden. Bandet slutade spela av ren upphetsning och uppståndelsen i lokalen var inte ta fel på. Bond gick fram till organisten som snällt reste sig och lämnade plats. Han satte sig tillrätta bakom Hammondorgeln och skrek - Do you still play the blues in Britain? Sedan började han att spela. Resten av bandet fick haka på så gott det gick och ett långt och häftigt jam blev resultatet. Gitarristen var oerhört nervös men gjorde sitt bästa för att inte skämma ut sig. Vi satt nära honom och såg hur han nervöst försökte följa Bond. Efteråt meddelade Bond att han var tillbaka för gott och hade ett nytt band och en ny skiva på gång. Händelsen fick stor uppmärksamhet i nöjespressen och förväntningarna var stora på det som skulle komma. Men så mycket mer hände inte.Tyvärr slutade det inte alls lyckligt. Sprit, droger och andra problem tog över och i maj året efter hittades Bond död - överkörd i tunnelbanan. Ännu ett av många offer för rockens alla livsfarliga myter. Men ett musikminne är det. En upplevelse man aldrig glömmer!

SPEGEL SPEGEL PÅ VÄGGEN DÄR....

Vill inte påstå att jag är särskilt beroende av prylar. Visst finns det saker som jag är rädd om och vårdar väl. Men grejor är alltid grejor och alltid ersättningsbara - nästan.
Därför blev jag själv förvånad över hur jag reagerade när olyckan var framme härom veckan.
På väggen i sovrummet hängde en gammal spegel med tvådelat glas och med fin förgylld ram. En gammal fin pjäs jag hade ärvt av farmor. 
Mina farföräldrar emigrerade till USA i slutet av 1800-talet som så många andra. Efter mycket sparande och gnetande gjorde dom en resa hem till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Då bröt första världskriget ut och de kunde inte återvända. De fick snällt stanna hemma i gamla Sverige och vännerna i USA sålde en del av bohaget och skickade hem en del.
Bland dessa saker fanns ovan nämnda spegel som så småningom skulle bli min.
Här har vi alltså att göra med ett föremål med en historia. Värdet har jag ingen aning om men
det s k affektionsvärdet var naturligtvis stort.
Nu börjar väl alla ana slutet på historien, och visst det gick åt skogen. Men det värsta är hur det gick till och min egen inte obetydliga roll i det hela.
Spegeln hängde i ett bastant rep, gammalt men rejält, trodde jag. Varje gång ett av barnbarnen skulle sova hos oss togs spegeln ner för att inget skulle hända. Han sover nämligen på en madrass på golvet s a s inom räckhåll för den stora och tunga pjäsen.
Alltid när vi satte upp den igen diskuterades det om det gamla "bastanta och rejäla" repet skulle hålla.
- Absolut!  var alltid min mening 
- Har det hållit i så många år så håller det ett tag till! 
Strax efter den senaste upphängningen hördes ett obeskrivligt brak ut till köket där vi höll till. Det lät som om en bil skulle ha kört igenom fönstret i vardagsrummet.
Scenen som mötte oss i sovrummet var förskräcklig. Guldpläterade träflisor och glasplitter täckte hela golvet.
Saneringsarbetet ville, trots stora ansträngningar, liksom aldrig riktigt bli färdigt. Än idag tittar små glänsande spån fram i vrårna.
Mitt i alltihop greps jag av en stor och kväljande sorg. En tår klämdes fram, mest över min egen dumhet, men också av ett nostalgiskt och sentimentalt stråk som drog igenom hela 
kroppen.
Resten av spegeln står nu ute i garaget bland återvinningsburkar och tidningshögar. Där hör den verkligen inte hemma.

FARBROR WALTER

Alla har vi säkert någon person som betytt lite extra för oss under barndomen. I mitt fall kallade jag honom "farbror Walter".  En äldre bror till pappa som efter ett bökigt liv hamnade hemma hos farmor de sista tjugofem åren i livet. Hela hans bakgrund känner jag naturligtvis inte till. För mig var det bara en snäll och mycket rolig farbror som tog sig tid med mig.
Lite om hans historia snappade jag ändå upp under uppväxten. Men med ett barns troskyldighet funderade jag egentligen aldrig över varför han bodde hos farmor i så många år. Han lär ha varit ett begåvat barn,  lite av ett sk söndagsbarn som omhuldades lite extra.
I vuxen ålder hamnade han i Göteborg, gifte sig, fick tre barn och jobbade som mekaniker. Frun stod inte högt i kurs hos farmor och farfar av någon anledning. Det talades och viskades om fylla och andra karlar. Slutligen och efter många besvärliga turer hamnade alltså Walter något tilltufsad hos farmor efter det att farfar dog i hjärinfarkt samma dag som han gick i pension.
Walter och farmor bodde i Eskilstuna och när vi träffades var han för mig en snäll men alldeles för gammal "storebror". Han hade motorcykel och jag fick ibland sitta bakpå iförd båtmössa. Hjälm förekom inte på den tiden. Han fiskade med mig, kickade boll med mig och hade alltid tid att ligga på sängen och berätta om legendariska gamla matcher som IFK Eskilstuna spelade med idolerna Curt Spogardh och Lasse Jangblad. Han satt med mig i fönstret i den gamla lägenheten och räknade bilmärken i timmar. Alltid med oändligt tålamod, glatt skrockande och den sura pipan i munnen.
Walter blev med tiden tämligen korpulent och god mat fick säkert ersätta många andra glädjeämnen.
Alkohol förekom men i mycket begränsad utsträckning tack vare farmors envishet. Walter tog sig gärna ett järn men det hände vad jag förstod inte så ofta.
En fin historia finns att berätta just i det sammanhanget. Walter satt med kompisar och festade vid ett av dessa sällsynta tillfällen. Nåväl, groggvirket tog slut och kompisarna skickade naturligtvis ut Walter till kiosken för att köpa mer. Han tog motorcykeln vinglade iväg och ställde sig i kioskkön. En patrullerande polis kom förbi, stannade vid hojjen och upptäckte ett trasigt bakljus. Konstapeln stegade fram för att fråga Walter om det möjligen var hans MC. Walter blev skärrad och stammade fram  - Jag är väl för fan inte full!!..Så var den dagen förstörd.
En annan klassiker från Walter var vid en påskmiddag hemma hos faster Alice. Där hade det på dignande bord dukats upp läckerheter i mängder. Walter tyckte sig manad att säga något lämpligt och berömde värdinnan över den goda kokta potatisen!!
En annan gång vid samma bord smackade han belåtet efter att ha smakat på vinet och deklarerade
- Det är gott det här billiga vinet också!!
Uttrycken har gjorts odödliga i släkten, inte minst genom min ohängde yngre bror som flitigt sprider Walters pärlor omkring sig vid alla upptänkliga tillfällen.
Snällheten och troskyldigheten spelade Walter många spratt. Arbetskamrater och andra var nog inte så snälla alla gånger. Han blev lurad på pengar och försäljare av olika slag hade en trogen kund i honom. Han var dessutom en obotlig optimist. Varje vecka lämnade han in buntar med tipskuponger. Alltid med stridsropet att "denna vecka slår det". Han vann visst en slant vid något tillfälle, men jag minns inte när och hur mycket han fick in. Troligtvis var det inte mycket, då han nästan alltid var ganska pank.
Walter var som sagt mekaniker och en duktig sådan. Hans ekonomi satte begränsningar för bilparken. Walter blev pålurad det ena skrället efter det andra.
Mig gjorde det inget. Jag älskade bilturerna med Walter.
Det var inte alltid vi kom hem i tid, men vad gjorde det. Jag fick ju stå och tjoa med huvudet upp genom takluckan i en gammal Austin.
Vi åkte runt halva Sörmland, och jag satt andäktigt och lyssnade på hans berättelser. Utanför Trosa höll det på att gå riktigt illa. Walter körde utan att stanna upp på den stora riksvägen mitt framför en stor fiskbil som fick tvärnita med tjutande bromsar. Chauffören stack ut näsan för att ge oss en rejäl utskällning, men Walter skrek tillbaka - Nänä, vi ska inte ha nån fisk idag, fick in ettans växel och så bar det snabbt iväg igen.
När Walter i tidig morgonstund skulle åka till jobbet utspelade sig alltid samma procedur enligt förstummade grannar. Ut kommer Walter med kepsen neddragen i pannan, sätter sig i bilen och försöker starta, inte ett ljud i motorn, Walter tänder i lugn och ro pipan, öppnat motorhuven tar upp en liten skiftnyckel och slår tre precisa och väl avmätta slag på fördelardosan, går in i bilen igen, för att sedan starta och glida iväg. Förstummade grannar missade enligt uppgift aldrig denna morgontidiga show.
När Walter kom hem till någon med piano vankades det musik. Aldrig på uppmaning, bara när han själv hade lust, satte han sig ned och spelade. Och som han spelade! Han satt i timmar och musiken bara flöt fram. Var han hade lärt sig detta begrep jag aldrig. Men farfar och min egen far var ju musiker så varför skulle inte Walter också vara det.
I många år brevväxlade vi. Walter präntade sina brev med sirlig text och gav alltid uttryck för sina funderingar. Han var ganska poetisk i sina utsvävningar och man kunde ana en viss
terapeutisk funktion i det han skrev. Inte för att jag begrep det då som ung, men breven finns till viss del kvar.
Naturligtvis var Walter en person som trots det saktmodiga vardagslivet bar på tunga minnen. Att tillbringa så många år med att försörja sin gamla mamma var naturligtvis en god gärning, även om han nog inte såg det så.
När Walter var femtioåtta fick han en stroke, eller slaget, som man kallade det då. Några dagar på sjukhuset och sedan var han borta. Jag var vuxen då och kunde hantera det ganska bra.
Men jag saknar honom fortfarande.
Tack Walter!

90 WARDOUR STREET

Alla har vi väl en plats eller en gata som betyder något speciellt. En plats med känslor, dofter, ljud och minnen.

För mig är det 90 Wardour Street i Londons Soho. Nyligen var vi där igen. Trotsade regnet, kände på den ojämna stenbeläggningen, vädrade dofterna och lät minnena växa fram. Det var sextio- och sjuttiotal, spända förväntningar och en glupande aptit på nya upplevelser

Där bland pubar, kaféer och diverse småaffärer låg Marquee Club.

En gång pop - och rockmusikens eget Mekka, och världens mest betydelsefulla rockklubb.

I den gamla slitna lokalen spelade nästan alla av betydelse , och de

skrev rockhistoria.

Att räkna upp artister som spelade på Marquee är meningslöst. Det räcker med att nämna några för att förstå betydelsen. Rolling Stones, som en gång bodde i kvarteret var saliga när de fick spela där i början av karriären.

Jimi Hendrix var där första gången i januari 1967 med hela rocketablissemanget i publiken. Ryktet om en ny gitarrfantom hade gått och ingen blev besviken.

The Who spelade där varje tisdag i nästan ett års tid i samband med skivdebuten. Supergruppen Cream mötte sin publik där för första gången, och Bowie var trogen som både artist och besökare åren före sitt genombrott.

Själv upplevde jag bl a King Crimson, The Nice, Yes, Jethro Tull och många fler i den syrefattiga och stekheta trängseln.

Inträdet för icke medlemmar var (hela!) tio shilling och ibland sträckte sig köerna ned till Old Compton Street. Men in kom man alltid.

Det ryktas om att 1700 packade ihop sig på det ovan nämnda Hendrixgiget. Det lär ha varit plats för knappt hälften om jag minns rätt.

Marquee startade 1958 på 165 Oxford Street som en jazz- och bluesklubb, och flyttade i mitten av sextiotalet in i Soho. Blues var stort i London vid den tiden och Alexis Korner, Cyril Davies, John Mayall, Long John Baldry och Graham Bond var stammisar på scenen. När rocken senare kom att dominera blev klubben världsbekant och massor av turister sökte sig dit utan att den för den skull tappade i betydelse.

Att gå på Marquee blev ett måste under varje Londonbesök. Det var ett säkert kort. Var inte musikerna berömda då, så blev de det senare. Klubbens höga status gjorde att alla ville dit och ett gig där betydde en knuff vidare i karriären.

Ägare fram till 1970 var John Gee, en gentleman som egentligen föredrog Frank Sinatra. Ofta presenterade han grupperna själv vilket bidrog till hans karisma.

Etablerade stjärnor sågs ofta i publiken. Vid ett tillfälle 1973 uppstod en våldsam palaver strax bakom oss framför scenen. En viss Keith Moon i vit kostym hoppade utan förvarning på en person, och det tog några minuter innan besökare och vakter fick stopp på slagsmålet. Det var en ovanlig situation i en annars mycket trivsam atmosfär. Före 1970 serverades bara läsk och kaffe. De som föredrog annat fick sitt på intilliggande puben The Ship, som fortfarande finns kvar.

Klubben levde vidare och flera berömdheter gjorde återbesök för att hedra stället. Stones gjorde en konsert 1970 som filmades (se den på You Tube), och David Bowie gjorde också en filmad show senare. När hårdrocken slog till på

sjuttiotalet spelade naturligtvis Motörhead, Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest och alla de andra på Marquee.

Men 1988 fick allt ett slut då slut då fasaden på den minst sagt slitna

byggnaden börja rasa. Sist ut på den rödvida markisprydda scenen var gitarristen Joe Sastriano.

Marquee flyttades först till Charing Cross Road med Kiss på programmet på öppningskvällen. Men vad hjälpte det. Magin var borta. Trots senare återupplivningsförsök på både Leicester Square och Uppers St Martins Lane är Marquee nu bara ett kapitel, ett glänsande sådant, i rockhistorien.

Idag är det svårt att spåra var klubben låg. Ett hotell har tagit plats.

Det är en konstig känsla av tomhet att stå på klassisk mark och minnas. Vi satte oss på Starbucks strax bredvid och hämtade lite kraft.

Senare läste vi i Uncut att en liten rund blå skylt på väggen förkunnar att Keith Moon spelade där för länge sedan.

Men den missade vi.

HÅKAN BRÅKAN

I april är det dags för ett nytt album med Håkan Hellström. Ska vi gissa att hyllningskörerna kommer att klinga ut i alla tänkbara media ännu en gång?
Håkan tillhör ju den lilla klick av oantastliga artister som står över all kritik. Han har sällskap av
t ex Robyn och Kent. Inte många ifrågasätter ett nytt album från någon ur denna illustra skara.
Nu är detta i och för sig inte oförtjänt. Vi talar om artisteri på hög nivå.
När det gäller Håkan är det intressant att hans första singel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blev fullkomligt spolad av recensenterna i de största tidningarna.
Den gamla tröttsamma rivaliteten mellan landets två största städer gjorde sig påmind. Här kom "en go gubbe" och trodde att han var något. Ungefär så var andemeningen i kritiken.
Det där är lustigt nog helt bortglömt idag. När andra singeln kom vände allt på ett ögonblick. En extatisk recension i Aftonbladet drog igång solokarriären. Idag är kritikerna eniga om hans förtjänster även om somliga ibland kan invända mot hans brist på sångröst.
Det har också visat sig att han knycker rätt friskt från andra när det gäller sina texter. Men allt detta är något de flesta gärna bortser ifrån.
Låt oss titta lite närmare på Håkans artisteri.
Det som skiljer ut honom från Kents fyrkantiga tjurighet och Robyns exklusiva klubbmusik är folkligheten. Han är helt enkelt lätt att tycka om.
Hans största tillgång är hans originalitet. Ingen har gjort vad han gör varken förr eller senare.
Med sin naturliga och uppriktiga charm och generösa scenpersonlighet blir han alltid kompis med alla i publiken.
Det blir som ett barnkalas varje gång han uppträder. I fiskdammen får vi alltid en bit av hans älskvärda person. Kanske är han Göteborgskillen som vi alla skulle vilja ha som granne eller som kusin. Han är något av en "blottare" när det gäller känslor, och vi får en stor portion värme och lycka med oss i godispåsen när vi går hem.
Hans låtskriveri är ett kapitel för sig. Sättet att fullkomligt strunta i alla regler och mallar är unik. Hans texter löper fritt utan tanke på versmått eller betonade eller obetonade stavelser. Han säger det han vill säga och så får det gå som det går.
Alla som har försökt att skriva en låt vet att mallar krävs för hur text och musik ska finna en form. Versmått, stavelser och takter är byggstenar som är svåra att komma runt.
Håkan tar sig stora friheter och bryter mot allt det som de flesta andra sliter ont med.
Han jobbar efter eget huvud och vet inga hämingar.
Får inte orden plats så sjunger han lite snabbare eller så får de kastas in i nästa rad. Råkar det rimma ibland - so fine - men känslan och historien som ska berättas är viktigare. Antingen det är rumlande och extatiska utlevelser eller små bitterljuva bilder av livet som ska berättas, så får ingenting komma i vägen för fantasin och den kreativa processen.
Det är det impulsiva och gränslösa skapandet som är nyckeln i hela hans arbete.
Hur samarbetet med de musiker som hjälper honom att skriva låtarna går till är en gåta. Björn Olsson som stått för musiken i otaliga fall måste inte bara vara skicklig utan också en mycket flexibel människa.
Att bearbeta en Hellströmtext musikaliskt  måste kräva både geni och tålamod.
En av förra årets mest tokroliga TV-upplevelser fick jag i somras i en allsång i "Lotta på Liseberg".
Något ljushuvud hade valt just "Känn ingen sorg ...".  som ett passande inslag i det västkustska gemytet. Problemet var ju bara att ingen kunde sjunga den.Varken allsångsledare eller publik tog sig igenom texten. Det blev ett snubblande på ord och stavelser och fiaskot fick skrattas bort. Det var ju som sagt bara underhållning. Men ett minnesrikt inslag blev det.
Vi lär oss naturligtvis att Håkan är Bråkan och att han inte låter sig kopieras. Därför tror jag inte att vi får uppleva plattor typ "Den och den sjunger Håkan Hellström." Han har med sitt unika sätt att jobba satt upp ett effektivt stängsel kring sitt låtskriveri.
Men innehållet i texterna är generöst allmängiltiga. Här är Håkans värld vår på det viset att vi känner igen oss.
Vardag, fest, kärlek, sorg, barn, förpliktelser, åldrande - det finns ju där i sångerna att ta del av.
Trots den kraxiga sången, de bakvända och knixiga låtarna.
Men alltid med ett stort och bultande hjärta.

 

DET VINRÖDA MONSTRET

Eurostar hette den, och kom från det stora och multinationellt berömda elektronikföretaget i Tyskland. Det var ”dammsugarnas dammsugare” om man skulle tro den mycket unge och vattenkammade säljaren i den vita kortärmskjortan i varuhuset.

Med stort och provisionsbaserat engagemang redogjorde han för sug - och ljudtester, partikelutsläpp och design. Svadan och charmen var praktiskt taget oemotståndlig.

Enbart namnet lockade till köp. Euro var namnet för dagen. Då i mitten av nittiotalet var Europa och EG en ren dröm för oss svenskar. Krogarna lockade med EG-priser på mat och dryck, och kom vi bara med i EG skulle vi inte bara få bidrag och spriten nästan gratis utan också jobb i massor.

När så EG blev EU och vi blev medlemsland kom verkligheten ikapp oss. Men det är en annan historia.

Alltnog, tillbaka till dammsugaren.

När VISA-kortet var dragit och jag äntligen fått grepp om kartongen för utgång till bilen sa den vattenkammade:

     -  Egentligen vet jag inte ett skit om dammsugare. Det är min sambo som städar, jag ser inte ens dammråttorna, sa han med ett elakt smil.

Att vi hade fått ett monster i huset stod snart klart. Eurostaren visade sig vara ett ondskefullt väsen som skulle få en någorlunda balanserad tvåbarnsfar att drivas till ursinne en gång i veckan.

Den stora och vinrött glänsande apparaten var imponerande tung och gjorde sig bra i städgarderoben, men visade sig snart högst ovillig till arbete.

Tung som en mindre stridsvagn följde den bara motvilligt med ut på golvet. Att dra med vanliga kroppskrafter räckte inte. Eurostaren stod lugnt still. Ett ilsket ryck i slangen krävdes, med följden att vidundret då kom farandes och slog en i hälarna. Med små hjul och tung kropp levde den sitt eget liv på golven i huset.

Med precision sökte den upp varje stolsben eller dörrpost för att där stå och tjura på stället. Att rulla över sin egen sladd – otänkbart! Att ta sig upp för en mattkant – rena bergsklättringen! Så fort det kom till lite tuffare tag under bord eller mellan sofforna i vardagsrummet kastade den sig helt enkelt på rygg under ilsket vrålande.

Fredagstädningarna blev en hård och ojämn kamp mot ett monster som helst av allt ville stanna i garderoben. Ursinnet över en alltför dyr och idiotisk konstruktion blev ett blodtryckshöjande elände av gigantiska mått, och till slut hamnade eurostaren i garaget.

Så hände det sig att svärmor skulle flytta och vi i familjen tog på oss slutstädningen av hennes lägenhet. Med viss tvekan föll dammsugningen på min lott. Svärmors dammsugare var en klassisk brunsvart Electrolux från fyrtiotalet. En lite långsmal sak med medar.

Den visade sig bli en ren fröjd att samarbeta med. Som en liten snäll tax följde den varje steg jag tog. Den sög och sög, inga stopp, inga överfall på bakbenen utan bara ett lugnt och sansat uppträdande.

Tänk vad tekniken (inte) har gått framåt!

Vad som hände med monstret är en historia för sig. Vår granne och spelkompis i bandet, O, behövde snabbt en dammsugare till sin tillfälliga lägenhet efter en separation. O, som tack vare sin vänliga person och erkänt stora tålamod gick i bandet under namnet ”den gode”, tog gärna hand om monstret.

Efter två veckor kom han, svart i ögonen av okontrollerad ilska , och skrikande med gäll röst:

-         Ta skiten! Jag står inte ut!

Monstret blev till slut tvångsplacerad och kom att sluta som dammsugare i den replokal som vi delade med flera andra band.

Där fick den garanterat stå i lugn och ro och helt i fred i många år.

MUSIKEN I FRAMTIDEN

Svensk musik säljer bra utomlands. Branschen har anpassat sig efter den nya tekniken. CD-skivan har förklarats död och ersatts av nedladdningar och streaming. Och mitt i allt regerar Spotify och You Tube. Eller "äger" för att att använda ett modernt uttryck.
De skivor som trots allt köps tycks vara mest vinylplattor! Låt vara i liten mängd och av entusiaster, men ändå.
Alltså är allt frid och fröjd. Det fungerar, bolagen lever vidare, artisterna får sina pengar om än i mindre mängd, tillgängligheten är ofantlig och det totala musikintresset bara ökar.

Men - ändå. Det finns en stor och viktig hake och det gäller framtiden. Vem ska minnas dagens artister när skivorna som medium inte längre finns. En skiva i rent fysisk bemärkelse överlever ju. Gamla stenkakor, LP, EP, singlar och CD-skivor finns ju kvar och påminner  kommande generationer om musiken och dess artister.
Hur ska dagens artister bli ihågkomna och legendariska? Deras musik som idag häckar i låtlistor i datorer och telefoner kommer naturligtvis att drunkna i mängden. Och vem sparar låtlistor i en dator?
Och ingen ska inbilla mig att Spotify kommer att bli lösningen på mina farhågor. Snart nog är det fenomenet upphunnet och utkonkurrerat av nya intressenter och tekniska lösningar.

Ytterst handlar det ju naturligtvis om musik som konsumtionsvara. En låt håller någon månad och sedan kommer det en ny o s v. Musiklyssnandet idag är mest ren konsumtion och tillfredställelse för stunden. Artister drivs fram som plantor, konsumeras och... glöms bort.
Det är ingen rolig utveckling om ni frågar mig.
Visst, det har alltid funnits dagsländor. Populärmusik som kommer och går. Pop- och schlagerbranschen har alltid fungerat på det viset. Men problemet är att idag riskerar även de artister som jobbar med tyngre och djupare mening  också att glömmas bort och drunkna i den nya tekniken.
Mediet att överleva i finns inte längre!
Än så länge produceras det musik i form av ett album men hur länge? När albumen inte längre finns i vanlig mening så försvinner de snart som form.

Vilka ska bli framtidens Sinatra, Dylan, Beatles, U 2 eller Springsteen? Artister som skriver in sig i musikhistorien och som ska fungera som förebilder och inspiration för nya generationer. Hur ska det gå till när de inte längre finns?

Hur allt detta ska åtgärdas vet naturligtvis inte jag. För egen del är jag varken teknikfientlig eller
överdrivet konservativ. Som musikälskare är jag bara orolig. Orolig för musikens utveckling som sådan och bekymrad över att INGEN har framfört dessa funderingar i debatten.
Har ni läst någon musikskribent diskutera problemet? Nej.
De stora tidningarnas musikskribenter är upptagna med att vara såååå hippa och omfamna allt nytt reservationslöst. Att riskera bli betraktad som mossig och teknikfientlig vågar man inte.

SPRÅKUTVECKLING OCH MODEORD

Att vårt språk utvecklas är naturligt. Världen globaliseras och med den förändras språket. Den tekniska utvecklingen ger oss också nya ord hela tiden.
Tänk efter hur många nya ord vi fick tack vare datornas intåg i våra liv. Många ord som vi strör oss med idag var obegripliga bara för tjugo år sedan.
Varje år får vi nya ord som upphöjs till riktiga ord och som sedan kommer in i ordlistorna.
Vi har också en annan förändring av språket som sker ute bland folk. Ord och uttryck som förändras i betydelse spontant och utan närmare förklaring, och som sedan används av alla och envar.
Man kallar det modeord, och här är några exempel.
Minns ni när "ses" blev "syns"? Någon gång i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet började vi säga "vi syns" i stället för "vi ses". Ett slarvigt språkbruk som så småningom blev accepterat - åtminstone i talspråk.
Att "spendera" tid är direkt hämtat från engelskan och är ett exempel på en anglicism - alltså ett låneord. I svenskan spenderar vi pengar men knappast tid om vi ska vara ärliga. Men helt fel språkligt är det inte enligt uppgift, men fånigt, i alla fall i min ordbok.
Ni som var med minns säkert när ordet "häftigt" bytte skepnad. Från att betyda plötsligt, intensivt eller våldsamt fick det en positiv skepnad. "Häftigt" blev någonting mycket bra helt enkelt och så har det förblivit. I början av sjuttiotalet hörde jag talas om det för första gången.
Det lilla obehagliga ordet "fet" har fått en lustig betydelseförskjutning. En "fet fest" är en en brakfest. Eller hur? Att "rocka fett" är att verkligen göra succé. "Fet" dök upp i sina nya kläder i slutet av nittiotalet.
Nutida och aktuella exempel är inte svårt att finna.
Hur ofta hör vi inte nu i olika sammanhang att något "inte är hugget i sten"? Var och varannan politikerintervju innehåller uttrycket. Inte så konstigt med tanke på hur ofta politiker svänger sig fram och tillbaka med t ex sanningen.
Stenhuggeriet dök upp på allvar 2012 och lär hänga kvar tills något nytt dyker upp.
Ytterligare ett exempel är "att göra skillnad". Om någon "gör skillnad" så utmärker man sig på ett positivt sätt. En hockeytränare säger t ex att det gäller att "göra skillnad därute". "Därute" är alltid isen på hockeyspråk om ni inte visste det.
I hockeyn finns fler exempel. Nu har man lite snobbigt dammat av det latinska "momentum". Leif Boork lär vara först med att använda det. Det betyder ungefär "avgörande ögonblick".
Exemplen är många men det som intresserar mig är HUR dessa ord dyker upp. Var och i vilket sammanhang dyker orden upp allra först och av vem?
Någon måste ju ha varit först, eller hur?
I exemplet "momentum" vet vi kanske.
Men vem sjutton var först med "fet" och stenhuggeriet?

BLYG VÄRLDSTJÄRNA

Såg i tidningarna att även Rod Stewart har gett ut sina memoarer, varför inte, han har säkert en del  intressant att berätta.
Vi kan nog vänta oss den gamla vanliga historien från koja till slott kryddade med lite skandaler och gamla kära fotbollsminnen.
De senaste åren har jag läst om både Eric Clapton och Keith Richards. Det är alltid kul att gå bakom kulisserna.
När det gäller Rod Stewart glömmer man lätt att han i början av 70-talet var en av de mest respekterade i rockbranschen. Hans tre första soloalbum var alla gedigna plattor som faktiskt håller än.
Sedan kom det stora genombrottet och idag är han en i mängden av mätta storheter som knappt ställer in skridskorna före match.
Låt mig få berätta om ett personligt minne från Stewart före genombrottet.
1968 var bluesen återupptäckt av vita musiker i England. Alexis Korner, Graham Bond och John Mayall regerade på klubbarna i Londons Soho. Fokus låg alltid på sologitarrister som t ex Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck.
Beck som hade ersatt Clapton i The Yardbirds gjorde solokarriär och fick oväntat en instrumentalhit med en (hör och häpna) fransk Eurovison Song Contestvinnare som på engelska hette Love is blue. Blues och schlager var naturligtvis en obegriplig kombination.
Vi bluesdiggare hade kul åt det där och fantiserade om hur producenten hade tvingat Beck att spela. Vi skämtade lite barnsligt om att han t o m höll i Becks händer så att han skulle spela den simpla melodin så enkelt som möjligt.
Alltnog. Beck åkte på turné under namnet Jeff Beck Group. Bandet kom också till Sverige och lustigt nog hamnade gruppen på en ungdomsgård i Uppsala, kallad Borgen.
Vi skulle naturligtvis ta oss dit men hade ett elände att hitta till stället. Vanligtvis kom kända musiker antingen till Universitetsaulan eller till någon av nationerna i Uppsala.
Konserten blev minnesrik. Inte på grund av Becks gitarrkonster. Han spelade oinspirerat inför en liten, ung och ganska oförstående publik. Efter några instrumentala bluesnummer följde så Love is blue som spelades lite motvilligt som av rent tvång.
Så kom ett par nummer med sång. Vi hörde en hes och raspig röst men var fanns sångaren? Inte bland musikerna i alla fall.
Eftersom scen saknades i lokalen gick vi runt högtalarlådorna på ena sidan och tittade. Där stod en liten tunn figur med spretigt hår och hukade. Han sjöng av glatta livet liksom för sig själv. Han var helt enkelt för blyg för att visa sig för publiken.
Det var Rod Stewart!
Om jag inte minns fel så sjöng hann tre låtar utan att visa sig eller bli presenterad av den tjurige
bandledaren Beck.
Senare kom plattan Beck-Ola och där fanns han med - den blivande världstjärnan! Resten är som man säger historia.
Undrar just om denna lilla minnesvärda episod finns med i boken.
Skulle inte tro det.

Tyckandet som livsstil

TYCKANDET SOM LIVSTIL

Vi lever i tyckandets tid. Stick upp näsan, blöt på fingret och känn efter. Överallt finns det - tyckande, åsikter, tyckande, åsikter... i en dunkande och aldrig sinande ström.
Insändare svämmar över i tidningarna, debatter som underhållning, åsiktspaneler i morgonsofforna i teven, kommentarsrutorna på weben knuffar på i en allt längre kö, bloggar sprids som ogräs, twitter i stället för fågelkvitter, tankesmedjor med dyrt avlönade män i tweed, facebook som tröst och umgänge.
Överallt flödar åsikter om högt och lågt. "Enligt min mening....men jag tycker....nej så här är det...hur kan du tycka så?....försök förstå....jag anser att....JAG GILLAR....det är inte min grej.....jag känner för....o s v.
Vad man tycker spelar mindre roll bara man säger det.
Man är det man tycker. Alla ska ha en åsikt. I skolan får barnen bestämma själva....matte, läsa eller kanske slappa?...Det egna valet står över allt.
Du ska välja abonnemang, pensionsfonder och elavtal. Pannorna ligger i djupa veck på nutidens människor och gudnåde den som inte kan fatta egna beslut.
Vi lever i tyckandets tid. Stick upp näsan igen och du får en åsikt.....
                                                                                       .....och kära läsare här fick ni en till.....